Ännu oklart varför Sverige stred under Natobefäl i Afghanistan

2017-03-14 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Svenskt engagemang i Afghanistan under tiden 2002–2014 hade mål som i mycket liten utsträckning uppfylldes. Även om en hel del farhågor bekräftas i utredningen som nu överlämnats till regeringen, och slutsatser dras inför framtiden, finns avgörande frågor som återstår att besvara, enligt juristen Silas Aliki.

I början av mars överlämnade regeringens särskilda utredare Tone Tingsgård sitt slutbetänkande om Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2002-2014. Av utredningen framgår att mycket få av målen, såväl militärt som civilt, uppnåtts annat än i viss utsträckning. När det gäller säkerhet och stabilitet beskrivs måluppfyllnaden som dålig och fattigdomen har inte bekämpats alls. Viss grad av måluppfyllnad anser utredaren föreligga när det gäller demokrati, social och ekonomisk utveckling samt kvinnors ställning. Detta är alltså resultatet av ett sammanlagt bistånd på 6,7 miljarder kronor till Afghanistan, varav 1,1 miljarder är humanitärt stöd.

Det enda mål som uppnåtts fullt ut är ett stärkt partnerskap med Nato. En av utredningens slutsatser är att militära och civila insatser som huvudregel inte bör sammanblandas. I en krönika i ETC lyfter Silas Aliki, jurist med examen i krigsvetenskap från Försvarshögskolan, fram ett uttalande av Tingsgård, som i samband med överlämningen av utredningen slog fast att Sverige varit en stridande part under Nato:s ledning.

”Det är ett uppseendeväckande uttalande, i ljuset av hur denna insats tidigare beskrivits av politiker och i media, där den oftast liknats vid ett slags fredligt hjälparbete”, skriver Aliki.

Mycket av den kritik som tidigare riktats mot Afghanistan-insatsen bekräftas i utredningen. Vad betyder detta för Försvarsmaktens respektive fredsrörelsens trovärdighet?

– Framförallt betyder det väldigt mycket för Sveriges trovärdighet eftersom det är vår politiska ledning som fattat beslutet att skicka Försvarsmaktens personal till Afghanistan, istället för att vidta andra åtgärder. Det är därmed den politiska nivån, nuvarande och tidigare regeringar, som framförallt brister i trovärdighet och som behöver förklara varför Sverige valde att delta i kriget mot terrorismen.

Hur användbar är rapporten generellt sett?

– Utredarens uppdrag var framförallt att titta på vad insatsen inneburit för Sverige och vad vi kan lära inför framtida civil-militära insatser utomlands. Utifrån uppdraget är rapporten välgjord och det finns mycket att hämta om Sverige väljer att genomföra något liknande igen.

Fortfarande hemlighålls uppgifter, bland annat huruvida och i så fall hur många människor svenska soldater har dödat under de här åren. Hur ser du på det?

– Det här är det största problemet med rapporten. Uppdraget till utredaren är formulerat så att den här typen av frågor, och till exempel frågan om svenskar varit med och arbetat med amerikanska drönarattacker eller inte, inte blir belysta. Och i och med den här utredningens överlämning kommer de sannolikt inte heller att bli belysta. Det ser väldigt illa ut.

Vilka åtgärder skulle du vilja se att olika aktörer vidtar med anledning av rapporten?

– Det finns all anledning för de aktörer i civilsamhället som arbetar med de här frågorna att ligga på regeringen och fortsätta ställa de frågor som inte blivit besvarade. Vi har rätt att få veta.