Rossana Marcodoppio, pensionerad lärare och poet, tillsammans med Edda Billi, poet, feminist och lesbisk ikon. De deltar i mobiliseringen inför 8 mars.

Bild: Christin Sandberg

#8mars: Feminister mobiliserar för strejk i Italien

2017-03-04 | Christin Sandberg, Italien padlock

UTRIKES

Förberedelserna inför internationella kvinnodagen och den utlysta generalstrejken pågår. Strejk planeras hållas i ett flertal städer i Italien och i över 30 länder den 8 mars. Mobiliseringen som nu sker bland feminister är inte en slump, säger Simona Ammerata till Feministisk perspektiv i Rom:
– Det räcker inte med kunskap. Vi måste också ta striden, en feministisk, antirasistisk och antifascistisk kamp.

Fler röster från Kvinnornas internationella hus i Rom

Samia Oursana är 30 år, född i Marocko och kom till Italien tillsammans med sina föräldrar när hon var två år. Hon är aktivist och driver de unga italienarnas – de som är barn till invandrare, födda i ett annat land, men vuxit upp i Italien – rätt att till exempel rösta när de fyller 18 år. Det är svårt att få tag i tillförlitlig statistik, men Oursana tror att det rör sig om cirka två miljoner, om inte många fler, italienare som inte har medborgarskap.

– Italien som är ett starkt invandrarland saknar en lag som reglerar medborgarskap på ett sätt som är anpassat till den sociala och demografiska situationen i landet, säger hon och syftar på den italienska Kafkaliknande byråkratin som inte klarar av att hantera medborgarskapsfrågan under det växande trycket.

Viola Lo Mora är en av fem kvinnor som driver Tubo Bazar, en bar, bokhandel och sexshop för feminister, lesbiska och övriga kvinnor i de gamla arbetarkvarteren Pigneto i Rom. Hon och de andra på Tubo Bazar är en del av Ni una di meno.

– Den internationella konjunkturen gör att feminismen visar sig allt starkare och på ett sätt som även omfattar kvinnor och män som inte direkt kommer från politiska feministiska rörelser, men som har ledsnat på hur situationen vad gäller kvinnors-, lesbiskas- och transpersoners rättigheter ser ut.

– Den 8 mars vill vi se gatorna invaderade av kvinnor. Vi vill att alla mammor låter bli att lämna sina barn i skolan så att även lärarna kan strejka, och vi vill se lärare, mammor och barn tillsammans på gatorna i demonstrationer. Utan kvinnor kommer den här världen ingenstans!

Det säger Simona Ammerata från nätverket Ni una di meno under en sammankomst på Kvinnornas internationella hus i Rom. Där pågår oavbrutet förberedelserna inför den utlysta generalstrejken, som planeras att hållas i ett flertal städer i Italien och i över 30 länder den 8 mars.

Precis till väster om floden Tibern ligger den stora gråvita byggnaden – ett gammalt nunnekloster från 600-talet, som numera, efter år av ockupation under slutet av 1980- och början av 1990-talet – härbärgeras av feministiska och antirasistiska rörelser i Rom.

Rossana Marcodoppio från Unione Donne in Italia (UDI), Italiens äldsta kvinnoorganisation, var med från början till slut av ockupationen.

– Som en del av UDI har jag alltid stått på barrikaderna. Vi har alltid fört en kamp mot mäns våld mot kvinnor, även om vi alltid har ignorerats av medierna, säger hon och minns leende ockupationstiden.

Hennes engagemang för kvinnors rättigheter går dock ännu längre tillbaka i tiden. Alltsedan 1974 har hon sin hemvist i UDI, vilken är en av tre organisationer som formar nätverket Ni una di meno i Italien.

– För första gången har vi lyckats skapa ett utrymme för att på allvar arbeta tillsammans, vi som varit med sedan 1970-talet och de unga och de lesbiska feministerna med ett hbtq- och intersektionellt perspektiv, säger Rossana Marcodoppio.

Rötter i Argentina

Ni una di meno började egentligen under den spanska beteckningen Ni una menos – en antivåldsrörelse som föddes i samband med en demonstration mot våld och femicidios (mord på kvinnor) i Argentina i juni 2015. Då anordnades parallellt protester i 80 städer runtom i Argentina, vilka sedan upprepades vid flera tillfällen. Alltsedan dess har kvinnor i olika länder anslutit sig till något som har kommit att bli en världsomspännande rörelse.

I Italien nådde protesterna en kulmen den 25 november 2016 på FN:s Internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor, då den demonstration, som hade anordnats i Rom, fick oväntat stor uppslutning, och dagen efter följdes upp med ett stormöte där över 1 500 personer deltog. Händelser som i princip ignorerades i italienska medier.

Även Simona Ammerata understryker att den mobilisering som nu sker bland feminister i Italien och i resten av världen inte är en slump, eller ens ett resultat av en nutidshistoria.

– Det är ingen tillfällighet att det händer nu. Det är snarare ett resultatet av åratals underjordiskt arbete bland kollektiv och feministiska organisationer. Sedan har en rad internationella politiska händelser och sammanträffanden lett fram till att detta sker just nu, säger hon.

Simona Ammerata.

Organisering och konkret handling enar

Den italienska feminismen har under decennier karaktäriserats av fragmentisering.

– Kampen mot våldet har genom Ni una di meno lyckats få alla rörelser att återknyta, vilket är viktigt för feminismen i Italien. Vi delar synen på våldet som strukturellt och systematiskt och något som drabbar alla kvinnor under hela livet, säger Ammerata.

Den 8 mars kommer Italiens feminister även att lägga fram en handlingsplan mot våld. Idéen som väcktes under sammankomsten den 25-26 november förra året har sedan dess arbetats fram under åtta teman: utvägar ut från våld, rätt och juridik, arbete och välfärd, sexuella- och reproduktiva rättigheter, utbildning, feminismer och migration, skildring av våld i media och sexism inom rörelserna.

– Områdena utkristalliserade sig när vi började prata med kvinnor på möten i kvarteren. Samtalen var förvånansvärt direkta, konkreta och kändes efterlängtade. Alla kunde identifiera sig under ett gemensamt paraply av våld mot kvinnor, säger Simona Ammerata.

Hon är, enligt henne själv, sedan alltid en militant aktivist, men vittnar om ett tufft år sprängfullt av arbete, utmaningar och mycket litet sömn mellan de tre anställningar som socialarbetare hon dessutom har.

– Att ta fram den här handlingsplanen har inte varit lätt, men det är i första hand ett sätt att återskapa och stärka en rörelse. Nästa steg blir att försöka få den att bli en del av samhällsstrukturen, säger hon.

Läkarna vägrar utföra abort

En av de frågor som de italienska feministerna driver och som har varit aktuell på sistone rör svårigheterna att få en abort utförd på sjukhusen, trots att det är lagligt, eftersom en övervägande majoritet av läkarna vägrar med hänvisning till samvetsklausuler.

– På det här, liksom på många andra områden som gäller kvinnors rättigheter, har Italiens kvinnor sett en utveckling som gått bakåt sedan 1970-talet, säger Rossana Marcodoppio.

Hon har oavbrutet kämpat för rätten till utbildning kring sexuella- och reproduktiva rättigheter i skolan, där hon själv har arbetat som låg- och mellanstadielärare, samt rätten till ungdomsmottagningar med preventivmedelsrådgivning inom den offentliga vården.

– Strejken den 8 mars är en strejk mot våld mot kvinnor, vilket i sig är en protest mot patriarkatet – ett patriarkat som finns såväl inom den offentliga som den privata sfären. Därför vill vi att alla kvinnor som vårdar, tar hand om barn och utför hushållsarbete utan att få betalt, låter bli att göra det den 8 mars, likväl som de uteblir från arbetet, säger hon.

Samtidigt säger hon att många kvinnor inte kommer att strejka och därför planeras det redan alternativa händelser. På flera universitet kommer till exempel föreläsningar om våld mot kvinnor att ersätta den ordinare undervisningen.

Det räcker inte med kunskap, menar Simona Ammerata.

– Vi måste också ta striden, en feministisk, antirasistisk och antifascistisk kamp!

Med de orden skyndar hon sig mot utgången på Kvinnornas internationella hus. Det har hunnit bli mörkt kring den plats där kvinnor en gång i tiden låstes in för att tuktas, omfostras och hållas borta från att utöva dåligt inflytande på övriga kvinnor i samhället, men som numera är hjärtat för alla som sysslar med feministisk organisering och just kamp i huvudstaden. Här finns också ett unikt historiskt bildarkiv över de italienska kvinnornas historia, organisering och rättighetskamp i Italien sedan krigets slut 1945.