David Lindgren, Clara Henry och Hasse Andersson, programledare för Melodifestivalen 2017.

Bild: SVT

Mello så hetero

2017-02-24 | Moa Svan padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”Som vanligt kan ju inte heterosar ta ett litet vanligt lillfinger utan att vräka i sig hela handen. I dag är det så heteronormativt och vitt att alla dör av tristess”, skriver Moa Svan i en krönika inför Melodifestivalens sista deltävling och om en inbjudan som det verkar finnas skäl att ångra.

Nu är det dags för den fjärde och sista deltävlingen av Melodifestivalen. Varje år får de skäll, men i år verkar till och med kritiken ha blivit trött. Den 11 februari efter deltävling två skriver Aftonbladets Markus Larsson under rubriken ”Sämre kan det inte bli, SVT” att ”Om det fortsätter så här bör SVT fundera på att byta ut de aktuella manusgiganterna mot en cocker spaniel.”

Nu är kanske inte just Markus Larsson själv en manusgigant, men det säger en hel del om en del av missnöjet mot årets Melodifestival. Det är något med manus, och det är inte bra.

En vecka senare snappar Expressen också upp att det är något med manus, och det är inte bra. De intervjuar programledaren Hasse Andersson om den så kallade manuskritiken och Hasse svarar:

”Vi är satta att göra ett jobb och vi får våra manuskort och lägger fram det som vi får. Och hade det varit något som hade varit jättedåligt så hade jag inte gjort det. Jag tycker att det är jättebra. ”

Han har nog rätt i det. Det är inte jättedåligt. Det är bara totalt ointressant. Det finns en enkel förklaring till det. Den har sin grund i Melodifestivalen 2012, och mer specifikt ett sång och dansnummer med programledarna Gina Dirawi, Helena Bergström och Sarah Dawn Finer.

Dirawi, sjunger over the top, och Dawn Finer också. Bergström är verkligen helt okej på sång, men en helt lysande performer och gör numret med en sån charm och närvaro att alla som inte förstår det borde kolla igen och igen för att försöka förstå storheten i det.

Men själva storheten har egentligen inget med det att göra. Det har en hel del med manus att göra. Det är ett fyra minuter långt nummer, och under den tiden nämns ord som ”homofil”. ”homogay” och ”hetero”. Sången berör heteronormen, och kallar Melodifestivalen för bögarnas fest. Men att det numera är hela Sveriges fest. Det spelar ingen roll vem vi har i sängen, det är vilka vi röstar på som är poängen.

Det är ett fyndigt nummer, men det sätter också punkt för en tid när Melodifestivalen varit bögarnas fest. De välkomnade in den heterosexuella publiken in i något som de sa, mycket tydligt, inte var deras från början.

Jag tror att det kanske är en inbjudan att ångra. Som vanligt kan ju inte heterosar ta ett litet vanligt lillfinger utan att vräka i sig hela handen. I dag är det så heteronormativt och vitt att alla dör av tristess. Inklusive heterosarna själva. För om vi ska vara helt ärliga, så har väl de aldrig varit särskilt bra på fest.

Det går att nämna att manus under alla dessa år skrivs av män, att musiken väljs av män och att projektledaren Maria Ilstedt gott kunde flankeras av ännu fler kvinnor och att nya tillskottet Karin Gunnarson är en bra början. Men vi behöver inte väckla in oss. Det är för vitt och tråkigt och alla som tvivlar bör kolla på det numret, eller varför inte när Cleo och Jessica Folcker samma år sjunger ”Electric” av Leila K i en mix med Håkan Lidbo.

Spola fram tre år i tiden och så står komikern Robin Paulsson i rutan och knagglar sig fram till tonerna av ”Volare”. Det är så heterosexuellt och stelt och jag tror faktiskt inte ens han själv bryr sig. För när heterosexuella män får ansvar för underhållning så är det där ribban ligger.

Som Hasse Andersson sa: ”Jag tycker det är jättebra”. Ja, du Hasse. Det där känns lika uppmuntrande som när ens egen förälder tycker att man lyssnar på bra musik. Då har det verkligen blivit för tråkigt.