Bild: Pressbild

En innerlig kärlekshistoria i intersektionens avgrund

2017-02-14 | Mattias Irving padlock

KULTUR

Moonlight bygger på Tarell Alvin McCraneys pjäs In moonlight black boys look blue, och berättar historien om Chiron i tre kapitel. Det är en film om skörhet och skönhet som dröjer sig kvar länge, skriver Mattias Irving.

Filmen Moonlight har av många förhandstippats att vinna priset för bästa film på Oscarsgalan i slutet på februari. Det är en hudnära, andetagande vacker och intensiv, kompromisslös film som med scen på scen blästrar sina besökare rena från lager på lager av fördomar, försvarsmurar och förklaringar. Kvar återstår naken inlevelse. Regissören Barry Jenkins lyckas genom ljud och bild förmedla en taktil rikedom: närhet, temperaturer, lukter, rinnande vatten och bröstkorgar som än snörs upp i ångestens andnöd, än bultar av skräck, åtrå och upphetsning.

I filmens mitt vandrar Chiron, en homosexuell, svart man utan pappa, med en mamma fast i drogmissbruk. Han lever i en fattig, hård förort där det gäller för pojkarna att inte verka ”veka”, och han saknar både talets och charmens gåva. Ändå engagerar han oss, i alla sina tre gestalter – som barn, ungdom och vuxen man. Hans sårbarhet står öppet skriven över hela hans uppenbarelse, till och med i filmens tredje kapitel, där han som biffig gangster med guldtänder har gått helt i sin enda fadersfigurs fotspår.

Om den oväntade fadersfiguren, knarklangaren Juan förtjänar nämnas att han spelas skickligt och inlevelsefullt av den ständigt karismatiske Mahershala Ali, som får chansen att verkligen sätta sin talang i arbete i ett redan starkt manus. Fastän det till en början ter sig mindre troligt att Juans gangsterkaraktär skulle ha ett sådant tålamod med en inåtvänd och tystlåten pojke, mognar insikten långsamt under handlingens gång att detta är en film som i minsta möjliga mån lutar sig mot klichéer.

Den maskuliniserade styrkekulten upprätthålls förvisso med pliktskyldigheten hos en institutionaliserad kyrkobesökare hos de flesta av filmens män och pojkar. Men den motsägs ständigt av ett fotohantverk som intimiserar, klär av och ifrågasätter. När Juans flickvän Theresa i filmens andra kapitel berättar hur lik den försagda Chiron är den frispråkiga tuffingen Juan, så ligger det därför nära till hands att anta att hon syftar på deras gemensamma predikament – att vara en kännande människa fångad i en värld befolkad av hårda, maskulina ytor.

Chirons mor Paula spelas av Naomie Harris, som lägger ett helt ytterligare lager av komplexitet ovanpå en redan förtätad berättelse. Hon fångar på ett hjärtskärande sätt den manipulativa jargongen hos en narkoman som i sin son inte längre orkar se en människa, utan en källa till pengar och bekräftelse. ”Du älskar mig inte längre. Men du betyder allt för mig”, mumlar hon, som knappt vet vad han gör om dagarna.

Berättelsen om Chiron kunde också kallas för en studie i applicerad intersektionalitetsteori. En fattig, svart bakgrund dominerad av heteronormer och machokultur krockar med en skampålagd homosexualitet, en trasig hemsituation och vad som kan beskrivas som en timid, godhjärtad natur. Alla omständigheter hakar i varandra. Och ändå, på något sätt, så löper historien framåt. Den stannar inte upp, trasslar inte in sig. Upplösningen dröjer sig kvar i många timmar.

Jag ser bara en vit person i hela filmen, en statist med en enda replik. Kanske är det en ren syrlighet, en diskret omvänd tokenism. Kanske är det fullkomligt irrelevant. Men det kan också ses som ett sätt att påminna vita åskådare om att filmen existerar i vår egen värld och inte i något hypotetiskt, ickevitt parallelluniversum – för att inte låta dem sätta hela historien inom kognitiva parenteser, som om den inte också på djupet berörde dem.