Jag vägrar vägra någon rätten att definiera sig själv

2017-02-10 | Felicia Mulinari padlock

FEMINISM

Vad ska en social rörelse med växtvärk och interna makthierakier kalla sig? Felicia Mulinari ställer sig frågan med anledning av en krönika av Kajsa Ekis Ekman i ETC, och efterlyser en respektfull diskussion: ”När kategorin ickemän uppstår är det ur den historiska och smärtsamma transfobi som den feministiska rörelsen har arbetat med.”

Det är vinter i Stockholm igen, jag hade hoppats att det skulle bli vår. Livmoderssmärtorna har de senaste dagarna hindrat mig från att arbeta som jag har velat. Snön ser mjuk ut utanför fönstret. Bedräglig. Jag har bråkat med någon jag älskar för att ibland är allting väldigt omöjligt, också kärleken. Jag ville vara en riktig kvinna men min kropp fungerade inte. Jag ville vara en riktig kvinna men mina relationer fungerar aldrig. Jag är inte den enda som har misslyckats. Medan jag skriver den här texten vaknar tusentals människor som kommer att göra allt de kan under dagen för att vara kvinnor men som kommer att gå och lägga sig med en känsla av misslyckande. För i en sak har Kajsa Ekis Ekman rätt; det finns bara ett kön och det är mannen. Alla vi andra är bara misslyckanden och negationer. Det är det patriarkatet gör mot oss, att vi blir en negation, och för att krossa patriarkatet finns ingen enkel strategi.

I en krönika i ETC skriver Ekman att hon vägrar vara en ickeman. För henne är vad hon kallas viktigt. Ändå attackerar hon alla de som funnit tröst i att kallas för något annat. Samma person som gång på gång hävdat att antirasister och transaktivister har en övertro på språk och ideologi, vill nu arbeta med att genom språket förändra verkligheten. Jag välkomnar henne till den ideologiska kampen som hon, vare sig hon vill eller inte, alltid har befunnit sig i. Men jag tycker det är synd att hon i sin vilja att finna svar i språket kör över alla de sociala rörelser som länge har diskuterat den smärtsamma utmaningen i att benämna sig själva i ett falliskt och kapitalistisk språk.

Ekis Ekman menar att mannen görs till norm och till det enda könet, genom att några feministiska sociala rörelser har öppnat upp för ordet ickeman, bredvid ordet kvinna. Samma sociala rörelser som för bara några år sen ville kontrollera om man fötts med fitta innan man fick demonstrera på Ta natten tillbaka demonstrationer har till slut öppnat upp för människor som upplevt lika mycket eller mer våldtäkter och misshandel av män som vilken person med fitta som helst, att gemensamt organisera sig mot patriarkatet. Människor som har drömt och kämpat med hela sina liv för att få kallas för kvinnor men som bland annat vissa feminister har fortsatt att kalla för män. När kategorin ickemän uppstår är det ur den historiska och smärtsamma transfobi som den feministiska rörelsen har arbetat med. Det är inte ett fantastiskt ord. Det är antagligen ett ord som få tycker om och färre vill kalla sig för. Men det är ett strategisk ord som sociala rörelser som finner organisering viktigare än exkludering använder för att visa att man nu öppnar upp för att skapa ett vi bortom det biologiska könets exakta utformning.

Minns ni Agrado? Det är hon som är den egentliga stjärnan i filmen Allt om min mamma, som 1999 var tidig med sin skildring av homo- och transfobi, och våld mot kvinnor och prostituerade, allt genom en öm humor och Pedro Almodovars sockersöta passion för det teatrala.

”Titta vilken kropp! Allt skräddarsytt! Mandelögon, åttio tusen. Näsa, två hundra, bortkastat, för ett år senare tryckte de till den med ett slag. Jag fortsätter: bröst, två, eftersom jag inte är ett monster. Sjuttio tusen för varje, men de har varit värda sina pengar. Silikon, läppar, panna, kinder, höfter och rumpa... Som jag sa, det kostar en hel del att vara autentisk, frun. Och med dessa saker vill man inte snåla. Eftersom man ju är mer äkta ju mer man liknar drömmen man haft om sig själv...”

Autenticitet kostar. För vissa mer än andra. Men grundprincipen är gemensam. Det går inte att vara en riktig kvinna. Det går inte att vara en kvinna. Ekis Ekman har rätt i en sak. Det finns bara ett kön, och alla vi andra är dess negation. Vi är monster till ickemän som ägnar stora delar av våra liv, tid och pengar till att erövra vår egen naturlighet. Vi är människor med en strejkande livmoder eller ingen livmoder alls. Vi är människor som inte vill ha barn, eller som när vi väl får barn inser att nu börjar livets nästa misslyckande; vi kommer aldrig att kunna vara riktiga mödrar. Vi är för tjocka. Vi bantar för mycket. Vi är för beroende. Vi är för slampiga eller för rigida. Vi är omöjliga. Vårt subjekt finns inte och ändå strävar vi så efter det.

Mannen är norm. Mannen är det enda könet. Men Ekis Ekman menar att detta är på grund av att vi i den feministiska rörelsen har börjat använda oss av ord som ickeman. Det är en stor tyngd att ge till språket (och en alldeles för stor tyngd att ge till några få aktivister i motvind). Och jag längtar tillbaka till Ekis Ekmans materialism. Mannen görs inte till norm genom ett ord som några människor använder. Vi lever i en verklighet där patriarkatet, genom våld och arbete gör många av oss till förtryckta, och språket är en av många platser där vi lever och gör motstånd mot detta förtryck.

Ekman skriver: ”Jag skulle vilja se den man som går med på att kalla sig, och se på sig själv som ’icke-kvinna’. Eller, för den delen, den vita som går med på att kalla sig ’icke-svart’.” Nej. Jag tror inte heller att makten kommer att benämna sig som en negation. Men handlar plötsligt allt bara om språk? Eller är det kanske så att makten lever i en materiell verklighet där den, till skillnad från oss, är ett subjekt, någon som kan handla, medan våra liv går ut på att återta subjektskap.

Det är mycket enklare att beskriva makten än att beskriva motståndet. Det här språket kommer aldrig att tillhöra oss som förtrycks. Till skillnad från makten som inte går att skilja åt för att de klär sig likadant, älskar likadant, är lika vita och bor i samma områden så ser vi olika ut, vi som upplever patriarkatets våld är en multitud av identiteter. Det finns olika sätt för sociala rörelser att hantera det här. Vissa sociala rörelser har kämpat för rätten att kalla sig för kvinna. Från Aint I a Woman – den svarta kvinnans klagan över hur hon utesluts ur femininiteten och den feministiska kampen, till transkvinnor som kämpar för att få demonstrera precis som alla andra på Ta natten tillbaka. Andra har valt att säga dra åt helvete till patriarkatets trånga kategorier och omfamnat negationen som något att vara stolt över.

De flesta av oss har inte gjort något av det där; utan försöker genom kampen i vardagen finna och utveckla ett rörligt språk, fyllt av tusen kluvna val och misslyckanden. Ibland kallar jag antirasismens oss för ickevita, fastän rasism mot samer, finnar och romer, inte nödvändigtvis sker genom hudfärg, och jag misslyckas. Ibland kallar jag antirasismens oss för rasifierade, fastän ordet härstammar från en marxistisk teoretisk diskussion om hur ras konstrueras i relation till klass, och jag misslyckas. Ibland kallar jag antirasismens oss för blattar, trots att det – om något – är en negation, byggt ur rasismens hat mot oss, och återigen, jag misslyckas. Men jag försöker tillsammans med många andra att skapa igenkänning och öppenhet i en rörelse som brinner av smärta och hat. På samma sätt arbetar vi i den feministiska rörelsen. Vi är häxor, flator, kvinnor, ickemän, vi är fittor, slampor, queers, vi är de som gör det reproduktiva arbetet, vi är ett försök att agera mot det våld vi utsätts för.

Kajsa Ekis Ekman vill inte kallas för ickeman. Jag kommer att respektera det och kalla henne för kvinna. På samma sätt hoppas jag att andra respekterar de som inte vill använda kvinna för att benämna sig själva, det ord som så ofta använts av patriarkatet för att osynliggöra människor; vi är många som aldrig fått vara en riktig kvinna. Och jag välkomnar en teoretisk och politisk diskussion om vad en social rörelse med växtvärk och interna makthierakier ska kalla sig. Men det är en diskussion som jag endast vill ha med ödmjukhet och respekt. En respekt som bara kan läras genom att försöka organisera motstånd tillsammans. Och att faktiskt försöka lyssna på varann.