I serieromanen Den första kvinnan möter myten den moderna verkligheten för en samtida feministisk kritik.

Bild: pressbild

En feministisk skapelseberättelse

2017-02-07 | Camilla Carnmo padlock

KULTUR

”Linda Spåmans sätt att väva ihop sina berättelser är snillrik. Mytologi och nutid. Ett ormfyllt träsk och en gynekologimottagning. Sedan är hon också så sjukt rolig.” Camilla Carnmo har läst serieromanen Den första kvinnan och finner feministisk tröst i dess mörka humor.

Den första kvinnan är skriven och ritad av Linda Spåman och utgavs på Kolik förlag i slutet på förra året.

Det här är boken som vi har väntat på utan att veta om det. Linda Spåmans nya serieroman Den första kvinnan. Det är en bok att ta i ett stadigt grepp och inte släppa taget om. Styrka och tröst är vad vi behöver i det kalla kvinnohatande patriarkat som vi bor i. Ursäkta om jag låter bitter. Men ni vet vad jag menar.

Linda Spåman är konstnär, illustratör, spådam och poddare. Och väldigt rolig/intressant att följa på instagram. Hon har gett ut flera bra serieromaner förut, som Misslyckat självmord i Mölndalsbro och Brf Ensamheten. Hon borrar med sina spretiga svarta tuschstreck djupt ner i smärtsamma och svåra ämnen, som ensamhet och psykisk sjukdom. I Den första kvinnan gör hon något annat. Smärtsamt och svårt, ja absolut. Men också gud, Adam och Lilit – den första kvinnan. En rejäl dos feministisk läsning av skapelseberättelsen. Berättad av en samtida Lilit som ligger i gynekologstolen. En gynekolog som är man som okänsligt kallpratar och bullshitpratar. En kvinna i en oerhört utsatt position och situation.

Den första feministiska hämnden

Linda Spåman berättar om Lilit, den första kvinnan. Den första kvinnliga hämnaren. Hon var Adams första hustru; till skillnad från Eva skapad av jord/lera och en självständig människa. Inte av Adams revben och lydig. Hon vägrar ligga under Adam, det vill säga, underkasta sig honom och – tada! – hon utvisas ur paradiset. Hon uttalar guds namn högt också. Hon kopplas ihop med ensamhet, demoner, maror och barnadöd.

Linda Spåmans sätt att väva ihop sina berättelser är snillrik. Mytologi och nutid. Ett ormfyllt träsk och en gynekologimottagning. Sedan är hon också så sjukt rolig. Så här börjar boken. En svart sida med texten “Först var det ingenting.” Nästa sida: “Sen var det ju golv och tak.” och hörnet av ett rum. Sidan därpå: en elektriker från Gabriel el & VVS trycker på strömbrytaren och säger “Ja du tjejen nu har du ljus!” Om inte det är genialisk humor så vet jag inte vad som är det.

Och när gud skapar Adam och Lilit/Venus är han på keramikkurs på ABF.

Mörk humor och mörka bilder

Sedan är det allt mörker också. Könets mörker. Ormarna och alla döda spädbarn. Livmoderhalscancern. Välj 1 för psykiatrisk mottagning, välj 2 för kvinnokliniken säger telefonsvararen. Så svårt att välja säger Lilit.

Linda Spåman jobbar med svart och vitt och blodigt rött i stora bilder och bara några meningar på varje sida. Det är så många nakna fittor med hår och stubb och de är sårbara samtidigt som de vägrar att be om ursäkt eller skyla sig. Jag är så förtjust i den här boken. Mytologi, feminism, kött, humor, sorg, vrede, uppgörelse. Bara läs den!