Christin Sandberg har läst antologin Finnjävlar
Förbjudet språk får upprättelse
2017-01-31 | Christin Sandberg
1
KULTUR
”När jag någon gång har frågat mamma om vi ska plocka blåbär, vill hon aldrig följa med. En gång svarade hon, liksom i förbifarten, att hon och de andra i familjen plockat så mycket bär för att sälja att hon inte har lust. Efter det har jag slutat att undra varför hon inte vill.” Christin Sandberg har läst antologin Finnjävlar, som för henne tillbaka till hennes egen familjs erfarenheter av den svenska rasismen.
Finnjävlar
Redaktör: Kristian Borg
Medverkande: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Eija Hetekivi Olsson, Victoria Rixer och Domino Kai, bland andra.
Verbal förlag (2016)
Det är med stora förväntningar jag får antologin Finnjävlar i min hand. Bland de berättelser av ett femtontal sverigefinnar, som där samsas, har jag bråttom att se om där finns fragment av erfarenheter som liknar mina, eller sådana som jag inte ens minns att jag har, av att växa upp i en liten svensk småstad med en mamma från Finland och en pappa från Sverige.
Min mamma var 12 år när hon 1963 kom till Sverige från finska Lappland. Hon och syskonen tvingades byta skola flera gånger de första åren, eftersom föräldrarna var tvungna att flytta runt i jakt på jobb. Mamma hade varit med morfar på anställningsintervjuer och gått på föräldrasamtal på sina småsyskons skolor, för att mormor och morfar inte kunde svenska.
Först som vuxen har jag förstått hur svårt de hade det. Att de frös, att de ofta var hungriga, att de ständiga uppbrotten försvårade skolgången och gång på gång fick dem att bryta upp från nyvunnen vänskap. När jag någon gång har frågat mamma om vi ska plocka blåbär, vill hon aldrig följa med. En gång svarade hon, liksom i förbifarten, att hon och de andra i familjen plockat så mycket bär för att sälja att hon inte har lust. Efter det har jag slutat att undra varför hon inte vill.
”Att det gick att läsa tidningar på finska!”
Den finska erfarenheten värker, skriver redaktören Kristian Borg i sitt inledande bidrag, och så är det nog. På flera sätt. Boken handlar också om det. Om hur arbetskraftsinvandrarna från Finland har tagits emot när de har behövts, men aldrig riktigt accepterats som likvärdiga och fått kämpa för att få pengarna att räcka och att få behålla rätten till sitt språk – som de så länge försökte dölja. Resultatet är utslitna och värkande kroppar och ibland alltför tidig död. En del för att de har tagit till flaskan.
Några av berättarrösterna är deras, men de flesta är deras barns. De som har vuxit upp i sverigefinska hem med två, ibland tre, identiteter, och flera språk, men ibland utan finskan.
Andreas Ali Jonasson skriver om hur ful finskan ansågs vara när han växte upp och att de flesta, trots att hemspråksundervisning erbjöds under en period, gjorde allt som var möjligt för att dölja den. Och om hur förvånansvärt stor okunskapen om Finland och finnarnas historia och kultur är i Sverige, trots att det i dag bor långt över en halv miljon med finsk bakgrund i Sverige. Han skriver självironiskt om hur han, först när han kom till Helsingfors i 30-årsåldern, förstod att finskan var ett samhällsbärande språk. Att det gick att läsa Edith Södergran och tidningar på finska. Liksom många andra valde han att lära sig finska som vuxen i Sverige och kallar sig idag minoritetsspråksaktivist.
Kolonial relation mellan grannländerna
För att förstå sverigefinnarnas position i det svenska samhället måste den koloniala relationen mellan Sverige och Finland och svenskar och sverigefinnar tas i beaktande, och flera av författarna berör den i sin text. Svenska rasbiologer stämplade finnen som lägre stående. Finnar i Sverige har kallats ”det sämsta element, som från främmande land tillföres Sverige”. Språket har förbjudits och stereotyper om finnar är fortfarande vitt spridda.
Om svenskars föreställning om finnar och finnars självuppfattning i relation till svenskar, vilka kan ha sitt ursprung i just en kolonial relation mellan Sverige och Finland, handlar forskaren Marja Ågrens bidrag. Hon undersöker de stereotypa föreställningar som drabbar finnar som invandrade till Sverige på sextio- och sjuttiotalet. Hon undersöker också motstrategier, som att lyfta fram det positiva och använda humor, för att utmana det förenklade framställningsmönstret av finnar och finskhet, och motverka att kategorin finskhet är så fortsatt trång.
Antologin visar att finskan är på frammarsch i Sverige. Att sverigefinnarna inte längre sänker rösten på finska. Det är kul.
Ett av de bidrag som ger lite nya oväntade och uppfriskande perspektiv på svenskheten är bidragen från Maziar Farzin, svensk finsk-iranier, som nog är urbota trött på frågan ”varifrån kommer du”, som han ständigt får för att han är mörk och har ett konstigt namn.
Om sin barndomsmiljö skriver han såhär: ”I Atlantis behövde vi inte alltid förstå precis allt som alla sa. Det var naturligt att man ibland inte förstod. Antagligen rörde saken inte en om man inte blev briefad om vad som precis hade sagts… Vissa ungar lärde sig de andras språk också. Tänk dig små chilenare som pratade finska, finnar som fattade wolof, gambianer som kunde turkiska.”
Och han beskriver hur ”svenska vänner… som annars är fullt vettiga, men som beter sig som om man hade öppnat en bruk surströmming bredvid dem om man pratar finska i deras närvaro”:
”Ojoj, nu förstår vi inte nånting.”
Saknar bilden av bastun
Min mormor, som bodde i Sverige i 42 år tills dess hon 90 år gammal somnade in på ett ålderdomshem 2014, har aldrig pratat svenska. Något måste hon dock ha kunnat, eftersom jag minns att hon läste lokaltidningen. Hon hade sytt bilklädslar på en arbetsplats med finska medarbetare under en finsk chef. Alla hennes vänner var sverigefinnar och hon var med i sverigefinska PRO. När hon de sista åren i livet mest låg i sängen på ett äldreboende och lyssnade på radio och höll på att tappa rösten eftersom hon aldrig använde den, blev jag upprörd över att det tycktes stört omöjligt att hitta en finsktalande person som kunde kommunicera på ett vettigt sätt med henne.
Själv var jag ju inte mycket bättre, men gnetade på med den köksfinska jag hade lärt mig tillsammans med henne när jag var liten. Då hade vi spelat kort, fikat med hennes väninnor och tagit otaliga bastubad.
Antologin spänner över en bredd av ämnen, såsom identitet, språk, rättigheter, utanförskap och det koloniala arvet, men jag saknar faktiskt något om just den, bastun. Inte skildrad som klyschig macho-aktivitet, som finska män sysslar med när de ska umgås, utan som kvinnlig gemenskap och kulturbärare. Om jag hade fått skriva ett bidrag till antologin Finnjävlar, så hade det handlat om bastun.
Bastubad är för mig kvinnlig gemenskap. När jag växte upp brukade min mamma, moster, mormor och jag basta tillsammans. Senare också mina kusiner, även de flickor. För mig är bastun förknippad med en stund tillsammans. Böcker, som passar alldeles utmärkt i exempelvis en hängmatta, göre sig icke besvär. Basturitualen kräver total närvaro. Det är en plats att helt förbehållslöst vara på. Utan krav, utan måsten. Bara som du är. Naken, utan omsvep. Trots det, har jag aldrig upplevt bastun som en plats där kroppar döms eller jämförs. Nej, tvärtom.
Innan jag glömmer...
Kroppens relation till bastun är snarare praktisk och du måste kunna arbeta. Vattnet ska hämtas i hinkar från kranen eller pumpen och ständigt fyllas på och värmas upp. Veden huggas och bastuaggregatet matas på för att hålla värmen jämn. Baljorna skrubbas och sköljas. I varje fall var det så vi bastade när jag växte upp.
I bastun ryms alla kroppar, alla åldrar och alla språk. Jag har lärt mig om bröstcancer, om mens och att det går att torka tvätt ute även när det är trettio minusgrader. Och tagit del av många familjeberättelser. Än i dag förknippar jag bastun med relationen till kvinnorna i min familj. Med styrkan som omgav dem, den tillfälliga vilan och det metodiska praktiska arbetet. Den är för mig en rogivande och meditativ plats som jag söker upp för att sätta mig i kontakt med mina familjemedlemmar som inte längre finns nära, eller när jag befinner mig långt borta. Senast jag bastade i Sverige gjorde jag det tillsammans med en thailändska, en estländska och en av mormors finska väninnor.
Innan jag glömmer det. Det här skulle egentligen bli en recension. Så läs den bara, Finnjävlar! Särskilt ni som är lite nyfikna på Finland, som trots allt bara ligger en finlandskryssning bort. Och för att Susanna Alakoski skriver så vackert mänskligt utifrån sina personliga erfarenheter samtidigt som hon sätter dem i relation till det för tiden omgivande samhället.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Föreställningar i Finland om finnarna borde ha varit med i Marja Ågrens överblick av svenskars föreställningar om finnar precis som finnars självuppfattning i förhållande till svenskarna borde ha haft med finnarnas självuppfattning gentemot det svensktalande Finland.Ett kolonialt betraktelsesätt gentemot finnarna fanns ju i själva Finland. Och nu när Finland fyller 100 år finns all anledning påminna om självuppfattningar som grundats i Finlands egna synnerligen skilda världar.