Foto på Margaret Gärding från 80-talet.

Mamma valde ljuset

2017-01-24 | Cecilia Gärding padlock

FEMINISM

”Mamma berättade ofta om hur den sydafrikanska polisen ringde hem till oss i Kramfors. Med förtäckta hot som att: ’Vi vet vad din dotter hade för klänning på sig på förskolan i dag’ ville de poängtera att de inte var ett telefonsamtal bort utan i samma stad”, skriver Cecilia Gärding i andra delen av sin tredelade essä om Margareta Gärdings liv och kamp.

Aktivisten och forskaren Margaret Gärding är död. Hennes kamp började i rasismens Sydafrika, och fortsatte i Sverige genom Afrosvenskarnas riksförbund och Feministiskt iniativ. I en personlig essä i tre delar berättar hennes dotter Cecilia Gärding om sin mammas liv och kamp för rättvisa.

Sorlet av röster lägger sig i ett fullpackat Folkets hus i Mellansverige under 1980-talet. Flera olika fackföreningar har gått ihop för att lyssna på en föreläsning om Sydafrika och apartheid. Det är vår mamma de väntar på. Hon sätter sig genast i respekt hos de som lyssnar när hon talar med klar och stark röst på svenska, vilket förbryllar åhörarna. Att se en mörkhyad kvinna tala bra svenska.

Svenska, blev ett nytt språk som hon berättar för oss att hon blev kär i. Och kär blev hon också i pappa när han i sin roll som lärare, i Svenska kyrkans satsning i Zaire, arbetade på en gymnasieskola på landsbygden under början av 1970-talet. Själv var mamma där som rådgivare för Zaires regering som 24-åring. När hon väl hade landat i England blev hon sedd direkt för sina färdigheter inom sjukvården av den progressiva biståndsorganisationen Oxfam – och fick möjligheten att lämna landet året efter, för att som första färgade chefen, bidra till skapandet av Zaires hälso-femårsplan.

Oxfam skapades av The quakers, som var en av de första motståndarna i väst till det brittiska slaveriet och i den andan var de ideologiskt och filosofiskt före sin tid även under 1970-talet i utvecklingen av den moderna biståndsverksamheten. De insåg nämligen att afrikaner själva ska ges chefspositioner i afrikanska biståndssatsningar, något som var ett helt okänt fenomen tidigare. De hade ju förstått, att det fanns ett annat engagemang bland dem för sin egen kontinent och de tog deras cv:n på fullaste allvar.

Bistånd byggt på rasism

Zaire, nuvarande Kongo, var ett land uppslitet av inbördeskrig och årtionden av folkmord på befolkningen orsakade av den belgiska staten. Mamma lärde sig franska och bestämde sig för att ge sitt hjärta och göra skillnad. Det var här hon först mötte den cyniska biståndsvärlden. Hon berättade om ett möte med det amerikanska biståndet där det krasst erkändes att de köpte upp mat på landsbygden för att slippa kravaller i innerstäderna. Mamma konstaterade på mötet: ”Men då har ju inte familjerna mat så de klarar sig på landsbygden.” Den vita amerikanska biståndsrepresentanten, räckte henne en av deras importerade vattenflaskor och sade – ja vi måste ju räkna med att det blir vissa konsekvenser.

Mamma gick frustrerad därifrån för att möta springande barn på gatorna som skanderade ”Ali, bombaye!” Muhammed Ali, hade nyligen anlänt till Kinshasa och mamma hade fått en biljett till den historiska matchen från den politiska eliten. I vredesmod slängde hon den i soporna med tanke på barnen på landsbygden. Det var också i Zaire hon blev tagen för en prostituerad i en bar av en äldre korpulent vit man, bara för att hon var mörkhyad, och samma herre kom sedan till hennes kontor veckan efter och skulle söka pengar för den kristna biståndsorganisation som han var representant för. Han åkte hem till Europa samma vecka med svansen mellan benen.

Som hälsoadministratör och sjuksköterska fick hon möjlighet att resa i det stora vackra landet och i en av dessa byar som hon skulle säkra hade tillgång till vatten och toaletter, hittade hon pappa i batiktröja och popfrilla. Så nej, mina föräldrars möte var inte av det stereotypiska slaget; svart fattig kvinna räddas till Europa av vit rik man, utan snarare, fattig kristen missionär möter välbetald kvinna med politisk ställning och höga ambitioner som råkade vara mörkhyad. Hon var den intelligenta rebellen med ett vänligt leende och i Zaire fick hon blomma. Det var kärleken som gjorde att hon valde Sverige, inte fattigdom och avsaknad av alternativ.

Ständiga hot priset för hennes kamp

När hon ställde sig på podiet i Folkets hus den där vinterdagen var det som tvåbarnsmor och anställd på Sida/Sandöskolan där hon lärde upp biståndsarbetare. Men det var inte hennes yrkesroll hon var där för att tala om. Det var hennes erfarenheter av sydafrikanska regimen och kravet på att bojkotta sydafrikanska varor. Föreläsningar som denna hade blivit vardagsmat, vi barn var vana vid att hon var borta minst två helger i månaden. Ibland tog hon med oss och vi växte upp i det röda Sveriges ideella verksamhet. Hon fick som hon ville. Hennes charm, intelligens och patos övertygade svenska fackföreningar att bojkotta Sydafrika. Andra bidrog också till detta ställningstagande.

Under 1980-talet bestämde sig Sverige, med Olof Palme bakom, för att stödja uppbyggandet av en alternativ demokratisk regering. Mamma tillhörde förtruppen i denna satsning och hon riskerade återigen mycket för att se till att hennes önskedröm om ett förändrat Sydafrika skulle slå in. Den sydafrikanska polisen hade inte släppt ögonen från mamma, bara för att hon nu levde i ett demokratiskt europeiskt land. Nej, det var snarare så att organisationens tentakler letade sig allt längre ut. Den sydafrikanska regimen tänkte brutalt slå ner all kamp för demokratisering.

Jag minns än i dag mötet med ett av dess vapen på Apartheidmuséet i Johannesburg; en tank på anabola steroider som var byggd med så stora hjul att man kunde köra över en människa och krossa ett barn med lätthet. Men regimen hade inte räknat med en tvåbarnsmor som ögonvittne, boendes i ett land där man var beredd att stödja kampen för demokrati. Istället tänkte de nog att det skulle räcka med några väl valda hot för att få mamma att sluta. Mamma berättade ofta om hur den sydafrikanska polisen ringde hem till oss i Kramfors. Med förtäckta hot som att: ”Vi vet vad din dotter hade för klänning på sig på förskolan i dag”, ville de poängtera att de inte var ett telefonsamtal bort utan i samma stad. Mamma insåg att hon var tvungen att backa och slutade föreläsa i sex månader, för att sedan börja igen. Drivkraften och instinkten för mänskligheten var inpräntade i henne.

Inget hämndbegär

Snart fick hon andra större uppdrag. Den alternativa demokratiska regeringen som Olof Palme arbetade hårt för att bygga upp i Sydafrika, behövde inte bara ministrar utan även en offentlig administration. Med svenska biståndspengar skapades därför kurser i andra länder i Afrika och även i Sverige, i Kramfors, för ANC med mamma som chef. Detta skedde 1988, under en tid när den sydafrikanska regimen verkligen visade musklerna med mord på sydafrikanska frihetskämpar i Paris och där man spekulerar om att de även låg bakom bombandet av ANC:s kontor i Stockholm. Mamma berättade att det lilla teamet på 25 ANC-medlemmar som var i Sverige inte bodde med varandra på samma hotell och inte reste med samma flygplan på grund av dödshoten.

Och trots allt detta, pratade aldrig mamma om hämnd mot den vita regimen. Mamma såg ingen skillnad mellan vita och svarta trots all smärta apartheidregimen orsakat. Mamma poängterade alltid att Sydafrika förtjänade fred och ansvarsutkrävande men inte hämnd. Jag bad henne skriva ett brev om sin tid under apartheid i december 2016 och då fick vi veta att hon utbildade ANC i stadsförvaltning med just syftet att värna om hela befolkningen, inte bara den svarta. Denna åsikt kom från en kvinna som hade mördade släktingar och som lätt hade kunnat falla för frestelsen att ledas av hat och förtvivlan. Istället valde mamma ljuset vilket var den allra största styrkan som hon egentligen ägde.