Mamma, en intellektuell rebell

2017-01-20 | Cecilia Gärding padlock

FEMINISM

Margaret Gärding bjöd ständigt motstånd mot förtryck och orättvisor. Från den fattiga barndomen i Sydafrika till det engagerade arbetet för fattiga i Windhoek, Namibia, utgjorde hennes kompromisslösa engagemang en nagel i ögat på de styrande, skriver Cecilia Gärding i den första delen av en essä i tre delar.

Aktivisten och forskaren Margaret Gärding är död. Hennes kamp började i rasismens Sydafrika, och fortsatte i Sverige genom Afrosvenskarnas riksförbund och Feministiskt iniativ. I en personlig essä i tre delar berättar hennes dotter Cecilia Gärding om sin mammas liv och kamp för rättvisa.

Det är en tropisk eftermiddag i Seychellerna under 1990-talet. Män i uniform står uppradade och väntar på dignitärerna i huvudstaden Victorias hamn. Männen riktar blicken mot horisonten och skyldrar gevär när en medelålders kvinna äntrar stridsbåten som de beskyddar. Det är vår mamma de väntar på. Hon överhör dem nämna att oj, hon ser ut som landets försvarsminister. Hennes pondus går inte att ta miste på.

Med bestämda steg går hon in på båten för att med afrikanska ministrar och övriga politiker diskutera Somaliakrisen och andra internationella angelägenheter som berör indiska oceanen under denna tid. På Seychellerna blev mamma en del av den politiska eliten, fastän hon inte var född där.

Vi bodde där tillsammans då mamma hade fått uppdraget från SVS (Svenska volontärernas samverkan) att fasa ut svenskt bistånd till ögruppen under en tvåårsperiod. Sverige gav en marginell del av sitt bistånd till Seychellerna, men hon lyckades ändå trolla med knäna och såg till att varje krona användes på bästa sätt.

Att hon kunde bolla ekonomisk budget visste vi redan - när vi som barn bodde i Manchester, England, levde vi på hennes CSN-pengar. Vårt månadsnöje tillsammans var när mamma kunde bjuda oss på varsin Banana split en söndag i månaden. Hon kunde prata om denna kommande dag som om det var en femrätters måltid på Buckingham Palace och vi var lika förväntansfulla som hon.

Hon hade förmågan, oavsett hur lite pengar hon hade, att få oss att känna att så länge vi var tillsammans så skulle allt ordna sig. Då mycket av hennes besparingar gick till att utbilda vår familj i Sydafrika visste vi väldigt väl varför hon saknade pengar. Orsaken till varför vi var i Manchester var för att mamma skulle ta sin masterexamen i Human Resource Development, vilket hon gjorde med bravur. Men hon fick aldrig möjlighet att få en högre position eller erkännande för det i Sverige.

På Seychellerna lyckades dock mamma införa de första trafikljusen, vilket drastiskt minskade antalet olyckor tack vare ett samarbete hon skapade med Stockholms Trafikpolis för den seychelliska polisen. Hon såg alltid till att bistånd genomfördes med respekt för mottagaren, vilket senare blev en kommande doktorsavhandling som tyvärr inte avslutades här i Sverige.

Hon engagerade sig också i att arbeta fram lagar mot incest, mot kvinnovåld och även mot våldtäkt på den lilla ögruppen Seychellerna. Så soldaterna hade rätt, hon var en försvarsminister – men för de svaga och utsatta. Där mamma såg ett problem och orättvisa lade hon sin energi för att förbättra situationen.

Med klädnypa på näsan

Instinkten att finnas där för dem som förtrycktes triggades efter att hon som barn bevittnat grymheterna som hennes familj, och andra afrikaner, utsattes för. Hon nämnde en specifik händelse som påverkade henne djupt när mörkhyade fattiga kristna kvinnor i protest mot apartheid genomförde en demonstration och straffades med att offentligt rakas av den sydafrikanska polisen för att skämmas ut inför allmänheten. Mamma var då 6 år.

Erfarenheterna av rasism innefattade också insikten att man behövde en utbildning för att klara sig i världen och verkligen kunna påverka samhället. Hon brukade nämna en händelse som också grundade hennes järnhårda vilja att studera. Det var när den vita förmannen en dag kom hem till mamma och hennes familj på den sydafrikanska landsbygden och hennes pappa tvingades att ta av sig hatten och stå med böjt huvud och bli utskälld för att han hade glömt att utföra en mindre syssla.

Mamma bestämde sig för att hon aldrig skulle stå med böjt huvud inför någon. Det skulle bli en tuff resa att uppnå den föresatsen, men hon lyckades mot alla odds. Med 16 syskon och en fattig uppväxt kunde hennes historia ha förpassats till den koloniala historiens baksida, men Margarets järnvilja och livslust skulle ta henne långt. Med en mamma som såg hennes läshuvud fanns det en chans.

Mormor skapade ett litet trädgårdsland för att sälja sallad, för att mamma skulle få skor och kläder till skolan. Och mamma betalade tillbaka denna investering med att kasta sig över kunskap och böcker. Hon tvingades bo på ett hem överfullt med barn, närmare skolan och hon berättade för mig att enda stället hon kunde sitta och plugga var på utedasset med en klädnypa över näsan.

Hennes studievana och envishet gjorde att hon sedan blev accepterad till utbildningen som sjuksköterska. Hennes första riktiga framgång blev att vinna ett pris som den student som gick ut med bäst betyg på sjuksköterskeutbildningen vid 21 års ålder.

Det var under denna tid som den sydafrikanska polisen började få nys om henne. Hon var vacker, modellade för det färgade communityt, och smart. Hon skapade även rabalder då hon som färgad kunde vinna ett sådant pris för hon därmed motbevisade rasteorier om färgade människors dumhet, något som var inpräglat i det sydafrikanska synsättet. Det var första gången av många gånger som hon var den första färgade att prestera olika landvinningar.

Tänkte förändra Sydafrika

Mamma var en intellektuell rebell med ett vänligt leende, och hon tänkte förändra Sydafrika. Hon började med att ge halva sin lön sedan dess till sina släktingar för att ge dem en utbildning och det i sig omvandlade vår fattiga familj till medelklass på en generation.

Och polisen noterade hennes framfart. Hon blev efter sin utbildning den första distriktssjuksköterskan i Namibia, dåvarande South West Africa, där hon arbetade i Katatura på 1970-talet. Katatura var Windhoeks (Namibias huvudstad) motsvarighet till Soweto utanför Johannesburg. Hon mötte förfärliga livsvillkor för den afrikanska befolkningen i Namibia.

Sjukhuset hade två ingångar, en för färgade och en för vita, där avdelningen för den vita befolkningen tog upp 80 procent av sjukhusets utgifter, trots att de var 10 procent av befolkningen. Men hon använde det hon hade för att skapa bästa möjliga förutsättningar för de färgade som hon skulle möta i sin praktik.

Hon berättade om ett möte med en hemlös man som blev startpunkten för hennes resa till Europa. En eftermiddag i Katatura kom han in för att få vård för ett knä, och när hon la ett nytt förband reste mamma sig upp och insåg att hans hår på huvudet rörde sig. Han hade loppor. Mamma följde med honom till det äldreboende som han bodde på vid utkanten av ghettot, och mötte fler som han med liggsår, skador och tecken på undernäring. Behovet var enormt.

Hon kom precis när de skulle få mat, och en sopbil backade in på den övervuxna gården där dessa äldre hade dumpats. Med stor förfäran bevittnade hon hur dessa utsatta människor tvingades leta efter mat bland soporna. Med tårar i ögonen bestämde hon sig för att trotsa landets lagar som vägrade den svarta befolkningen organisationsfrihet och skapa en organisation med kyrkan för att förbättra livsvillkoren för de färgade äldre.

På grund av detta blev hon stämplad som kommunist, något som var vanligt mot frihetskämpar. Men själv visste hon knappt vad en kommunist var eftersom regimerna i Namibia och Sydafrika inte tillät tryckfrihet. Hon tvingades lämna Katatura för att inte hamna i fängelse efter att ha utstått veckor med polisförhör och polisövervakning.

Hon hamnade istället i District Six i Kapstaden, som likt Katatura var otroligt fattigt. Om möjligt en ännu värre tillvaro för de färgade mötte henne där. Hon beskrev husbesöken i District Six där bebisar och deras mödrar levde under golv på hus byggda med pålar i det fria. Hon berättade senare för mig om en ögonblicksbild som hon aldrig skulle glömma när hon efter att ha vårdat en bebis som blivit biten av råttor under sömnen, blickade uppåt och den sydafrikanska regimens militärflygplan dånade förbi.

Hon slogs av hur medborgarna i samma land kunde leva i sådana paradoxala verkligheter. Det politiska engagemanget manifesterades inte för mamma i ett specifikt parti under denna tid, men bara genom att vårda de fattiga och vara vältalig började hoten mot henne öka.

Hotet kröp allt närmare när mer intensiva räder mot hennes familj på landsbygden blev allt fler och fler i jakt på tecken på hennes påstådda kommunistiska medlemskap. Tack vare hjälpen från vita läkare fick hon en flygbiljett till England och säkerheten. Första gången hon satte sig på ett flygplan var det med vetskapen att hon inte skulle kunna komma tillbaka, på lång tid.