Många hemliga rum i staden

2017-01-17 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Aktivisterna inom kvinnokollektivet Mujeres sin Fronteras vill inte leva i underjorden. De är stolta mödrar som har lärt sig mötesteknik, att hålla tal, skriva ansökningar, och att sköta bokföring. Ana Valdés har träffat dem i Uruguays huvudstad Montevideo.

Min vän Sebastian Alonso bjuder in mig till en ovanlig vernissage. Ett kollektiv av peruanska tjänstekvinnor som arbetar och bor i Montevideo har gjort en utställning. Kvinnorna har på väggen i det alternativa konstcentrumet Casa Mario klistrat små kartor som visar den väg de tagit för att arbeta. De har tagit en del av Gamla stan och gjort den till en mötesplats för konstnärer och aktivister, där etablerade konstnärer träffar unga studenter och fungerar som mentorer.

Kollektivet kallar sig Mujeres sin Fronteras (Kvinnor utan gränser) och har bland annat fått stöd från den spanska statens biståndsorganisationer för att växa och träna sig själva som grupp. De har lärt sig mötesteknik, att hålla tal, skriva ansökningar, och att sköta bokföring.

De har alla kommit till Montevideo för att arbeta och skicka pengar till sina barn. I Peru råder stor arbetslöshet och klasskillnaderna är stora. Många kvinnor saknar utbildning och kan aldrig komma in på en arbetsmarknad som kräver kvalifikationer de inte har. De trodde att Montevideo skulle erbjuda en bättre tillvaro. Men de hade fel, många av dem lever i huset där de arbetar och har bara ledigt på söndagar, då de går i mässan eller träffar andra peruaner.

Några av dem har haft tur och bor hos vänliga familjer som ser dem som en del av familjen, berättar några. De äter samma mat som familjen eftersom de oftast är anställda för att laga mat. Det är inte bara stjärnkocken Gaston Acurio som har tagit världens kök med storm med sin peruanska gourmetmat, alla peruanska hemmafruar har nu rykte om sig att vara fantastiska kockar.

På söndagarna när de har ledigt träffas de ofta på enkla peruanska restauranger som har kommit för att stanna och som håller på att förändra Uruguays köttbaserade matlagning. Många lagar simpla ceviches, gjord av färsk fisk, andra lagar mer avancerade rätter men de klagar på att de inte hittar samma ingredienser som i Peru. Vi har inte hundratals sorters potatis som de har och vår majs är inte heller samma majs som de har haft i tusentals år.

Peru och Bolivia kallas för majsländer, det är inte vete som är deras basgröda utan majs, som äts i både soppor och stuvningar.

Andra ur kollektivet berättar om nästan slavliknande förhållanden; husfruar som gömmer deras pass för att de inte ska kunna återvända, om hot, arbetsdagar på 16 timmar, om att inte få lov att använda telefonen. För två år sedan anmälde aktivistkollektivet Cotidiano Mujer ägaren till en av Uruguays mest fashionabla affärer som säljer kvinnokläder. Hemma hos henne hittade polisen flera bolivianska tjänstekvinnor som fick svarta löner och som saknade uppehållstillstånd. Hon klarade sig från fängelse med dryga böter men berättade i rätten att flera av hennes väninnor gjorde samma sak och menade att kvinnorna hade det bättre där än på gatan, att de inte behövde prostituera sig som många andra.

Tyvärr är det inte alla kvinnor som kommer hit som får något arbete, många tvingas att bo på gatan och att leva på att sälja sin kropp.

Mujeres sin Fronteras vill ändra på detta genom att få synas och höras. De vill inte leva i underjorden, de är stolta mödrar som har gjort stora uppoffringar för att kunna skicka hem pengar till sina familjer, för att bekosta barnens kläder och skolor. De visar bilder på barn som går i skolan med nya skor och rena kläder, allt köpt genom mödrarnas arbete.

Konstprojektet som de visar heter Cartografias Narrativas och med hjälp av kartor berättas historier om identitetslöshet, rädsla och stolthet. De älskar sina länder men känner att de inte kan bo där, att de inte längre har någon plats i landet där de föddes, att de har blivit ekonomiska flyktingar och kommer att röra sig mellan olika länder i jakten på arbete.

Här finns ett museum om migrationer som liknar det amerikanska museum som finns i New York på ön Ellis Island, dit de flesta som utvandrat till USA anlände först. Uruguay är också ett land som består nästan enbart av utvandrade européer. Museet har beslutat sig för att vara ett aktivt museum och inte bara ha föremål och bilder utan också engagera sig i våra nya invandrares öden. Både Mujeres sin Fronteras och våra sex Guantánamofångar har fått sälja mat från sina hemländer på museets öppna hus.

Kvinnornas små kartor påminner oss om att staden har många hemliga rum.