Andrés Esteche anser att olika röster och perspektiv måste kunna lyftas utan att det kallas identitetspolitik.

Bild: Vera Atarodi

Andrés Esteche ser framåt efter ett år av politiska besvikelser

2017-01-13 | Vera Atarodi padlock

INRIKES/INTERVJU

Den 1 december meddelade Andrés Esteche – musiker, RFSL-ordförande i Stockholm och nybliven pappa – att han efter många års engagemang lämnar Vänsterpartiet för ”ett mer intersektionellt parti”. Nu berättar han om bevekelsegrunderna, varför han går till Feministiskt initiativ (Fi), om lärdomar av det gångna året och politiska förhoppningar för 2017.

Introt till The Miseducation of Lauryn Hill spelas i baren som ligger en halv trappa ner på Verkstadsgatan i Hornstull i Stockholm. Andrés Esteche, som snart ska ta pappaledigt, är redo för service i baren. Som ordförande för RFSL Stockholm har han följt politiken med oro och talar om 2016 som en politisk katastrof där den ena hopplösa händelsen avlöste den andra.

– Politiskt tycker jag att 2016 var besvikelsernas år. 2015 avslutades med att Löfven stod på Medborgarplatsen och talade om ett öppet Sverige men sen stängdes gränserna. Internationellt såg vi hur Trump vann och kolla hur det har gått i Turkiet och Syrien. Personligen har jag en relation till Sydamerika och för mig var Sydamerika där hoppet låg. Jag tänkte att om allt går åt helvete i Nordamerika och Europa så kan vi ändå flytta till Sydamerika. Det var innan den senaste statskuppen i Brasilien och senaste valet i Argentina. Uruguay är det enda landet som är lite stabilt men är å andra sidan helt beroende av Argentina och Brasilien.

Eurykah Badu sjunger att hon ska ringa Tyrone medan Andrés Esteche äter sin personalmat i baren. Då och då måste han hoppa in och servera en gäst. Det är mellandagsrea på en flasköl som han försöker skaka av sig men det är inte många som nappar. Han häller upp en ännu en stor stark och berättar vidare.

– På det personliga planet har jag blivit väldigt besviken på regeringen eftersom hiv-pengarna kommer att halveras i nästa års budget. Min organisation (RFSL) är ju direkt påverkad av detta och en halvering från natt till dag för ju med sig stora konsekvenser. Jag hade förstått en nedtrappning men detta är helt oförvarnat och oväntat. Det var ju dessutom så att det parti som jag tillhörde var med och röstade för förslaget. Så för mig innebar det att jag hoppade av det parti jag tillhört i ungefär 20 år.

Andrés Esteche pratar om Vänsterpartiet. Han gick med i Ung vänster på tidigt 90-tal och beskriver sig själv som väldigt vänster.

Vad betyder för dig när du säger att du är väldigt vänster?

– Jag har alltid tyckt att man ska ta från de rika och ge till de fattiga, om man säger så. Men när Alliansen kom till makten och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så kände jag att vi måste börja organisera oss och arbeta mer aktivt. På den tiden var Vänsterpartiet mindre splittrat. Nu finns det en hård ton och härskarteknik som är obehaglig, den gör att man tappar gnistan och orken. Mitt största problem med Vänsterpartiet, förutom hiv-pengarna, är att de har så himla svårt för konceptet intersektionalitet.

– Det är oändliga diskussioner på ganska låg nivå där jag känner att det inte bara handlar om ordet i sig, utan snarare om att man måste kunna lyfta olika röster och perspektiv utan att det blir kallat identitetspolitik. Men också om vi ser till feminismen, inom vänstern är den radikala feminismen stark och delar upp kön i män och kvinnor. I deras separatistiska rum ser vi oftast vita heterosexuella cis-kvinnor. Fi har öppnat upp för en mer normkritisk och inkluderande feminism, jag tror att många icke-cis personer, rasifierade och funkispersoner vänder sig till dem på grund av det.

Du offentliggjorde ditt utträde ur Vänsterpartiet på Facebook, hur gick det?

– Det mottogs förvånansvärt bra, vänstern sa att jag är välkommen tillbaka och de som känner till mitt engagemang och mitt jobb har varit positiva och öppet sagt att de vill ha fortsatt samarbete. Jag var aldrig på väg att dra mig ur partipolitiken helt, jag tror på parlamentarism och framförallt på kommunalpolitik. Fi sitter i Stockholms stad och jag känner till dem genom jobbet. Det var faktiskt en vänsterkamrat som också skulle gå över till Fi som peppade mig.

Spotifylistan spelar vidare. India Arie sjunger Brown skin till tung bas och Esteche pratar om sin pappaledighet med en nästan drömsk ton. Vid frågan om politiska förhoppningar på 2017 slutar drömmen och en tung suck inleder framtidsspekulationerna.

– Politiker måste lära sig stå för sina löften om de vill behålla väljarnas förtroende. Det regeringen har skapat i dag är en total misstro. Jag kan förstå att det sker förhandlingar över gränser men jag kan inte förstå att man förhandlar bort mänskliga rättigheter. Det är inte förhandlingsbart.

– Jag tycker att det ska bli intressant att se hur Fi arbetar ur ett klassperspektiv, om de följer den intersektionella linje som de stoltserar med så bör klassperspektivet vara minst lika viktigt som andra perspektiv. Jag tycker Fi är bra i kampen för papperslösas rättigheter, att de ska ha rätt till vård, skola och en liten peng och jag hoppas att det arbetet ska stärkas 2017. Vänsterpartiet arbetar till exempel inte för att de ska få ett bidrag, på det sättet tycker jag att Vänsterpartiet har blivit svaga. De håller sig inte till sin ideologi längre utan förhandlar med andra partier, det gör mig besviken.

Men förhandlar inte Fi med andra partier?

– Jo, det tror jag men de är fortfarande utomstående så de har råd att vara den riktiga oppositionen just nu. Vänstern har ju tagit den platsen innan och gjort bra grejer men i dag förhandlar de bort för mycket.

Vad ska vi ta med oss från 2016?

– Jag tror vi kan se tillbaka på 2016 och se alla solidaritetsgrupper och stödgrupper, det var skitfint. Nu måste vi börja organisera oss så vi får statligt eller kommunalt stöd. Det finns solidariska människor men det behövs organisering och resurser.