Asrin Haidari arbetar som kommunikatör på Tensta Konsthall, som fram till den 15 januari visar utställningen Fuel to the Fire.

– Curatorn Övül Dermosuglus föreläsning Kurdernas kamp för frihet och estetiseringen av kvinnliga gerilla-soldater på Tensta konsthall i april förra året satte igång mycket hos mig. Presentationen utgick från Tom Wolfes begrepp radical chic för att reflektera kring kvinnokamp, kapitalismkritik och media. Publiken var stor, engagerad och väldigt blandad. Det gjorde stort intryck hos mig att se random nyfikna, tidigare gerilla-soldater, unga kurder och andra konstintresserade i en nästan fullsatt konsthall.

– Sen vill jag också lyfta fram konstnären Jacqueline Hoàng Nguyễns utställning Svart Atlas på Etnografiska museet. Vilken intressant, skarp blick! Hon och curatorn Rado Istok höll ett samtal, för en liten publik på en handfull personer, och fick debatten om normkritik på (samma) museer att liknas vid dadda, hink och spade. Hon uppmärksammade logistiken och den rasifierade arbetskraften som förflyttat materiell kultur till museerna under första hälften av 1900-talet. Blicken vänds inåt och blir en välbehövlig kritik mot institutionen.

– Queerfestivalen DOTYK i Minsk, Marie-Louise Ekmans (<3) retrospektiv på Moderna museet i Stockholm, föreläsningen The Archive as Cultural Geology? – A Hypothesis av Ute Meta Bauer, en av de första curatorerna som behandlade arkivet som utställning, nu chef på CCA – NTU, Centre for Contemporary Art, Singapore. Hon är inbjuden till Tensta konsthall som en del av seminarieserien Vad gör ett arkiv? Sen om möjligheten finns är det ju Documenta i år, temat är Learning from Athens. Låter spännande. Tänk om man hade mer tid och resurser! Då hade jag även åkt till årets Sharjahbiennal, en av arabvärldens mest spännande biennaler.

– Petra Bauer, Jenny Richards och Kvinnocenter i Tensta-Hjulstas konstprojekt KÖK som drar igång i år. De intresserar sig för kollektivt arbete och hemmets politik och gör alltid smarta, känsliga grejer.

– Fler initiativ som den som curatorn Johan Norling driver i Solna: Liljevalchs hubb. Grymt! Här finns ateljéer, det anordnas utställningar, samtal, filmvisningar och releasefester. De erbjuder en fri plattform och initierar samarbeten över gränserna, med bland annat ryska konstnärer och curatorer. Sen ser jag att de större konstinstitutionerna måste acceptera att de på allvar behöver förnyelse och förändring, de har noll GO i sig. De borde ta större ansvar i att göra Stockholm mindre tråkigt och mer inkluderande.

–Jag önskar också att fler generellt var öppna och nyfikna på samtidskonst. Kanske kommer jag aldrig landa i vad konsten är, vad den kan göra men jag ser verkligen att det är en jättespännande typ av kommunikation. Det är här de stora frågorna nyanseras och motsägelser får lov att finnas. Den är viktig för det politiska tänkandet och andra fält har verkligen nytta av att titta närmare på konstnärliga strategier. Här presenteras nya sätt att se och vara.

Vilken var den viktigaste händelsen för dansåret 2016?

– Dabben i Svenska hijabis och koreografierna som jobbades fram tillsammans med gruppen, till exempel den där alla fem flätar tre stycken 13 meters saris, och deras kroppar håller i tyget och rör sig med ytterst personliga rörelser, böjda ryggar, medveten blick och självsäkra repliker, i den stunden dansar allt!

Vad ser du fram emot dansåret 2017?

– Koreografin som jag ska jobba fram med Fisksätras befolkning, där jag också är uppvuxen. Koreografin ställer sig frågor om makt och vanmakt och görs i samarbete med olika föreningar, Fisksätra museum och andra lokala konstnärer. Jag ser också fram mot att jobba med performancekonstnären Marina Abramovic.

Vems arbete borde vi hålla koll på under året som kommer?

– JUCK, Asha Thomas, Marlene Monteiro Freitas, och Sofia Castro.

– Dans som ett eget ämne från grundskolan och uppåt. Statligt finansierade experimentella dansscener för alla sorters dansformer. Och ett till Dansens hus som ligger utanför tullarna med utrymme för experiment, arkiv, forskning och communitydans.

– När Förenade förorter samlade en publik på 3 000 personer i Rinkeby för finalen av Ortens bästa poet.

Vad ser du fram emot för litteraturåret 2017?

– Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och Jenny Tunedals diktsamling Rosor skador.

Vems arbete borde vi hålla koll på under året som kommer?

– Poeten Burcu Sahins

– Klasskamp.

– Det var toppen för mig att jag debuterade.

– Jag längtar efter Johannes Anyurus nya roman! Hans förra var en av anledningarna till att jag tänkte "Fan prosa e kanske nice ändå."

Vems arbete borde vi hålla koll på under året?

– Burcu Sahins och sen hoppas jag Lidija Praizovic kommer med något nytt snart.

– Mer passion!!! Lite mer storslagenhet och fuck alla, och stora växlar.

– Att Ortens bästa poet samlade ett 20-tal poeter från hela landet och en publik på runt 3000 personer, ortenbor i alla åldrar, i Rinkeby, som satt lyckliga och lyssnade på poesi i flera timmar, och minst två nya stjärnor föddes! 100 procent.

– Stors nya album.

Vems arbete borde vi hålla koll på under året?

– Förenade förorter.

– Tusen grejer, men vi håller på. Det vi vill skapa kan vi skapa, och det gör vi bäst själva.

Vilken var den viktigaste händelsen för litteraturåret 2016?

–Förenade Förorters Ortens bästa poet. Jag var inte där men såg finalen på stream. Det är stort å viktigt, att poeter organiserar sig och skapar egna rum, och uppslutningen som en bekräftelse på behovet av det rummet. Hur en koncentration av ung begåvning skapar nya litterära centrum i det som medialt alltid tvingas ut i marginalerna.

Vad ser du fram emot i år?

– Från arrangörshåll ser jag fram emot att få träffa och lyssna på dom som vill komma och läsa på malmötxt. Sina egna texter, andras texter, att ställa sig frågan vad text är och kan vara och hur text kan uttryckas. Jag ser fram emot att få öppen scen-poeter via skype eller vad som helst. Jag ser fram emot att få se nya former av skrivande och text och nya rum det görs i. Sen ser jag också fram emot pengar så att vi äntligen ska kunna betala våra poeter.

Vems/vilkas arbete borde vi hålla koll på?

– Kanske handlar det mer om vart än vem. Att hitta dom platser och scener där oetablerade röster bereds rum, oavsett om det är på internet eller i fysiska rum. Och så vill jag ju att alla ska komma på malmötxt så klart. Sen tycker jag att man ska hålla koll på sin egen textproduktion. Alla skriver ju, på Facebook och i sms och överallt, folk producerar mängder av text hela tiden. Det är spännande med den vardagliga kontinuiteten och hur vi bryter språket i den och skapar nya uttryckssätt ur det brutna, och allt kan vara poesi.

– Jag tänker att det är viktigt att inte tala om bra / dålig litteratur(scen). Men däremot bredd, representation, och en journalistkår och en offentlighet som fångar upp alla nyanser, tillgängliggör dom. För nyanserna finns ju, har alltid funnits, det är en fråga om vart och hur vi riktar blicken. Och så tänker jag på den där gränsen mellan etablerad och oetablerad poesi och hur den fortsätter att dras av dom som har pengar å utrymme, typ alla stora tröga förlag, att dom måste skärpa sig.

Saga Gärde är regissör, bland annat aktuell på Drama Sveriges Radio men också med en av årets arbetsskildringar på film Ni ska se att jag har rätt.Foto: Johan Persson

– Transistor 2 Old form – New format Scenkonstfestival som Teater Weimar, Jörgen Dahlqvist och Inter Arts center initierat i Malmö. Festivalen har fokus på nya former och format och kommer att bli avgörande för scenfältet framöver.

– Sedan är det hoppfullt att se Anna Pettersson på Dramatens stora scen introducerar ett rimligt sätt att arbeta med begäret efter de västerländska klassiska pjästexterna: Hon stryker alla mäns repliker och sätter de som måste till som motspelare på en filmduk och ger hela scenen till Hedda själv och hennes våndor.

–Allt nyskrivet inklusive Folkoperans nya satsning på nya verk där Athena Farrokhzad , Tebogo Monnagotsla och jag presenterar vårt arbete om polyfoni med en ny opera: Exodus.

– Fri feministisk scenkonstsamling i april, Wisp nya styrelse samlar scenkonstssveriges alla fria grupper som arbetar med en feministisk praktik på Unga klara för samtal om konst och politik. Och Aliasteatern nya ledarskap där Isa Aouifia och Manuel Cubas tagit över. Och dig då som den starkast lysande stjärnan för hoppets poetik.

Vad önskar du dig för en bättre teaterscen?

– "Önskar", som i step up för i h-vete, att landets teatrar slutar pratar om att införa mångfald och "andra" perspektiv och istället anställer människor som per se kommer att skapa det. Fördelning av resurser kommer alltid vara enda verktyget för teatern att hålla sig relevant för sina medborgare.

America Vera-Zavala är författare och regissör, aktuell med föreställningen Svenska Hijabis under hösten som går att se i Malmö i mars. Foto: Elin Berge

Vilken var den viktigaste händelsen för teateråret 2016?

–Det är nog så att när man själv jobbar med teater så tycker man att det man själv håller på med är viktigast så jag skulle säga Svenska Hijabis.

– Det finns massa pjäser jag ser fram emot att se, Mio min Mio, Det blåser på månen, Ritter Dene Voss, Alexandra Pascalidous pjäs på Göteborgs Stadsteater och mest av allt ser jag fram emot att min första barnpjäs om klimatkrisen ska ha premiär i Lund till hösten.

– Lola Arias, jag önskar vi kunde importera henne hit, skulle så önska att jag fick se hennes pjäs om Malvinas/Falklands.

Vad önskar du dig för en bättre teaterscen?

– Åh, jag önskar mig det gamla vanliga, nya ohörda berättelser, mera mångfald, andra kroppar, något oväntat som golvar mig.

Aleksa Lundberg är regissör och skådespelare, senast aktuell i föreställningen Flytta på er – Jag ska bli fri. Foto: Nina Ramsby

– För egen del var det att jag fick möjlighet att uppföra min senaste monolog Flytta på er - jag ska bli fri, tillsammans med regissören Annika Silkeberg. En föreställning där jag lät allt från tankar om "vad kön egentligen är", självhat och komplexa funderingar kring att kanske ångra sin könskorrigering ta plats. Tillsammans med historisk fakta om transkampen och ett manifest om att krossa patriarkatet förstås.

– Ur ett bredare perspektiv var nog det viktigaste att det blev tydligare att teatervärlden är under förändring. Mycket finns kvar att göra och på vissa scener är det fortfarande som om tiden stod stilla. Men det finns andningshål där det görs mycket spännande. Unga Klara i Stockholm och Ung scen/öst i Linköping till exempel. Bianca och Tiffany Kronlöfs verk Slå pattarna i taket är ytterligare exempel.

– Att få gestalta Kung Kristina på Strindbergs intima teater! Jag och Elisabeth Ohlson Wallin har dramatiserat delar av Kristinas liv och vill för en så bred publik som möjligt berätta om drottningen som egentligen var kung. Jag är också nyfiken på min kompanjon Silkebergs dramatisering av Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande som kommer spelas i Berlin från April. Den är i flera delar och del två planeras spelas i Stockholm. Another nice mess - Helan och Halvan med Gunilla Röör (bland andra), hoppas jag också hinna se.

– Mitt och Elisabeths såklart! Andrea Edwards, Helena Sandström, Isabel Cruz Liljegren, Karin Bengtsson, Farnaz Arbabi, Anna-Lina Hertzberg är ytterligare namn att lägga på minnet.

– Jag vill tipsa om så många fler, men nöjer mig med dessa namn. Annars får du inte utrymme för annat i artikeln.

– En bransch som lyssnar på kreatörerna som verkar inom den. Att det blir ett slut på motståndet mot den så kallade "identitetspolitiken", -och att vi alla arbetar för att teatervärlden ska bli så mångfacetterad som möjligt.

Alexandra Loonin är dramatiker, som under hösten var aktuell med föreställningen Jag ville vara Britney, Whitney och JLO.Foto: Pressbild

– Jag vet bara att den eller det inte ägde rum i Stockholm.

Vad ser du fram emot teateråret 2017?

– Dramatikerstudenternas slutproduktioner på Teaterhögskolan i Malmö.

– Amina Olsson al Safandi.

– Att breddad rekrytering och jämlikhet ska få genomsyra hela arbetsplatser, med start på chefsnivå. Det räcker inte att samvetsgrant utvidga ensembler, det måste finnas en mångfald (gällande klass, genus, etnicitet, funktion, ålder och sexualitet) även bland tekniker, teaterchefer, regissörer, dramatiker osv. Jag skulle också vilja att vi diskuterar vem som gynnas av ett individbaserat löneförhandlingssystem och hur vi kan bli mer solidariska med varandra.

Ahang Bashi är regissör, aktuell med den guldbaggenominerade filmen Skörheten. (Foto: Pressbild)

– På ett personligt plan såklart min egen film Skörheten. Jag bär facit på att man faktiskt kan bestämma sig för att plocka upp en kamera och filma något som man själv anser vara relevant och starkt och som sedan vipps går upp på biografer över hela landet. Det är något jag hoppas att fler ska våga göra och finansiärer ska värdesätta. På ett större plan tycker jag att Filminstitutets projekt Fusion, för kvinnliga regissörer med erfarenhet av att rasifieras var en väldigt viktig filmsatsning. På så sätt kommer vi inom några år få minst sju filmer med en icke-vit avsändare. Så bra och viktigt.

– Jag ser sjukt mycket fram emot filmen Måste gitt av Ivica Zubak som hade premiär den 6 januari. Jag har längtat så mycket efter en skön underhållande film av den här kalibern sedan Jalla Jalla, och det var ca 16 år sedan den kom.

– Theresa Traore Dahlberg är en grym regissör som långfilmsdebuterar i år med Ouaga Girls. Hon är definitivt en regissör att hålla koll på. Sen även Rojda Sekersöz och Fanni Metelius, två coola regissörer vars filmer har premiär i år och som jag längtar så mycket efter att se.

– Återigen jag önskar oss alla en mer ”diverse” filmscen med fler ”icke-vita” skildringar. Det är dags för såna projekt att prioriteras av finansiärerna.

Vilken var den viktigaste händelsen för konståret 2016?

– 2016 var ett år markerat av en eskalerande global humanistisk kris och resultat som vi inte riktigt trodde att vi skulle se förverkligas (Brexit, Trump osv). Såväl konstnärer som curatorer, konstkritiker och konstinstitutioner ställer sig frågan hur vi kan adressera vår samtid och nå ut till en bredare diskussion. Det är en del av vårt ansvar och en stor utmaning som kommer färga mångas arbete de närmaste åren. Konstens möjlighet att beskriva och ge uttryck för en komplex världsbild behöver kommuniceras och förmedlas långt utanför konstvärldens diskussionsrum. 

Vad ser du fram emot i år?

– I år är det första gången i historien som den viktiga internationella utställningen Documenta kommer visas på en annan plats än i Kassel, Tyskland. Sedan 1955 har Documenta ägt rum var femte år och startades som en reaktion efter andra världskrigets kulturella och humanistiska förödelse. Att man i år väljer att hålla Documenta parallellt både i Kassel och i Aten, Grekland lyfter många intressanta frågor kring de samtida kriser som markerar Europa och världen i dag.

Vad önskar du dig för en bättre konstscen?

– Vi önskar oss en konstscen som vågar utmana konstvärldens ekonomiska, kulturpolitiska och hierarkiska strukturer. En konstscen som måste få ha ett fritt manöverutrymme att tänka fritt och agera med skärpa. En konstscen som arbetar för att förbättra konstnärernas arbetsvillkor. En konstscen som värnar om konstinstitutionernas handlingsutrymme. En konstscen som först och främst kämpar för konsten och inte konstvärldens intressen.

Den Nya Kvinnogruppen är ett feministiskt konstnärskollektiv bestående av konstnärerna Anna Nordström, Evelina Hedin, Hilda Hellström, Kakan Hermansson, Malena Norlin och Åsa Norman.

Vilken var den viktigaste händelsen för konståret 2016?

– Svårt att bara nämna en händelse, säger Åsa Norman. Men utställningen Med världen i väven med vävar av Maria Adlercreutz på Thielska galleriet känns som en viktigt påminnelse om att konsten och konsthantverket är tätt sammanlänkat med resten av samhället och därav alltid är politiskt. Adlercreutz konstnärskap är också fantastiskt på många sätt!

Vad ser du fram emot i år?

– Bastion Agency Studio labs samarbete med bland annat Sheila Levrant de Bretteville.

– Frida Hållanders avhandlingsarbete ”Vems hand är det som gör?” om feminism, klass och konsthantverk.

– Ännu fler feministiska samarbeten!

Vilken var den viktigaste händelsen för konståret 2016?

–För mig var den viktigaste konsthändelsen 2016 när jag och min konstnärskollega Petter Pettersson skapade det massiva bildkonstperformancen ”Island in The Sun" i en gigantisk hangarliknande lokal i Malmö i augusti, i sammarbete med Sommarscen Malmö. Publiken bjöds in till in till en stor festplats på en ö av sand, för att vara en del av ett oförutsägbart socialt sammanhang. Både publik och aktörer bar beiga huvor som gjorde alla i lokalen ansiktslösa. Som betraktare visste man inte säkert vilka som var medverkande och vilka som var publik. I osäkerheten som uppstod i vilka som var vad föddes nya oförutsägbara kreativa utspel från publiken. Det blev svårt att avgöra vad som var förutbestämt och inövat och vad som skedde där och då i stunden. Längtan efter en bättre värld, en bättre plats, där vi kan vara tillsammans och känna riktig gemenskap, var utgångspunkten.

– Att vi som studio för bildkonstperformance fyller 10 år och ska fira det med en serie unika middagsbjudningar under titeln ”You are invited…”. 7 konstnärer som tidigare under åren har gjort stora soloproduktioner på Lilith, bjuds in under olika datum. Konstnärerna utgår utifrån samma grundkoncept och gör två middagar för 150 personer åt gången. De får förhålla sig helt fritt till middagskonceptet t.ex. det kan bli en intim familjemiddag, en stor lyxig festmiddag, en social experimentmiddag, en regisserad middag med endast aktörer och publiken som publik, en bombastisk burlesk middag, en minimalistisk middag och en färgstark middag. Konstnären avgör helt själv. Konstnären kan bestämma exempelvis menyn, inredning, dekoration, underhållning, tal, tema, placeringskort, kostym, huvudrollsaktörer, ljus, ljud, tid på dygnet och längd på middagen etc. De inbjudna konstnärerna är: Einar Amir, Israel (22–23 september), Myriam Laplante, Bangladesh (13–14 oktober), Laura Lima, Brasilien (24–25 oktober), Odun Orimolade, Nigeria (24–25 november) och The Icelandic Love Corporation, Island (15–16 december).

–Tori Wrånes, en mycket säregen norsk konstnär som skapar performance där hon kombinerar (sin)röst och skulptur, och använder sig av ljud, kostymer, rekvisita, arkitektur och skulpturer på ett poetiskt abstrakt och skalförskjutande sätt. Hon deformerar sitt utseende och skapar nya drömlika konstellationer. Tori Wrånes har redan gjort ett betydande avtryck på den internationella scenen med sina drömlika mardröms performance. I särklass en egensinnig och unik konstnär. Hon är aktuell med utställningen Hot Pocket på samtidsmuseet i Oslo den 19 april, 2017

Att fler kvinnor få ta plats på den nationella och internationella konstscenen med stora massiva konstprojekt inom performance, installation, skulptur, foto, video film, ja allt.