Rogue one: A Star wars story har regisserats av Gareth Edwards med manus från Chris Weitz och Tony Gilroy. Bland annat spelar Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn, och Mads Mikkelsen.
Den första Star Wars filmen, regisserad av George Lucas, kom 1977, och slog igenom snabbt som ett världsomfattande kulturfenomen.
Rogue One, i regi av Gareth Edwards följer The Force Awakens recept och dumpar mannen i den ledande rollen. Men det som är befriande för en, retar gallfeber på någon annan – i det här fallet på en högljudd grupp nazister och Trumpetare som vänder sig emot en handling som sätter en diversifierad grupp rebeller mot ett ont imperium bestående av nästan uteslutande vita män. Därmed hakar Rogue One på en trend av storfilmer som de senaste åren har mobiliserat avgrundsvarelserna i internets mörka vrår.
Lustigt nog har populärkulturen lyckats där så många andra gått bet - ingen har marginaliserat hathögern så effektivt som dessa nya, i åtminstone många bemärkelser mer inkluderande och progressiva storfilmer. Tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk, och hatkampanjer som #dumpstarwars har bara inte lyft.
Rogue One är den åttonde filmen som äger rum i samma cinematiska värld, men den är en spinoff på den ursprungliga sagan, inpassad i handlingen strax före den allra första Star Wars-filmen från 1977.
Sedan Star Wars köptes av Disney har de hanterat detta mycket känsliga varumärke med en hantverkares fingertoppskänsla. Rogue One är deras hittills mest imponerande balansakt i att samtidigt vårda och utveckla varumärket.
Tunt på kvinnosidan
Många har redan uttryckt stor uppskattning för musiken. Själv uppfattade jag den som tämligen generisk, med klassiska slingor inlindade för att skapa igenkänning. Fotot är däremot ypperligt hanterat av Greig Fraser, som framkallar en gripande känsla av krigsdokumentär i yttre rymden.
Filmens huvudperson Jyn Erso är en cynisk tuffing, och skådespelaren Felicity Jones har till tidningen Glamour sagt att rollen inneburit en ovanlig chans att få spela en kvinna som inte bara tänker på kärleksrelationer.
Jones har utan tvekan varit filmens stora affischnamn, och en bidragande orsak till gallan från extremhögern. Filmens övriga karaktärer må vara en betydligt mer diversifierad skara än vad vi är vana att förvänta oss, och nästan hela ensemblen består av personer som inte typiskt rasifieras som vita. Men likväl är Felicity Jones nästan helt ensam på kvinnosidan. Den enda andra utvecklade karaktären som inte är man (eller i roboten K-2SO’s fall, ljudsatt av en man), är rebellernas ledare Mon Mothma – en karaktär som funnits med sedan 1977.
Det betyder att utöver Jyn Erso själv introduceras inga nya kvinnor alls i Star Wars-universumet genom den här filmen. Felicity intar därmed inte alls rollen av ännu ett viktigt steg för mer inkluderande storfilmer, utan ter sig tyvärr mycket mer som i bästa fall en galjonsfigur, och i värsta fall ett cyniskt försök att blidka medvetna kritiker.
Krig och hopp
Detta inte sagt för att spela ned Jones (eller för övrigt någon annans) skådespelarinsatser. Överlag är filmen välspelad och välkomponerad. Detta är inte en rymdsaga, utan i grund och botten en krigsfilm i Star Wars-miljö - men inte den ytliga, propagandistiska sortens krigsfilm som målar våldet i ljusa färger. Tvärtom. Jag lämnar salongen med en profund känsla av avsmak och inte minst sorg inför krigets brutala verklighet. Striderna i Rogue One får striden om Hoth att framstå som en munter skröna, och ingen tidigare film har lyckats så väl med att få rebellernas litenhet och desperation att krypa sig innanför skinnet på en som tittare.
Rogue One har liksom alla Star Wars-filmer en berättelse att förmedla, och de två starka ledorden i just denna film är krig och hopp. I en film som kraftigt tonar ner den i övriga filmer centrala jedi-närvaron som kan påminna oss om vikten av ickevåld och mildhet, bryter filmens fredsbudskap istället fram som en kraftfull och stundtals indignerad kritik av våldet: Krig gör oss alla till dårar.
Nästa antologifilm i Star Wars-universumet ser ut att få en manlig huvudrollsinnehavare i den populära prisjägaren Boba Fett. Jag håller tummarna för att nästa film ger mer och meningsfullare utrymme åt personer (och kanske till och med robotar) som inte är män.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jag håller tummarna för att nästa film ger mer och meningsfullare utrymme åt personer (och kanske till och med robotar) som inte är män.
Amen!
För att börja bakifrån: Jag har läst och fått uppfattningen att nästa antologi film inom Star Was är en om Han Solo.