Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Musse Hasselvall

Jag önskar mig dålig stämning

2016-12-15 | Rossana Dinamarca padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Det gör mig ledsen att jag hela tiden måste lägga på mitt barn lager av rustningar för att hon ska fortsätta våga vara den hon vill vara”, skriver Rossana Dinamarca (V) i årets sista inrikespolitiska krönika, där hon inte önskar sig något av tomten, men väl av dig som läser.

Rossana Dinamarca är feministisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet, samt krönikör i Feministiskt perspektiv.

Nu nalkas julen. Luciatågen har klivit över trösklarna och julsångerna önskar oss julefrid. Pepparkakorna ska göra oss snälla. Förr i tiden var böterna högre om en begick brott under julhelgen.

Hemma står granen klädd sedan andra december och i alla fönster lyser en stjärna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lagat och ätit tomtegröt. Clementiner, pepparkakor, julmust och skumtomtar har varit fredags-, lördags- och söndagmys. Och imorse när jag åkte hemifrån hade amaryllisen på köksbordet precis knoppat.

Hemma har vi pratat mycket om Lucia, inte om vem hon var eller varför vi firar henne, utan om vem som får vara vad i luciatåget. Mina barn har varit nästan alla roller i tåget. Och den yngsta var besviken över att läraren bestämt att de bara var bland klassens flickor som Lucia skulle lottas. Varför inte bland alla? Hon bestämde sig tidigt för att i år skulle hon vara stjärngosse eftersom hon tycker att ”dom har så fina strutar”.

Hemma gick hon runt med sin strut och stjärna och gnistrade medan hon övade på julsångerna. Så nöjd med sitt val. Kommentarerna i skolan lät dock inte vänta på sig. Medan jag hjälpte henne att hänga av sig grejerna sa en: Men vad konstigt, är du kille?! Och en annan: Det kommer ju se löjligt ut!

Jag vet att det inte är barnen som talar, men det gör mig ledsen att jag hela tiden måste lägga på mitt barn lager av rustningar för att hon ska fortsätta våga vara den hon vill vara.

Samtidigt, när Luciadagen inleddes, lyfte ett plan från Arlanda. Ett specialchartrat plan till Kabul i Afghanistan. På planet befann sig 50 personer som skickades tillbaka till ett land dit alla vi andra avråds å det starkaste att åka till. En avrådan som kommer från utrikesdepartementet, men också i Migrationsverkets egna rapport står att det inte är säkert någonstans i Afghanistan. Så medan Luciatågen sjöng om julens glada bud och tusen juleljus på himlens djupblå grund så gick däruppe ett plan med människor som vi i juletid skickar tillbaka till död. Precis när jag är på väg att sätta tänderna i lussebullen kommer en nyhetsflash om att ”100-tals barn är instängda i en brinnande byggnad i Aleppo som är under kraftig beskjutning”.

Jag är inte troende. Ändå gillar jag allt mys och ljus som kommer med julen, men snart reklamerar jag hela december. Det har ju bara varit en massa omänsklighet och hat, var är friden och omtanken?

Som tur är finns positiva rörelser som väcker hopp såsom Tillsammansskapet, #jagärhär och #vistårinteut. Jag hoppas att dessa rörelser kan bli ännu starkare och bryta den politiska backlash vi tvingas genomlida just nu.

När jag var liten sa mamma ”el que no cree, no recibe” (den som inte tror, får inget) om jag ifrågasatte tomtens existens, vilket fick mig att tro mycket längre än vad som var rimligt enligt många.

Jag önskar mig inget av tomten längre, men av dig som läser önskar jag mig att du skapar dålig stämning genom att säga ifrån mot sexism och rasism var helst det dyker upp. Våra röster måste ta större plats. God jul och gott nytt år. Let’s hope it’s a good one.