Det finns ljus i mörkret!

2016-12-09 | Gudrun Schyman padlock 1

KRÖNIKA/INRIKES

När Brittiska Women’s Equality Party (WEP) samlades i Manchester för sin första kongress var Gudrun Schyman (Fi) på plats. Hon kände igen sig, och konstaterar att det var precis som Feministiskt initiativs första, fast redan flera gånger större.

Sista helgen i november hände något historiskt i staden Manchester. Numera tänker kanske de flesta på fotboll när namnet nämns. Och det syntes också i planet som flög direkt Kastrup-Manchester. Det var faktiskt länge sedan jag sett en så kompakt mansdominans i ett plan och visst – det skulle bli match.

Men jag skulle inte på match. Jag skulle på det brittiska partiet Women’s Equality Party’s (WEP) allra första kongress. Det arbete de gör är onekligen en match men den handlar om att förändra spelplanen för politiken. Manchester är historisk mark för kvinnokampen. Där startade Emmeline Pankhurst Women’s Social and Political Union i sitt hem på Nelson Street. Det var starten på den rösträttsrörelse, Suffragetterna, som också kom att spridas över gränserna och som så småningom också nådde Sverige.

WEP startade för drygt ett och ett halvt år sedan och har gjort en unikt framgångsrik resa. Jag träffade deras partiledare, Sophie Walker, första gången hösten 2015 för att berätta historien om Feministiskt initiativ. I dagsläget har WEP runt 65 000 medlemmar och registrerade supportrar, finns i ett 70-tal lokala organisationer, både i England, Wales, Skottland och på Nordirland och är den snabbast växande politiska rörelsen.

Sophie Walker ställde upp i borgmästarvalet i London i våras och fick ungefär 5 procent av rösterna. Det räckte inte men det gav partiet utrymme att växa mer. I ett regionalt val under våren samlade man runt 350 000 röster. Långt ifrån vad som behövdes men ett strålande resultat utifrån en väldigt kort startsträcka.

Nu var det alltså dags för den allra första kongressen. Den kärngrupp som från början var tre – Sandi Toksvig, Catherine Mayer och Sophie Walker) har vuxit till runt tio personer i en heltidsarbetande ledningsgrupp. Nu var det alltså dags att bygga den demokratiska strukturen och börja formulera politik i en vidare mening än de huvudpunkter som hittills varit partiets plattform.

”Budskapet”, under det övergripande målet ”jämställdhet” (gender equality), har varit lika representation inom alla arbetslivets områden (inklusive politiken), lika lön, lika föräldraskap och omsorg, lika utbildning, lika sjukvård och stopp för mäns våld mot kvinnor. Allt utifrån en intersektionell utgångspunkt. Partiet betonar samarbete med andra partier och har hittills praktiserat det med både gröna och liberala partier.

Kongressen var öppen för alla och samlade runt 1 300 deltagare. Seminarier och work-shops avlöste varandra i den gamla industribyggnaden. Jag deltog bland annat i ett seminarium om feministisk utrikespolitik och fick också tillfälle att tala till hela kongressen. Jag kände igen mig. Det var som Feministiskt initiativs första kongress men flera gånger större. Vi var runt 350. Men processen är den samma.

Vi vägrar följa det patriarkala partituret. Vi organiserar oss. Vi vitaliserar demokratin och ökar också handlingsfriheten för feminister i andra partier. Vi ökar representativiteten i de demokratiska strukturerna. Vi stärker respekten för mänskliga rättigheter. Vi behövs mer än någonsin!