I veckan är det 15 år sedan Fadime Sahindal berättade sin historia i Sverige riksdag. Även om jag själv inte satt i riksdagen då, ser jag än i dag hur hennes berättelse gav röst åt många, och satte ljus på en djup orättvisa i vårt samhälle.
Hon berättade bland annat om sitt första möte med polisen som inte tog hennes situation på allvar när hon sökte skydd. Hon berättade också om det andra mötet med en polis, en person som hade erfarenheter av liknande situationer. Än i dag ser det ut på samma sätt. Vissa har kunskap om våld i hederns namn. Andra återupprepar ödesdigra misstag i brist på den. Nyligen fick jag berättat för mig om ännu en flicka som försvunnit spårlöst från Sverige efter att ha berättat om sin oro att bli bortgift mot sin vilja för en socialsekreterare som inte förstod bättre än att ringa till föräldrarna och fråga hur det låg till.
En av de största nyheterna som presenterades i regeringens nya jämställdhetspolitik förra veckan är att examensordningarna ska ändras för att öka kompetensen om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer bland personer som i sina yrken möter de utsatta. Idén är inte ny och inte radikal, men trots att behovet påtalats i olika utredningar om allt från barns rättigheter till kvinnofrid i minst tjugo års tid har det inte förverkligats. Kanske har högskolornas frihet fått väga tyngre vid varje tillfälle.
Jag välkomnar att den feministiska regeringen nu väljer att agera. Kunskapen för varje enskild lärare, socialarbetare och polis kan vara skillnaden mellan liv och död, frihet eller ofrihet, mellan att upprätthålla individens okränkbara mänskliga rättigheter eller svika den utsatta.
Utöver kunskap hos var och en som möter utsatta behöver vi också utvärdera dagens lagstiftning mot barn- och tvångsäktenskap. Det ska också utredas om en straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv ska införas för att på ett tydligt sätt markera allvaret i det kollektiva och kontrollerande förtryck som inte minst unga kvinnor och hbtq-personer utsätts för i hederns namn. Därtill permanentar regeringen nu de uppdrag som länsstyrelsen i Östergötland haft att förebygga hedersrelaterat våld. Den nationella styrningen och uppföljningen av insatser ska bli bättre genom inrättandet av en jämställdhetsmyndighet.
När jag läser Fadimes ord femton år efter att de uttalades berörs jag allra mest av hennes önskan om stöd till familjen som kunnat hindra våld och att familjen splittrats. Hon vädjade till mina företrädare att arbeta för ett samhälle där föräldrar som hennes hade känt sig delaktiga. När det var för sent i hennes fall engagerade hon sig för andra. I dag vet vi, efter Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors undersökning, att det finns det nära 70 000 ungdomar och unga vuxna som upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Statistiken kring de som utsätts för våld i hederns namn är dock i stort sett höljd i dunkel, sannolikt är mörkertalet stort.
Att hedersrelaterat våld och förtyck lyfts fram i regeringens tioåriga nationella strategi mot mäns våld mot kvinnor visar att frågan tas på allvar. Att fokus riktas mer mot att förebygga att våldet uppstår är också centralt. Samtidigt är det förebyggande arbetet kanske den största utmaningen, eftersom det inte finns någon snabb lösning. Vi behöver arbeta långsiktigt mot strukturerna som upprätthåller hedersförtryck, inklusive föreställningar om sexualitet, oskuld och destruktiva könsroller.
Tillsammans med de satsningar som regeringen redan gjort på bland annat tjej- och kvinnojourer och satsningar på att minska segregationen, tar den nya jämställdhetspolitiken med nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor viktiga steg på vägen för att bygga upp strukturer och politik som möter problem med våld i hederns namn. Men arbetet är långt ifrån klart. Jag kommer fortsätta kämpa till dess att alla kan leva sina liv i frihet från förtryck och våld.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Precis som artikelförfattaren skriver är det oerhört viktigt att personer som utsätts för våld o förtryck i hederns namn uppmärksammas. Och precis som det sägs lever väldigt många barn och unga med restriktioner som att fritt välja partner, likaså utsätts också hbtq-personer. Min undran är dock varför strategin heter MÄNS våld mot KVINNOR när det alltså till stor del handlar om barn, unga och hbtq-personer. Är detta inte ett sätt att osynliggörs de som utsätts??