Revolutionens rosenvatten är ett intellektuellt porträtt av Olympe de Gouges, slaverimotståndare och författare till Deklarationen om kvinnans rättigheter.

Bild: Pressbild

Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouge

2016-11-20 | Lisa Gålmark padlock

KULTUR

I en högaktuell essä om författaren och feministen Olympe de Gouge diskuterar författaren Lisa Gålmark kvinnornas bidrag till den franska revolutionen och konstaterar att: ”Uteslutandets politik får följder för de enskilda människorna, för kategorin och för hela samhället.”

Lisa Gålmark är författare till Revolutionens rosenvatten, som utkom 2016 på Dela förlag.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-11-08 | Olympe de Gouges i vit marmor

2015-03-19 | Revolutionsfeminist blir staty i franska parlamentet

2013-03-15 | En mindre eurocentrisk feminismens historia

Säg franska revolutionen och Maximilien de Robespierre och du har en diskussion fram till morgonkvisten. Säg Olympe de Gouges och du möts snarare av fåordighet. Var det hon som skrev en deklaration om kvinnans rättigheter? Kvinnorna under franska revolutionen, var inte de häftiga fastän hämndlystna Madame Defarges från Charles Dickens A tale of two cities?

Många har sin egen – bestämda! – uppfattning om den mest avgörande revolutionen i den europeiska historien. Sannolikt färgad av att svenska skollitteraturen i historia till nära 90 procent listar mansnamn (som DN visade i en granskning 15 januari 2015 och som SVT bekräftat under den gångna veckan). Så låt säga att vars och ens bild av den historiska händelsen kan behöva berikas en smula.

Kvinnorna i franska revolutionen

I det mesta som skrivits om franska revolutionen figurerar kvinnorna i den mån de var någons fru. Förvisso har obetalda kvinnliga arbetare och rådgivare i alla tider spelat ansenliga – fast inte erkända – politiska roller. Men är lirkandet med fadern, brodern, mannen, maken den enda politiska manövern folk i kvinnokategorin stått för?

Om någon del av folket drev franska revolutionen var det kvinnorna. Verkstadsarbetarna, sömmerskorna, tvätterskorna, hantverkarna, torghandlarna. De intellektuella i diskussionsklubbarna och de kulturella på teatrarna. Gatflickorna och kurtisanerna. Marschen till Versailles är kvinnornas, förslagen som antas av Nationalförsamlingen och senare Konventet är inte sällan kvinnornas.

De beväpnar sig, de använder våld och de strider inbördes. Men de är också en betydande faktor i att revolutionen inte var så våldsam som det brukar antas. Endast 12 procent av revolutionens folkliga händelser utmynnade i brutalitet och mord, enligt historikern Micah Alpaugh i Non-violence and the French revolution political demonstrations in Paris 1787−1795 från 2014.

Ändå kollapsade ju som vi vet revolutionen. Den revolution som uppmuntrade till en jämlik syn på människor och inspirerade till uppror mot slaveri och fåvälde över hela världen. Den republik som införde allmän rösträtt för vita män och avskaffade slaveriet inom det franska imperiet. Men som började avrätta politiska motståndare i de egna lägren. Giljotinen blev, som bekant, en censurmaskin vilken till sist slukade också dem som gett den order.

Patriarkal utrensning

Ett utrensningsredskap för den republik som, mindre bekant, framhärdat i att neka kvinnokategorin aktivt medborgarskap. En av de första kvinnorna att fördömas offentligt var Olympe de Gouges, utomäktenskaplig dotter till en tvätterska och en lokal godsägare i landsorten Montauban i sydöstra Frankrike. Ensamstående med ett barn och med taget namn gör de Gouges karriär i Paris som dramatiker och frispråkig litteratör. Hon väljer medvetet en oberoende roll.

”Ingenting bör döljas. De mest redbara författarna bör säga det de ser, hör och känner; för mig existerar inget parti”, skriver hon strax före revolutionens utbrott.

Olympe de Gouges teman blev vad vi i dag kallar klassiskt feministiska. Mental och kroppslig integritet, politiska rättigheter, utbildning, kritik av tidens sexuella dubbelmoral. Situationen för arbetare och utsatta grupper, äldre, barn födda av ensamstående, som hon själv. Reformerna om lika rätt till skilsmässa, och rättigheter för barn födda utanför äktenskapet, antogs av Konventet. Förslaget om en frivillig progressiv skatt klubbades tidigt igenom av Nationalförsamlingen. Att franska socialistpartiets Ségolène Royal omfamnar Olympe de Gouges i sin bok Cette belle idée de courage från 2013 är inte att förvåna.

Ja, de Gouges författarskap av dramer, filosofiska verk, manifest och debattskrifter kan vara bland de första att visa hur det personliga och politiska hör samman. Hon avslöjar medborgarskapets förtäckta och begränsade villkor, och gestaltar tabuerade ämnen, men breddar även sin feminism med att kritisera den franska slaverihandeln; redan 1784 skriver de Gouges sin kritiska pjäs L’Esclavage. Och hon ger sig på samtidens rättfärdigande hänvisningar till naturen och ”djuren”, och pekar ut den verkligt skyldiga parten till slavhandeln: kolonisatörerna och de ekonomiska intressenterna.

Särskilt det sistnämnda gör de Gouges till måltavla för sabotage, förtal och intriger. Kommentarerna om hen som dramatiker på nationalteatern Comédie Française är spydiga och nedlåtande: För att skriva teater bör man ha ett skägg på hakan, påpekar en samtida recensent. Till kvinnorätten och slaverikritiken i de Gouges litterära värv ska läggas det mest provocerande för samtiden: avskyn mot våldsyttringar. Under revolutionen är hon den enda ur kvinnokategorin som i tryck kritiserar det överdrivna våldet och dödsstraffen.

Också när det är fiender som drabbas: ”Även de skyldigas blod besudlar för alltid revolutionen när det utgjuts ymnigt och grymt”. Likt de flesta av tidens revolutionärer, inklusive kvinnorna då deras enda politiska status är som kungliga undersåtar, stödjer de Gouges till en början en konstitutionell monarki. Med tiden radikaliseras hon till att förespråka republik. Men upprorsrätten i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fritar inte från plikten att agera med medkänsla; för att förvandla kungen till en jämlike, låt kungen överleva abdikationen.

En fredlig strategi som aldrig togs på allvar

När angiverierna eskalerar föreslår Olympe de Gouges verbala dueller som metod för att lösa de inbördes konflikterna och uppmanar – förgäves – sina revolutionskollegor att ställa upp mot henne i författarduell. I Nationalkonventet svarar de deputerade med att raljera över de Gouges ”revolution med rosenvatten”. Någon dristig tillstår att det finns flera vägar till friheten, också den som är ”beströdd med blommor”. De Gouges replikerar att hon för sin del och för republikens skull äger modet att kasta sig i Seine med kanonkulor fästade vid fötterna – givet att Robespierre gör henne sällskap.

Ett delvis förutsägande förslag. Inte lång tid därefter, på sommaren 1793, arresteras de Gouges för att ha protesterat mot dödsstraffet, kritiserat regimen och trotsat den kvinnliga könsrollen. När terrorpolitiken röstats igenom som lag i konventet och Robespierre nått sin mesta makt anklagar hon i utsmugglade pamfletter det manliga styret för kontrarevolution: ”Är inte yttrandefrihet och pressfrihet människans mest värdefulla arv, helgade i artikel VII i konstitutionen? Era godtyckliga handlingar och cyniska illdåd borde fördömas av en hel värld.”

Polemisk och pedagogisk. Ombytlig, omutlig, omöjlig att kategorisera. Den republik som dragit nytta av kvinnokategorins och Olympe de Gouges stora bidrag till revolutionen lyssnade inte på de Gouges. Det behövde den inte göra. Patriarkatet utgjorde botten och vägg i den feodala samhällpyramid som revolutionen utmanade, men inte förmådde störta fullt ut. ”La Patrie” var det från monarki befriade fosterlandet – för män. Som Carl-Göran Ekerwald skriver i Frihet, jämlikhet, broderskap från 1988 och 2013 är franska revolutionen Europas största bidrag till mänsklighetens andliga historia. Likväl är frågan om inte en feministisk revolution utgjort en lika stor eller större förändring av tänkandet.

Med Deklarationen om kvinnans rättigheter från 1791 satte Olympe de Gouges fingret på den största begränsningen i revolutionens mänskliga rättigheter, uteslutandet av kvinnokategorin, manligt kön som kriterium för fullvärdighet. Människor i kvinnokategorin – med ekonomiska, sociala, religiösa, kroppsliga, amorösa olikheter och variationer – tilldelades aldrig aktivt medborgarskap under revolutionen. Den 30 oktober 1793, några dagar före avrättningen av Olympe de Gouges, drar Konventet dessutom in den informella rätten för kvinnor att träffas och tala i politiska församlingar och diskussionsklubbar. Några år senare kommer Napoleon till makten som diktator och de flesta av franska revolutionens demokratiska landvinningar går om intet.

Vem får tala?

Vem tillåts och har möjlighet att tala? Rätten att uttrycka sig fritt har i alla tider utgjort ett hot för den totalitära auktoriteten. Sådan makt ställer sig ju hellre frågan: Vilken politisk betydelse får denna utsaga för maktförhållandena? Hur landar detta yttrande i upprätthållandet av den egna rådande makten? Fritt uttryckta samtal, vittnesmål och berättelser, särskilt från de uteslutna och ställda i skuggan, trotsar grundläggande maktförhållanden – och tillerkänns därför inget eller negativt värde.

Men detta kan vara sant även för en begränsad demokrati, såsom den franska republiken framstod för de revolutionära i kvinnokategorin. Vi tänker yttrandefriheten som den enskildas rätt enbart, och bortser från att inskränkningar kan drabba också gruppen, här via kvinnostatusen som lagstadgat hinder för civila och politiska rättigheter.

Uteslutandets politik får följder för de enskilda människorna, för kategorin och för hela samhället. Den fredliga revolutionen – ”revolutionens rosenvatten” – uppfattades aldrig av republikens tongivande frihetsmän som en tänkbar eller möjlig väg, trots att den i längden kan ha varit den mest hållbara. Olympe de Gouges samtid raljerade över att hon ville vara en statsman. Lika troligt är att hon, som feminist med den tillskrivna kvinnokategorin i ryggen, både skapade sig utrymme och dog för en av demokratins oumbärligheter: den kritiska och aktivistiska författarrollen.