Högerpopulism ska bekämpas, inte anammas

2016-11-18 | Bilan Osman padlock

OPINION

Ingen vinner på att reproducera den högerextrema berättelsen om ”folkets oro”, förutom extremhögern själv. Ändå sprider många inflytelserika opinionsbildare denna bild av Trumps valvinst och av Sverigedemokraternas framgångar. Men det går inte att bekämpa extremhögerns logik genom att anamma den, skriver Bilan Osman.

"Populisterna fångar upp ett missnöje mot globaliseringen som inte får utlopp någon annanstans" skrev Anna Dahlberg i en Expressen-krönika förra veckan. Det numera söndertjatade mantrat om att Donald Trump fångade upp ”folkets” oro förklarades vara en anledning till hans seger.

Hon anser att frågor som ”kommer kvinnors trygghet att påverkas av att det på kort tid kommer hit många män från länder med en annan kvinnosyn?” och ”kommer polisen att klara av att upprätta lag och ordning?” bör besvaras innan även Sveriges nås av högerpopulismens framgångar.

Hennes eftervalsanalys befinner sig i gott sällskap med alla de otaliga eftervalsanalyserna som inbegriper krystade kopplingar till Sverige där logiken paradoxalt nog är att ”vi” bör anamma den högerextrema analysen i syfte att bekämpa den.

Trots att gruppen som valde att inte rösta på Trump var betydligt större (för att inte tala om alla de människor som inte röstade alls, samma människor som oftast också står längst ner på samhällstrappan) har ”sanningen” kommit att låta annorlunda.

”Han har sett alla de människor som det vi brukar kalla etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar – förnekat och föraktat. […] Medan politikerna är upptagna med att blidka olika minoriteter växer bitterheten och känslan av att vara övergivnen [sic] bland den stora, tysta majoriteten.” skrev Ann Heberlein några dagar efter valet.

Så låter det när den högerpopulistiska och högerextrema analysen format diskursen.

Att hävda att vårt samhälle består av en homogen elit som i stort sett är präglad av socialistiska och/eller liberala värderingar som enbart bryr sig, och vurmar för, minoriteterna i landet – och inte ”folket” (högerpopulistiskt språk för vita människor som inte är en del av Eliten) – är en politisk berättelse. Den är lika politisk som visionen om att samhället gemensamt ska äga produktionsresurserna. Lika politisk som att motsätta sig statlig inblandning i individers vardag. Istället beskrivs denna högerextrema/högerpopulistiska samhällsanalysen som sanningen. Eller ”sunt förnuft” som drag-under-galoscherna-gänget i Ny Demokrati paketerade denna politiska berättelse på 90-talet.

Att förhålla sig till denna samhällsanalys, och till och med reproducera den är att gå rasismen till mötes.

Att Dahlberg skriver om hur ”kontraproduktivt det är att medier, museer och andra institutioner ska mobiliseras i vad som uppfattas som en kampanj mot SD” sätter egentligen fingret på hur hon missat det centrala i den högerextrema berättelsen; att medier, antirasism och kulturarvsinstitutioner som ägnar sig åt något mer än nationalromantik redan är symboler för allt det nationalismen ser som nationens undergång.

Om man menar allvar med att man inte vill att högerpopulismen och extremhögern ska vinna än mer mark i Sverige, så kanske man bör sluta reproducera deras samhällsberättelse och istället erbjuda människor sin egen. Att ge sken av att Sverigedemokraterna i princip är ensamma på den politiska arenan; att det inte skulle finnas andra, alternativa, problemformuleringar som inte inbegriper förlegade föreställningar om icke-vita män, stängda gränser eller som inte köper en rasistisk logik som ställer folket mot folket är inte enbart antiintellektuellt och oärligt. Det är farligt.

Ingen vinner på att reproducera den högerextrema berättelsen, förutom extremhögern själv. Svaret på allt detta bör då rimligtvis vara att stå upp för sina egna principer. Skapa ett samhälle där utrymmet för att vara ”orolig” inte enbart är reserverad de vars rasism ibland kan uttryckas i oro.