Bryssels rasister kan inte längre gömma sig bakom sin makt

2016-11-01 | Soraya Post padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

Det tvärpolitiska, parlamentariska nätverket mot rasism i EU-parlamentet, ARDI, har drivit igenom nya regler och rutiner i parlamentets arbetsordning. Rasistiska uttalanden i kammaren kommer hädanefter att markeras av parlamentets justitiesekretariat som ”hate speech”. ”Rasism kommer inte längre att tolereras eller mötas med tystnad bara för att yttrandena fälls av en folkvald EU-politiker”, skriver Soraya Post, initiativtagare till nätverket.

Soraya Post är EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ.

Det är som att hela vår del av världen just nu står och väger. Ska vi välja demokrati och mänskliga rättigheter också för våra barn - eller vill vi skicka in dem i framtiden med fascism, rasism och högerpopulism som vägvisare?

Det är som att vi väntar på ett avgörande ögonblick; den slutgiltiga vattendelaren. Och några sådana potentiellt avgörande ögonblick ligger också i den omedelbart förestående framtiden: presidentvalen i USA, Österrike och Frankrike till exempel.

Men i det längre perspektivet kännetecknas kampen om vår framtid mer av ett ständigt gnetande och många små duster snarare än av de stora sammandrabbningarna.

Den senaste veckan har dessa små duster stått som spön i backen.

Hemma har Sverigedemokratiska toppolitiker ägnat sig åt en – också för att komma från det partiet – sällsynt rå attack mot en 15-årig pojke, efter att denne intervjuat utbildningsminister Gustav Fridolin i teve.

Men uppenbarligen blottlade det omaskerade, rasistiska hatet lite väl mycket av Sverigedemokraternas sanna jag. När kritiken mot SD-topparna, som rasistmobbade ett barn, började nå stormstyrka tycktes partiledningen för en gångs skull skakad. Kanske fruktade den till och med det vi andra varje dag får kämpa för att fortfarande våga tro på: att också deras väljare faktiskt har en anständighetsgräns.

Här i Europaparlamentet har vi också ett gäng företrädare för de främlingsfientliga krafterna. Men i förra veckan tog vi antirasister av oss silkeshandskarna. Det tvärpolitiska, parlamentariska nätverket mot rasism ARDI, som jag grundade efter att ha tagit plats i Europaparlamentet, har lyckats driva igenom nya regler och rutiner i parlamentets arbetsordning. När en parlamentariker uttalar sig rasistiskt i kammaren ska uttalandet markeras av parlamentets justitiesekretariat som ”hate speech”.

Om uttalandet sker utanför parlamentets väggar ska ledamoten få en officiell reprimand. Rasism kommer inte längre att tolereras eller mötas med tystnad bara för att yttrandena fälls av en folkvald EU-politiker. Det är en liten, men viktig, seger för att återupprätta en anständighetsgräns.

En av de parlamentariker som föranledde denna strid är bulgaren Angel Dzhambazki, som i våras uppviglade till inbördeskrig mot Bulgariens romer. Döm om min förvåning när Dzhambazki i veckan blev klar med en rapport om den franska högerextremismens nestor, Jean-Marie Le Pen (också han EU-parlamentariker), och han i den rapporten rekommenderade att Le Pen skulle fråntas sin parlamentariska immunitet efter att ha åtalats för att (igen) ha förnekat Förintelsen.

Det påminner inte så lite om när sverigedemokrater slår varandra i huvudet med sin ”nolltolerans mot rasism” (som förstås är väldigt selektiv). Men när vi kan få till och med rasisterna att ta avstånd från varandras rasism kan vi nog ändå unna oss att sträcka lite på ryggen.

”Ut med rasisterna, in med feministerna”, hojtade vi under supervalåret 2014. Och nu när vi inte fick ut dem på första försöket ser jag det i stället som min uppgift att punktmarkera rasisterna i maktens korridorer här i Bryssel och låta dem veta att de lever. De ska inte få vinna en millimeter!

Men lika viktigt är det att inte låta alla dessa små brottningsmatcher i gyttjan skugga det övergripande målet: att utrota den strukturella rasismen. Att röka ut de riktiga makthavarna i toppen, som gärna sjunger med änglarna och fördömer Sverigedemokraterna och deras allierade, men som i praktiken driver en inhuman politik som slår mot de mänskliga rättigheterna. De är vanligtvis mer verserade än rännstensrasisterna – och mycket mäktigare.

EU:s nya budgetkommissionär, tysken Günther Oettinger, gjorde i veckan uttalanden som kanske bleknar i jämförelse med det Donald Trump eller Le Pen häver ur sig, men som är helt oacceptabla för någon som gör anspråk på posten som EU:s ”finansminister”. Oettinger kallade i en tysk tabloidtidning kineser ”snedögon” samt hånade kvinnor och homosexuella. Att han i samma andetag avfärdade bland annat barnbidrag och homoäktenskap avslöjar att han vill driva politiken i samma patriarkala riktning som de främlingsfientliga i Sverigedemokraterna et consortes. Bara det att Oettinger har makten att verkställa sin politik. Men det ska vi bli två om.

Dags att kavla upp ärmarna och ta tag i den här veckans både små och stora strider.