Rannsakan av det förflutna skapar förståelse för nuet

2016-10-28 | Carmen Blanco Valer padlock

OPINION

Denna vecka inleds processen för att inrätta en oberoende sanningskommission som fördjupar sig i de historiska övergreppen mot det samiska folket i Sverige. Initiativtagare till denna process är Sametinget tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen (DO). Även Vaartoe-Centrum för samisk forskning är med och organiserar processen i Umeå, som stöds av internationella experter och som välkomnas av Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ.

Från samiskt håll är förhoppningarna på sanningskommissionsprocessen att deras hittills nedtystade perspektiv kring kolonisering av Sápmi äntligen ska uppmärksammas. Samefolket har historiskt drabbats av intrång, tvångsförflyttning, slavliknande förhållanden, tvångsförkristnande, förnedrande rasbiologiska studier, tvångssteriliseringar och systematiska försök till assimilering.

I dag har övergreppen ändrat karaktär men fortsätter. Diskrimineringen fortsätter och får näring av den växande nationalismen och rasismen. Även markintrången fortsätter, antingen det handlar om vattenkraftfördämningar, gruvverksamhet, vindkraftverk som påverkar rennäringen negativt eller större militära övningar. Samtidigt fortsätter Sverige med sin vägran att skriva under FN:s ILO-konvention 169 om urfolksrättigheter. En konvention som bland annat innebär att den samiska lokalbefolkningen skall rådfrågas inför större ingrepp som påverkar deras mark, vatten, rennäringen, skogen, fisket och naturskyddade områden i deras territorier. Denna behandling av samerna stämmer inte med den bild av ett land som respekterar de mänskliga rättigheterna som Sverige försöker ge sken av.

Sverige har vid upprepade tillfällen kritiserats av olika FN-instanser, OECD och Europarådet för hanteringen av samefrågan och förhalandet när det gäller ratificering av ILO-konvention 169 om urfolks rättigheter. Senast i mars i år anmärkte FN:s kommitté för mänskliga rättigheter på att det går så långsamt med antagandet av den nordiska samekonventionen samt de begränsade resurser som regeringen avsätter till Sametinget, bland annat.

Per Olsson Fridh, statssekreterare på kulturdepartementet svarade då att regeringen välkomnade kommitténs granskning eftersom denna skulle ”säkerställa full respekt för våra åtaganden om mänskliga rättigheter”. Men bara några månader senare, visade det magra budgetanslaget till Sametinget hur lite de tycks ha tagit till sig av kritiken. Årets budgetproposition visade inga ökningar till vare sig åtgärder för att motverka den strukturella diskrimineringen eller kulturbejakande verksamhet och/eller stöd till rennäringen utan enbart mindre ökningar till förvaltningskostnader och en tillfällig post för genomförandet av sametingsvalet 2017.

Därför är vi många som ser detta initiativ till att kartlägga det svenska statens tidigare och nuvarande övergrepp mot samerna som ett avgörande steg för avkoloniseringsprocesser i Sverige och Norden. På samma sätt som försoningen efter till exempel apartheidsystemet i Sydafrika förutsatte en rannsakan av det som skett. Ett slags nödvändig historiskt katharsis över statens ansvar krävs för att sedan gå vidare till en sann upprättelse av samefolket och en interkulturell försoning så att de interetniska relationerna får en nystart.

Sverige behöver gräva och rensa grundligt i det koloniala förflutna, både i förhållande till samerna som urfolk och i förhållande till de nationella minoriteterna, samt oss som kommit från de koloniserade delarna av världen. Även om rannsakan av det förflutna kan upplevas som smärtsam hjälper oss denna process att förstå nuet och den hjälper även att förebygga konflikter.

Mitt parti brukar tala öppet om att vi vill utmana den nationella självbilden av Sverige som ett jämställt och öppet land som respekterar mänskliga rättigheter. Inte för utmaningens skull eller av skadeglädje. Utan för att det är bara genom att lyssna på de drabbade, synliggöra och påtala de forna och aktuella orättvisorna – antingen det handlar om urfolk, kvinnor, hbtqi-personer, etniska minoriteter, funktionsnedsatta eller andra – som vi på riktigt kan lägga grunderna till ett samhälle med sann respekt för de individuella och kollektiva mänskliga rättigheterna.

Som urfolkspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ välkomnar jag den påbörjade sanningskommissionsprocessen kring samefrågan. Som folkbildare hoppas jag även att kommissionens resultat kommer att göras tillgängliga för allmänheten och därmed bidra till ökad kunskap kring vår koloniala historia och de nykoloniala övergreppen samt förståelse för hur det koloniala arvet påverkat och påverkar samefolkets och allas vår nutid så att vi tillsammans kan avkolonisera samhället och vårt tänk.