Det är en solig och kylig eftermiddag i oktober och vi har bestämt träff på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Mabél Lara är på Sverigebesök för att medverka i FN-projektet #FirstGeneration Global Goals Forum som anordnas av utrikesdepartementet. Nitton länders ambassader i Sverige, däribland Colombias, har valt ut unga ledare och förebilder från sina länder för att delta i forumet som fokuserar på FN:s globala mål.
När jag frågar Mabél Lara om hon känner sig som en förebild för unga i Colombia skrattar hon lite och säger:
– Jag vet inte, jag är kanske en förebild för unga, svarta kvinnor. Jag tror att min framgång dels bygger på att jag jobbar hårt och att det syns i rutan att jag älskar mitt jobb. Men jag tror också att det handlar om igenkänning, att tv-tittarna kan identifiera sig med mig, jag är naturlig och känns som en vän eller granne.
”Journalistiken valde mig”
Mabél Lara har arbetat som journalist i över femton år och är en av Colombias mest kända tv-reportrar. På frågan varför hon valde att bli just journalist svarar hon direkt:
– Jag känner inte att det var jag som valde journalistiken, det var den som valde mig. Egentligen skulle jag bli advokat, min mamma är akademiker och tanken var att jag skulle studera juridik. Men jag är ju först och främst humanist, jag är intresserad av sociala frågor, att berätta historier och att möta människor. Så därför började jag i stället studera journalistik och social kommunikation. Det har jag aldrig ångrat! Colombia som land är bästa tänkbara scenario att jobba i för en journalist, säger Mabél Lara.
Det händer saker hela tiden och det finns alltid något att rapportera om. Ena veckan har fredsavtalet skrivits på, och veckan därpå har folket röstat nej till samma avtal.
När jag frågar om hon upplevt hot eller på andra sätt känt sig otrygg som journalist och offentlig person, vilket är fallet för många av hennes kollegor i till exempel Mexiko och El Salvador, skakar hon bestämt på huvudet:
– Nej, inte jag. Även om det såklart finns fall där journalister hotats eller skadats även i Colombia så skulle jag säga att det värsta för oss journalister är självcensuren. Vi lever i ett mycket polariserat, politiskt klimat och om du inte vill bli placerad i något av facken måste du hela tiden vakta din tunga. Den pågående fredsprocessen är ett bra exempel. Vi journalister måste hela tiden fråga oss: Ska jag uttrycka min åsikt om det här eller inte? Ska jag visa om jag tror att den kommer att lyckas eller inte? Det finns en idé om att vi ska vara objektiva, men vi vet ju alla att objektivitet bara existerar som idé. Vi är alla subjektiva i mindre eller större utsträckning, säger Mabél Lara.
Arbetar mot rasism
Hon säger att hennes roll som nyhetsreporter är ett privilegium ur ett säkerhetsperspektiv.
Dels för att hon ofta rapporterar från andra länder, vilket gör att eventuell inhemsk kritik och hot minskar. Men också för att hon jobbar för en känd, respekterad tv-kanal och förväntas förmedla nyheter och skildra skeenden utan att uttrycka egna åsikter.
– Jag representerar ju en traditionell mediekanal, mina texter går igenom ett filter och min subjektiva blick suddas ut för att hitta en så neutral, objektiv vinkel som möjligt. Men som jag sa, jag tror inte att helt objektiv journalistik existerar.
Colombia är ett land med stor afrikansk diaspora och Mabél Lara är en av få afrocolombianska kvinnor som syns som nyhetsankare i de stora medierna. Jag frågar henne hur rasismen och det koloniala arvet har påverkat hennes liv och yrkeskarriär.
– I dag skulle jag säga att jag inte märker av det. Jag har nått så långt, vunnit så många priser och fått så mycket status så jag respekteras och behandlas precis som alla andra (det vill säga de vita). Men i början var det inte så kul. Jag var ”la negrita de las notícias” (den lilla svarta på nyheterna) eller ”el color de las notícias”(den som sätter färg på nyheterna). Det som fortfarande är jobbigt är att jag känner att jag måste vara dubbelt så bra för att jag är kvinna och för att jag är svart.
Den pressen gör mig helt utmattad, säger hon och suckar.
Svårt vara feminist i en machokultur
Mabél Lara stödjer flera organisationer som arbetar mot rasism och sexism och är medlem i nätverket ”Mujeres Afro”. Hon säger att hennes främsta bidrag till kampen är att varje dag synas i nyheterna och när hon blir intervjuad prata positivt kring sin identitet som svart och kvinna.
När vi börjar prata om feminism säger Mabél Lara att hon upplever stora skillnader mellan den feminism som kommer från väst, från ”vita medelklasskvinnor i Europa och USA”, och den feminism som är möjlig och applicerbar i många colombianska kvinnors liv:
– Det är lätt för en kvinna som bor i ett utvecklat, modernt land där det finns en jämställdhetspolitik att kräva saker som till exempel lika lön, pappaledighet och att mannen ska göra lika mycket hemma. I Colombia, ett land med en traditionell machokultur och stora sociala och ekonomiska orättvisor, är det mycket svårare att kämpa för sådana saker. Vi måste först uppfylla alla krav som finns på oss innan vi kan bli feminister. Bli mödrar, gifta oss, studera, jobba, vara snygga och smala. När en sen blir feminist blir det dubbelt så jobbigt, för då förstår man att alla de där kraven handlar just om att vi är kvinnor. Det kan vara tröttsamt att vara feminist ibland, ju mer kunskap en har desto jobbigare blir det att se verkligheten. Ibland känns det som att det hade varit lättare att bara stanna hemma och diska, skrattar hon.
Allvarligt att så få röstade
Några dagar innan jag träffar Mabél Lara har det colombianska folket röstat nej till det fredsavtal som Colombias regering och Farc-gerillan lyckats enas kring efter 50 år av blodigt inbördeskrig.
Mabél Lara har en tydlig analys av vad som hänt:
– För det första är det relativt nytt för oss i Colombia att vi erkänner att vi har haft en väpnad konflikt. Under president Alvaro Uribes tid vid makten ville ingen erkänna detta krig.
När det kommer till folkomröstningen så är det självklart allvarligt att en så liten del som 37 procent av de colombianer som får rösta faktiskt röstade. Det är uppenbart att de som röstade ja till fredsavtalet är de som har drabbats hårdast av konflikten. Det är också tydligt att de flesta som röstade nej återfinns de i regioner där paramilitärerna har starkast stöd. Samtidigt tycker jag inte att man ska säga att ”de som röstade nej är idioter”, de har nästan blivit stigmatiserade! Deras nej talar för att regeringen har varit oförmögen att engagera och ”sälja” in den här fredsprocessen till folket.
Det var drygt 6 miljoner som röstade nej, och knappt 6 miljoner som röstade ja.
Det är det ultimata beviset på hur polariserat vårt land är, säger hon uppgivet.
De unga önskar fred nu
Innan vi skiljs åt frågar jag Mabél Lara vad hon tror om framtiden i Colombia och det avstannade fredsavtalet. Hon suckar djupt, tänker en stund och säger till slut:
– Det enda ”positiva” jag ser i detta misslyckande är att det har blivit tydligt att vi är ett extremt delat land. Varken regeringen eller oppositionen hade en plan för om det skulle bli ett nej i folkomröstningen. Det som händer nu är det som många beskriver som ”nya möten mellan sårade, manliga egon” som ska försöka hitta en ny lösning. Det som jag tar med mig och som berörde mig på djupet var de manifestationer som unga colombianer i Bogotá anordnade för någon vecka sedan. Tusentals ungdomar som under tystnad framförde ett enda budskap: Vi vill ha fred, nu!
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST