”Jag vill börja med att tacka Handelshögskolan vid Göteborgs universitet som har utsett mig till juris hedersdoktor. Jag känner mig så hedrad över detta erkännande av Terrafems arbete.

Varje år mördas en halv miljon kvinnor av närstående och varje dag lever var tredje kvinna med risken att utsättas för manligt våld. Att varje dag leva i skräck för att vad som helst kan hända när som helst – det är att leva under terrorhot.

Att inse detta är smärtsamt. Ofta värjer vi oss för sanningen. Detta är något som drabbar andra, tänker vi. Andra grupper, andra kulturer i andra länder, med annan religion. Det handlar inte om oss. Det händer inte mig.

Men många kvinnor i Sverige visste redan för länge sedan att här i vårt land förekom, precis som överallt i världen, våld mot kvinnor. Dessa kvinnor valde inte att låtsas som om våldet inte fanns. Tvärtom. De tog våldet på allvar och därför bildade de år 1979 de första kvinnojourerna i Stockholm och i Göteborg. Sedan startade fler och fler kvinnojourer och i dag finns det över 150 kvinnojourer runt om i landet.

Dessa kvinnor har i nästan 40 år tagit emot och omfamnat tusentalets våldsutsatta kvinnor och deras barn, och envist arbetat för att förändra lagar och värderingar. Utan kvinnojoursrörelsen hade inte de allra flesta lagar gällande kvinnors och barns rätt funnits i dag. Vi ska vara stolta över dessa lagar.

Jag kom till Sverige i vuxen ålder, 35 år gammal, från södra delen av världen, närmare bestämt Chile. I mitt bagage hade jag med mig en pedagog-utbildning och ett socialt engagemang, en stor känslighet för orättvisor, en erfarenhet av hur institutionaliserat våld tar sig uttryck och en erfarenhet av att leva under en diktatur.

Jag föreställde mig Sverige som ett sagornas land. Min första bild av Sverige bekräftades när jag såg den vackra naturen, ekorrar och rådjur, som jag reflexmässigt kallade ”Bambi” efter vad jag lärt mig från Disneys värld. Sveriges var också landet där jämlikhet och jämställdhet hade nått långt, kanske längst. Den bilden stämmer, men trots det finns det mycket kvar att göra.

Efter två månader i Sverige besökte jag en kvinnojour. Och där stannade jag länge. De erfarenheter som jag fick där kom att påverka mig djupt.

Då insåg jag att dessa mäns våldsamma handlingar inte bara är ett antal enskildheter, som enbart kan förklaras av männens psykologiska erfarenheter eller ursprung, utan ett uttryck för något djupare i vårt samhälle: Uråldriga gemensamma normer och värderingar som ger män en upplevd rätt att bete sig så.

När fler och fler kvinnor med utländsk härkomst sökte stöd hos jourerna kunde dessa kvinnor inte få det stöd som kvinnojourer är till för att ge, det vill säga stöd från kvinna till kvinna, hjälp till självhjälp.

Några av oss kvinnor med utländsk härkomst som var aktiva i kvinnojoursrörelsen insåg att det var nödvändigt att ge kvinnor med utländsk härkomst stöd på sitt eget språk. Kvinnor utsatta för våld är människor i kris och under sådana förhållandena är en människa mycket nära sina känslor. Att då få prata på sitt modersmål är oerhört viktigt och nödvändigt för att kunna bearbeta våldet.

År 2000 bildade jag med flera andra kvinnor Terrafem, vårt uppdrag var att ge stöd till kvinnor på flera språk via en rikstäckande jourtelefon. Då kunde vi ge stöd på 20 språk, i dag kan vi ge stöd på mer än 60 språk.

År 2003, tre år efter bildandet av Terrafem, startade vi en juristjour. Terrafem startade även ett tjejhus och en kvinnojour. På tjejhuset har hundratals unga kvinnor som utsatts för våld i allmänhet och våld i hederns namn i synnerhet, fått skydd. Även på kvinnojouren har hundratals kvinnor tillsammans med sina barn fått trygghet och skydd.

Terrafem har även arbetat förebyggande. Tusentals kvinnor har varit delaktiga i detta arbete som har gått ut på att erbjuda kvinnor med utländsk härkomst kunskaper om normer och värderingar kring kön och hur dessa normer och värderingar skapas.

Terrafem har arbetat normkritiskt. Det betyder att sätta fokus på makt, att synliggöra och ifrågasätta de normer som påverkar uppfattningar om vad som anses vara ”normalt” det vill säga önskvärt och hur ”det normala” eller ett ”vi” skapas i kontrast till något annat, ”det avvikande” eller ”dom andra”.

Terrafem har även arbetat med att sprida kunskap om våldets mekanismer i allmänhet, våld i hederns namn i synnerhet samt Sveriges jämställdhetsmål. Det har vi gjort genom att besöka skolor, delta i nationella konferenser, producera filmer och kampanjer och vara aktiva på sociala medier.

Vi insåg också att våld mot kvinnor har samma grund oavsett var gärningsmannen kommer ifrån och till vilka gudar man ber: Grunden att en man tar sig rätten att bestämma över en kvinnas liv. Vi såg också att våldets mekanismer såsom isolering, kontroll och våldshandlingar såg likadana ut. Det som däremot skiljer sig är bortförklaringarna om orsakerna till våldets uppkomst. Passion, heder, förbannelse och förtrollning, alkohol, utbildning, religion och social status är några av de många andra föreställningar och myter som existerar både här och där.

I vårt arbete insåg vi även att det fanns ett flertal lagar och regler som försvårar för kvinnor att ta sig ur en våldsam relation. När vissa av dessa kvinnor vägrade att stå ut med våldet och flydde från sin partner riskerade de av utvisas ur Sverige. Jag minns mycket väl Tiona, en kvinna som hade gift sig med en svensk man i sitt hemland Nigeria och som efter en tid kom till Sverige. Då förvandlades hennes liv till ett helvete. Tiona blev misshandlad av sin man. Hon flydde från honom. Men då satte polisen henne i förvar. Hon hade inte rätt att vistas i landet om hon valde att lämna sin man.

Här kommer den så kallade tvåårsregeln in. Den säger att för en person som kommer på anknytning till en partner i Sverige är kravet att personen lever tillsammans med sin partner i två år för att kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Om relationen upphör innan de två åren är till ända upphör även hennes tillstånd att stanna i landet.

Jag kommer även ihåg Sevgi som inte kände någon när hon kom till Sverige vintern 2005. Sin man hade hon bara träffat vid bröllopet, det påtvingade giftermålet, och nu skulle hon börja ett nytt liv här med honom. Sevgi ankomst var väntad, men hon var inte önskad. Hon utnyttjades dagtid som arbetskraft i mannens företag och i övrigt tvingades hon sköta allt hushållsarbete. Hon fick bo i en källare. På nätterna utsattes hon för våldtäkt och när hon gjorde motstånd blev hon slagen. När Sevgi inte stod ut längre bad hon sin svärfar om att få återvända till sitt hemland. Han accepterade och köpte en flygbiljett. Där väntade Sevgis pappa som slog henne och tvingade henne att återvända med orden: Kommer du tillbaka igen är det bäst att du gör det i en kista”. Återigen befann sig Sevgi i en situation som livegen. Slutligen, sommaren 2006, stod Sevgi inte ut längre. Hon flydde. Det dröjde till 2010 innan Sevgi slutligen fick permanent uppehållstillstånd. Hon hade då, på grund av hård praxis, och tvåårsregeln, levt fyra år i ovisshet varav 1 1/2 år av dessa som slav. I Sverige på 2000-talet. Att avskaffa tvåårsregeln är ett krav som Terrafem driver i Sverige.

Terrafem har en juristjour som ger rådgivning till kvinnor. Jouren ger information och vägledning till kvinnor om deras rättigheter och gällande lagstiftning samt hur dessa tillämpas. Det är ovärderligt och livsavgörande för utsatta kvinnor att kunna få juridisk rådgivning på sitt eget språk. Till Terrafems juristjour har vi haft förmånen att kunna rekrytera engagerade juriststuderande och kunniga utbildare som tillsammans ger kvalificerad rådgivning.

En av de första juriststuderande som utbildade sig i Terrafems juristjour skrev så här i en rapport:

’Jag har lärt mig oerhört mycket av att arbeta på Terrafem och juristjouren. Jag har samlat på mig sådana praktiska juridiska kunskaper som inte finns att läsa sig till i någon av mina böcker. Men jag har även fått erfarenhet som jag tror kommer att hjälpa mig senare i livet, både som person och som jurist.’ Det är glädjande att höra dessa ord.

Jag är mycket glad att juridiska institutionen vid Göteborgs universitet startade den första juristutbildningen i Sverige baserad på rättspraktik, även kallad Law Clinic – en metod som finns i olika delar av världen. Deras första erfarenheter går tillbaka till 1949.

Jag är stolt över att Terrafems juristjour med sin modell påverkade juridiska institutionens rättspraktik och att de valde att samarbeta med Terrafems lokala organisation i Göteborg. Jag anser att det är mycket viktigt att universiteten samarbetar med det civila samhället och att deras studenter får ta del av och bidra till det arbete som bedrivs av frivilliga organisationer.

Jag är övertygad om att samarbetet gynnar såväl studenterna som universitetet men även samhället i stort. Hoppas att detta samarbete kan utgöra ett exempel för flera fakulteter att följa och att andra universitet i Sverige utvecklar ett liknande samarbete.

Det enorma arbetet som Terrafem har bedrivit genom åren hade inte varit möjligt om inte mer än 500 kvinnor hade valt att bidra med sin tid och sitt engagemang, tid att skaffa sig kunskap och för att stödja mer än 10 000 kvinnor som har sökt stöd genom åren.

Vår tid präglas i många avseenden av individualism och egocentrism. Många vill synas utan att finnas för någon annan och det har blivit svårt för många organisationer att rekrytera nya medlemmar. Därför känns det mäktigt när jag träffar alla frivilliga som kommer till vår organisation och när jag hör dessa kvinnor ge stöd på olika språk. Det känns så hoppingivande inför framtiden att många kvinnor vill dela med sig av sin tid och sitt engagemang, att många kvinnor vill arbeta för kvinnors rätt. Jag är imponerad av deras generositet. Jag hoppas att vår organisation kan fortsätta att vara en plats där många känner sig välkomna.

Det civila samhället är en central del i demokratin. Terrafem, som är del av det civila samhället, behöver, precis som alla andra organisationer, att stödet från staten förbättras. Vårt arbete bidrar till att fler kvinnor får kunskap om sina rättigheter och att kvinnor kan påverka sina liv och vara delaktiga i samhället. Terrafems utmaning i framtiden är att fortsätta synliggöra detta viktiga arbete.

Jag känner stolthet och glädje över att ha kunnat bidra till bildandet av Terrafem. Stoltheten och glädjen som jag känner i dag vill jag först och främst dela med alla kvinnor som har visat mig förtroende och har delat med sig av kanske det svåraste och mest smärtsamma som en människa kan utstå, sveket från den som en gång lovat kärlek, trygghet och respekt. Dessa kvinnor har också gett mig styrka att inte förlora hoppet, styrka att möta deras sorg och stå kvar.

Jag vill också dela min glädje med alla medsystrar i Terrafem. Jag vill särskilt nämna några kvinnor som har varit betydelsefulla för Terrafems juristjour en av dem är advokat Debbie Nujen som tog initiativet till att starta Terrafems Juristjour och under alla dessa år har varit en av utbildarna samt jur kand Karine Arakelian . Även hon har varit utbildare och mentor på Terrafems juristjour i många år. Jag vill även nämna Zuzan Ismail, jurist och tidigare ordförande för Terrafem Göteborg, som var projektledare för rättspraktik på Göteborgs universitet och som förvaltade erfarenheterna från sin tid på Terrafems juristjour så väl att Terrafem valdes ut bland de organisationer där studenter kan praktisera i dag. Jag vill även tacka juris hedersdoktor vid Umeå universitet Gudrun Nordborg som 1980 etablerade Kvinnorätt som akademiskt ämne. Hon har varit redaktör för antologierna 13 perspektiv på rätten och Makt & Kön: tretton bidrag till feministisk kunskap. Gudrun Nordborg har varit med Terrafem under alla sina år och utbildar jurister. Gudrun har varit en stor inspiration för mig. Jag vill även tacka alla kvinnor i kvinnojourrörelsen.

Att fortsätta arbeta för ett samhälle fritt från våld, ett samhälle där man kan besegra våld och fördomar, hylla olikheter och odla mångfald känns hoppingivande och livsviktigt.”