Forskning visar hur godtycke vid polisingripanden kan minskas

2016-10-21 | Bella Frank padlock

INRIKES

Skälig misstanke krävs oftast för att polisen ska få använda tvångsmedel för att få fram bevisning. Men i dagsläget finns stort utrymme för godtycke och vägledningen är liten kring vad skälig misstanke innebär. Simon Andersson disputerar i nästa vecka på sin avhandling som klargör begreppet skälig misstanke och som också tar upp vilka beviskrav polis och åklagare bör ställa.

FAKTA/Skälig misstanke

Simon Andersson disputerar på sin avhandling Skälig misstanke i processrätt på Stockholms universitet den 28 oktober. Den ges ut på Wolters Kluwer.

Vad är problemet med polisens tillämpning av skälig misstanke?

– Problemet är att eftersom det har varit så oklart vad beviskravet innebär, och att de flesta tvångsmedel får användas om det är uppfyllt, har det funnits stort utrymme för godtycke i bedömningarna vilket leder till att lika fall inte behandlas lika.

I din avhandling, tittar du också på hur om hur grupptillhörighet kan påverka polisens arbete – har du sett något i din forskning som visar att skälig misstanke tillämpas oftare gentemot personer ur vissa grupper än andra?

– Jag har inte kartlagt hur polisen gjort bedömningarna. Detta har nämligen folk gjort före mig. Exempelvis har en undersökning av samtliga personer som kroppsvisiterades som skäligen misstänkta för narkotikabrott i Stockholm för ett visst år, visat att personer med utomeuropeisk bakgrund oftare kroppsvisiterades som skäligen misstänkta för innehav av narkotika. Man hittade emellertid mer sällan narkotika på dem efter visitationen, så det tyder på att de ansetts skäligen misstänkta på svagare bevisning än andra.

– Ett annat exempel är att åklagarmyndigheten i en tillsynsrapport om förundersökningar om barnmisshandel fann att det råder stora skillnader i bedömningen av vad som krävs för att någon ska anses skäligen misstänkt. Enligt min mening öppnar faktumet att det inte funnits klara regler för när någon ska anses skäligen misstänkt för att utrymme finns för att lika fall inte behandlas lika, och att sådant som diskriminering kan bli följden. Min avhandling går alltså ut på att i stället för att klarlägga hur man bör slå fast hur man ska göra, för att på så sätt minska utrymmet för godtycke i besluten.

Du har sagt i en intervju att din studie inte handlar hur man gör utan hur man ska göra. Kan du förklara vad du tycker att polis och åklagare ska göra?

– Det är rätt omfattande riktlinjer jag har i avhandlingen, men för att nämna några generella krav som beviskravet måste innebära, så kan nämnas att det ska vara mer sannolikt att personen är skyldig än oskyldig för att skälig misstanke ska föreligga. Det måste också finnas ett krav på att ärendet utreds tillräckligt väl. Sedan menar jag att bedömningarna inte kan grundas på grupptillhörighet. Detta innebär såklart ett förbud mot diskriminerande tillämpning, till exempel att misstänkliggöra någon utifrån etnicitet, men innebär även till exempel att man inte får grunda misstanken enbart på faktumet att någon umgås med missbrukare eller själv är tidigare dömd.