Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Hur går vi vidare, Sverige?

2016-10-20 | Rossana Dinamarca padlock

KRÖNIKA/INRIKES

På lördag har ett år gått sedan tre personer mördades och två skadades allvarligt på skolan Kronan i Trollhättan av en gärningsman med högerextrema kopplingar och rasistiska motiv. I medierna ställs nu frågan hur skolan går vidare efter dådet. För Rossana Dinamarca blir det ytterligare en signal om att det värsta terrordådet som begåtts i Sverige under modern tid snarast ses som en angelägenhet för de närmast berörda.

Det finns händelser som vi minns nästan fotografiskt. För mig är mordet på Olof Palme en sådan, terrorattacken mot Kronan en annan. I våras skrev jag en krönika om den.

Det har snart gått ett år sedan den största terrorattacken i Sverige sedan 1940. Det värsta våldsbrott en svensk skola någonsin utsatts för. Det värsta hatbrottet i Sverige förra året. Men det blev inget nationellt trauma. Varför är svårt att säga, men känslan som ligger närmast är att det handlade om människor utanför vi:et.

Det var en vibb jag fick redan samma dag då jag var med i Studio ett och de bad mig beskriva Kronogården och att jag skulle bekräfta de dåliga skolresultaten. Jag fattade inte vad det hade med saken att göra. Skulle det bli mer begripligt då att fyra personer skadats allvarligt, varav två dog ganska omgående?

När medierna nu minns tillbaka så talas det om hur skolornas säkerhet ser ut och hur skolan Kronan går vidare. Jag undrar hur Sverige går vidare? Hur arbetar Sverige för att stävja det rasistiska våldet och terrorismen? Förra året anmäldes 6 980 hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådets statistik. Det är 11 procent fler än 2014, som redan det var ett rekordår. Liksom tidigare år var rasistiska motiv vanligast.

Det är klart att en sådan här händelse ligger närmast de som drabbats hårdast, men jag har inte riktigt känt att det har bekommit så många utanför Kronogården.

För knappt två månader sedan var det några kvällar med oroligheter på gatorna runt Kronogårdens torg. Jag minns att jag försökte somna till ljudet av helikopter och smällare som hördes från min gamla stadsdel. Jag såg i mitt Facebook-flöde att flera i Trollhättan led av samma sömnproblem som jag. Någon skrev att hen var förbannad på ”skitungarna som vi ju alla ställt upp för mangrant när vi gått fackeltåg efter terrorattacken”. Där fanns också en del sarkastiska kommentarer som: ”Det måste vara Kalle, Gustav och Anders som är i farten igen. Typiskt svenskt beteende”.

Visst kan en tycka att de som är ute och förstör borde fatta att det här slår tillbaka, inte bara mot dem själva, utan mot hela området, mot alla oss som är icke-vita. Jag tänkte på mamma som också försöker sova, därborta, där helikoptern hovrade precis utanför hennes fönster. Jag vet att det är långt fler Kronogårdare som är oroliga för smällarna och däcken som brinner än de som smäller och bränner.

Jag kom att tänka på en 13-årig pojke jag hade som elev när jag jobbade på en skola på Kronogården. Vi hade växt upp i samma höghus, men med tio års mellanrum. Han var tretton år och ansågs vara en odåga, snorunge, ungjävel, blatte. Och han visste om det. När jag frågade honom vad han drömde om att bli som stor, svarade han: Drömmer? Det finns inget att drömma om för en sån som mig.

Det var 20 år sedan. Situationen för barnen som växer upp i mitt gamla höghus i dag har inte förbättrats. Det är ingen ursäkt, men om vi ska vara arga så tycker jag att det är dags att rikta den ilskan uppåt. Fattigdom, utsatthet och rasism skapar frustration. Det går inte att känna tacksamhet för det. Det räddas inte av ett fackeltåg.

Samma dag som attacken på Kronan sade statsminister Stefan Löfven att det var en svart dag för Sverige. Dagen därpå ingick han en överenskommelse med de borgerliga partierna om gränskonstroller och id-kontroller, något statsministern nu i veckan sade måste vara kvar eftersom fler ”riskerar” att söka sig till Europa när Mosul faller.

Terroristen må ha varit ensam inne på skolan, men han agerade inte i ett vakuum. Under utredningen av terrordådet fick polisen kritik för att de inte undersökt hans nätkontakter. Det visar på okunskapen om hur den här typen av terrorister organiserar sig och förbereder sig.

Förutom att bryta med en politik och retorik som göder rasismen så behöver vi benämna de här brotten med dess rätta namn. Skolattacken var ett terrorbrott. Det var politiskt motiverat och var ämnat att ingjuta allvarlig fruktan hos befolkningen. Det var inte en attack bara mot Kronan eller Trollhättan. Det var en attack mot hela vårt samhälle. Så hur går vi vidare, Sverige?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: