”Experten” är en man

2016-10-18 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

Att fakta eller analyser tas på allvar först om en man säger samma sak som en kvinna redan sagt är inte bara tröttsamt, konstaterar Linnéa Engström i veckans EU-krönika. Företeelsen är en härskarteknik som hon anser behöver bekämpas med både humor och argument.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet

Som en del av lagstiftningsarbetet i Bryssel, måste en ibland gå på tillställningar för att ”nätverka” och hitta viktiga kontakter. Här kommer ett litet snap-shot från förra veckan som illustrerar det numera så välkända begreppet ”mansplaining”.

Jag sitter på en typisk lobbyist/nätverkslunch med ett välkänt före detta svenskt kommunalråd. Mannen i fråga styrde över en stor sydsvensk stad i många år. Han börjar med att på ett utstuderat noggrant sätt förklarar för oss andra ”vad som just nu händer i EU-systemet” och ”vilka lagförslag som är på gång i miljöutskottet”. Min kommentar där jag nämner att jag är ledamot i EU-parlamentet, sitter just i miljöutskottet och har koll på vilken lagstiftning som kommer upp härnäst, går honom helt förbi.

Jag nämner paketet om cirkulär ekonomi eftersom det är särskilt intressant för alla runt bordet som jobbar politiskt på lokal nivå. Då tar herr före detta kommunalråd till orda och säger: ”så, nu tycker jag att du har pratat tillräckligt, nu får du vara tyst så att de andra får en syl i vädret”.

Ojämställdhet utförs och förstärks på många sätt, strukturellt som på individnivå. Det är när vi börjar kartlägga mönster som en upptäcker mansplaining – en verklighet där män med en överlägsen ton ”förklarar” samband och fakta för kvinnor och ger oss färdiga analyser som inte ska ifrågasättas.

Kvinnor lär sig från tidig ålder att nicka och humma högaktningsfullt för att visa mannen tillbörlig respekt så att han inte ”tappar ansiktet”. Detta blir extra tydligt när kvinnan är mer kompetent och har mer inflytande än mannen i fråga.

Jag vill påstå att ”mansplaining” är så vanligt i det offentliga samtalet, i politiken och på våra arbetsplatser att vi behöver en rejäl dos feminism och genusglasögon för att bekämpa fenomenet. Ju mer tekniskt komplicerat ett ämne är, desto mer status renderar det i ”mansplaining-världen”. Exempelvis är klimatfrågan ett sådant statusområde med hög mainsplaining-faktor. Klimatexperten är en man.

Tänk efter själv, hur många kvinnor har du sett på tv eller i en debatt som förklarar klimatet, miljö eller planetens gränser? Problemet är inte att det inte finns kvinnor i Sverige som kan klimatet. Det finns kvinnor som kan och till och med kan förklara det bättre än ”klimatmännen”. Problemet är att kvinnor inte bjuds in till det offentliga samtalet på grund av ”mansplaining-effekten” – inget är sant förrän en man sagt det.

Det är därför jag som feministisk klimatpolitiker nästan börjar känna mig immun mot företeelsen. Mina lagstiftningsområden är tekniska och ofta rätt komplicerade. När något är komplicerat bjuds ofta klimatmannen in, ”en manlig expert” som ska förklara klimatfrågan. Jag tror att detta fenomen bidrar till att jämställdhetsaspekten ignoreras på klimatagendan eftersom jämställdhet inte anses vara coolt eller high-tech. Det är därför jag menar att vi måste bli fler som diskuterar klimatet på andra, mer inkluderande sätt, som en del av en bredare social och ekonomisk förändring.

Något som jag intresserat mig mycket för är området cirkulär och biobaserad ekonomi, och de feministiska satsningar vi behöver för att inte göra om samma misstag som i mainstream-ekonomin. Men det är inte förrän det finns en manligt ”expert” som kan ”förklara” cirkulär och biobaserad ekonomi och ”ge frågan tyngd” som den kommer att få status och ges utrymme på dagordningen.

I den politiska världen är det ett extremt vanligt att säga ”ska vi gå vidare behövs en expert som ger tyngd åt frågan”. Det betyder egentligen bara, för att frågan ska prioriteras, krävs det att en man säger samma sak som kvinnor sagt flera gånger förut. Återigen, inget är sant förrän en man sagt det.

Nuförtiden kan en även råka ut för män som ”mansplainar” feminism för en. Som i somras när jag stod på ett mingel i en trädgård i Visby och fick en utläggning av en högt uppsatt man inom tidningsbranschen om hur ojämställdheten tar sig i uttryck i media och att det därför är så bra att initiativet ”jämställdhetsförmedlingen finns” (=Rättviseförmedlingen). Min kommentar att upp till 70 procent av de politiker som lyfts fram i traditionell media är män, och att jag har tydliga erfarenheter av att vara just ung och kvinna i sammanhanget, var helt ointressant för honom.

Kunskap är viktigt och det finns många områden där en som politiker behöver lyssna in och ödmjukt ta till sig fakta som någon annan levererar. Mainsplaining handlar om maktutövande i en värld där kvinnor fortfarande förväntas ta mindre plats och förminska sig själva i närvaron av män. Det är sjukt tröttsamt att se hur extremt kompetenta kvinnor dagligen tvingas utstå detta förtryck – att fakta eller analyser tas på allvar först om en manlig expert säger samma sak. Företeelsen är en härskarteknik som behöver bekämpas med både humor och argument.