Adrián Groglopo.

Rasism gör klass, Åsa Linderborg!

2016-10-15 | Adrián Groglopo padlock

OPINION

”Hur ska socialistiska antirasister som inte tillhör det så kallade majoritetssamhället förhålla sig till rasism inom vänstern? Det är en fråga som inte per automatik utesluter problemet med rasismhögern och den institutionaliserade fascism som SD och andra närliggande politiska partier håller på att etablera”, skriver Adrián Groglopo, apropå Åsa Linderborgs svårsmälta inställning till antirasism.

Adrián Groglopo är sociolog, lektor i socialt arbete och ordförande i Antirasistiska akademin

Att fråga hur vänstern ska förhålla sig till rasismhögern är en politisk, strategisk fråga som historiskt har hanterats på olika sätt. Antifascisterna som Åsa Linderborg pratar om i artikeln ”Sluta ducka för SD”, i Aftonbladet den 12 oktober 2016, tog också till vapen när det behövdes till exempel mot Franco, mot Mussolini, mot Hitler. Ja, just för att försvara demokrati, frihet och även yttrandefriheten i en tid då liberalerna förhandlade ekonomiskt och politiskt med fascisterna. Dessa liberaler hjälpte till att politiskt normalisera fascismens frammarsch i det socio-politiska livet i 30-talets Europa.

Antifascisterna försökte inte tiga ihjäl, utan tysta ihjäl en institutionaliserad logik och praxis, som kallades fascism, tillämpad av den då politiska klassens representanter. Linderborg skriver att antirasister ”inte behöver ansvara för yttrandefriheten”. Jag förstår inte det ställningstagandet. Är det inte just vad antirasism gör varenda dag, men utifrån en icke liberal borgerlig syn på yttrandefrihet? En yttrandefrihet som respekterar olikheten och sätter gränser mellan vad som är yttrandefrihet och politisk terror, det vill säga fascistisk och rasistisk politik?

Vilken sorts yttrandefrihet försvarar Åsa Linderborg och vilka ska ansvara för den? De liberala (pseudo-) vänsterjournalisterna? Eller en väletablerad kår i samförstånd med Timbro, Access, SD och Nya tider på bokmässan? Linderborg framställer det som att antirasisterna inte har någon politisk förståelse. Kanske saknar det etablerade majoritetssamhällets vänster förmågan att ta till sig den politiska förståelse som dagens antirasism har – då menar jag en socialistisk antirasism, inte den liberala individualistiska och statliga antirasismen som endast vill förstå rasism som våldsamma unga vita män med nazisymboler.

Kanske saknar det etablerade majoritetssamhällets vänster politisk förståelse för att rasism också gör klass, att rasism är en central del i hur det svenska samhället organiseras mellan de som har och inte har ekonomiska resurser, politiskt deltagande och representation, mindre och högre lön, vilka som diskar och vilka som äter på dyra restauranger, vilka som bor i ”fina” områden och vilka som bor i miljonprogramområden och så vidare längs den etniska, religiösa och hudfärgade linje som tydligt delar det svenska samhället.

W E B Du Bois kända citat från början av 1900-talet – ”The problem of the 20th century is the problem of the color line” – beskriver Sveriges sociala, politiska och ekonomiska karta de senaste decennierna. Den svenska vänstern verkar ännu inte ha fattat det, och inte heller majoritetssamhällets antirasistiska vänsterjournalister. Trots all retorik från högt uppsatta politiker och debattörer om att rasism är ett problem, förblir detta en fråga som majoritetssamhället – till både höger och vänster – beslagtar och omvandlar till en moralisk fråga, en fråga om vad som är bra eller dåligt, en fråga om vad rasism är och inte är. För den som drabbas direkt av rasismens villkor, samhällsorganisering och av fysiskt och strukturellt våld på grund av sin hudfärg, religion och/eller etnicitet blir rasism ett socialt, politiskt och ekonomiskt problem.

Arbetar-/underklassen har också färg och i dag är den inte särskilt vit. Därför finns en viktig fråga att ställa: Hur ska socialistiska antirasister som inte tillhör det så kallade majoritetssamhället förhålla sig till rasism inom vänstern? Det är en fråga som inte per automatik utesluter problemet med rasismhögern och den institutionaliserade fascism som SD och andra närliggande politiska partier håller på att etablera. Frågan är viktig för att dessa krafter håller på att institutionalisera sig och normalisera sin politik. Men vänsterrasism och marginalisering av de direkt utsatta som orsakas av den rasistiska samhällsorganiseringen är en fråga som måste diskuteras bland socialister av olika färger, etniciteter, religioner.

Den svenska vänstern är också ett problem i ett samhälle som organiserar sig längs linjen av hudfärg, etnicitet och religion. Den blir ett riktigt problem för alla som har försökt ropa högt att rasismen är här och drabbar oss på olika sätt och med olika metoder beroende på vår sexualitet och vårt kön. Det är dags att om-konfigurera dagens socialistiska kamp och hur vänstern ska organiseras och diskuteras.

Och om vi förstår nyliberalism som ett civilisatoriskt projekt som söndrar allianser bland de utsatta och kontrollerar solidaritetens villkor, så är det viktigt inom vänstern – särskilt för etablerade debattörer och politiker – att inte falla på denna linje, nämligen att ge sig på den som redan är utsatt för rasism och fascism både strukturellt och mot sin egen kropp.