Bokmässan 2016.

Är ordens tid förbi?

2016-09-30 | Agnes Vittstrand padlock

OPINION

Fyra procent av de cirka tio procent sexualbrott som kommer till myndigheternas kännedom leder till fällande dom. I alla andra fall är yttrandefriheten satt ur spel för den som utsatts för incest. Mot den bakgrunden beskriver Agnes Vittstrand sin frustration, i bokmässans kölvatten, över ett etablissemang som ser det som sin demokratiska plikt att förenkla spridandet av högerextrem propaganda.

Agnes Vittstrand är en författarpseudonym som skriver om incest. Hon debuterade 2015 med den genreöverskridande boken Allt som tar plats.

Det finns inskränkningar i yttrandefriheten. Man har inte rätt att förtala någon. Man får inte utan fog säga att en person våldtagit barn. Man får inte berätta om sina upplevelser av incest i barndomen om förövaren inte är dömd. Av sexualbrott mot barn är det cirka tio procent som kommer till myndigheternas kännedom (enl Rädda barnens statistik), av dessa är det fyra procent som leder till fällande dom. Avrundat till hela procent är det noll procent av begångna sexualbrott mot barn som leder till fällande dom. Noll procent av oss som blivit våldtagna av våra föräldrar har rätt att tala fritt om det utan att göra oss skyldiga till förtal eller grovt förtal. Det betyder att vår yttrandefrihet är satt helt ur spel, till förmån för en inskränkt omgivning.

Eftersom vi inte kan vara öppna med vilka vi är och vad vi varit med om kan vi inte heller hitta varandra och lära oss av varandra och förstå vår situation, vi kan inte organisera oss och verka politiskt. Demokratiska rättigheter hänger ihop och yttrandefriheten är på så sätt ett villkor för mötesfriheten. Man måste vara fri att säga sin åsikt för att hitta sina åsiktsfränder. Som incestoffer saknar vi dessa rättigheter eftersom samhället är mer intresserat av att skydda förövarna mot obehagliga anklagelser.

Detta går också bortom bara rätten att yttra en åsikt. Det är inte så att vi på grund av lagen om förtal bara förbjuds att peka ut våra förövare. Att bli utsatt för sexuellt våld av en familjemedlem i barndomen förändrar oss och gör oss till dem vi är. Det är en formerande upplevelse, det är identitetsskapande. Konsekvensen är inte att vi inte har rätt att sprida åsikter om våra förövare, konsekvensen är att vi inte får berätta vilka vi är. Vi förlorar rätten till vår egen historia. Det är som om själva vår existens är förbjuden och måste hållas hemlig. Meddelandet från lagstiftare och rättsväsende är att vi inte får finnas.

Jag funderar över hur den totala frånvaron av existensutrymme hänger samman med att så många av oss tar livet av sig och institutionaliseras. Jag tror att erkännande är grundläggande för vår förmåga att utgå från egna behov, och till alla incestoffer och barnsexualbrottsoffer vill jag säga: Vi finns. Vi vet att vi finns och har rätt till oss själva och vår historia, hur komplicerad den än är.

Detta är alltså hur inskränkningar i yttrandefriheten ser ut. Detta är konsekvenserna av att inte ha rätt att yttra sig. Det hade kanske varit försvarbart om det varit så att alla ord som skadar och kränker, att alla existenser vars offentliggörande kunde vara obehagligt för någon, enligt lag skulle hållas hemliga. Men så är det ju inte. Man får förneka förintelsen i ansiktet på en överlevare, så viktig är friheten, men den gäller inte alla och jag undrar för vilka andra grupper inskränkningarna i yttrandefriheten väger tyngre än ”friheten”.

Jag kan inte beskriva hur frustrerande det varit att läsa diskussionen om yttrandefrihet i relation till högerextrema medier på årets bokmässa. Som om yttrandefrihet är att anta allt, som om det skulle vara inskränkningar i yttrandefriheten varje gång ett förlag refuserar någon. Det är svårt för mig att förstå hur man, som bokmässan och flera skribenter gjort, kan missta rätten att yttra sig för plikten att sprida någon annans ord. Och dessutom när man arbetar i en bransch som har det fria ordet som bas. I mina ögon är okunskapen oförlåtlig.

Nu sitter jag och tittar på ett etablissemang som ser det som sin demokratiska plikt att förenkla spridandet av högerextrem propaganda samtidigt som det förbjuder hundra procent av oss som blivit våldtagna av våra föräldrar att berätta att vi finns, och jag undrar om det är lönt att säga något eller om ordens tid är förbi.