Soraya Post: Eländet tär på mig

2016-09-06 | Soraya Post padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Märkligt nog märker vi alla i den svenska delegationen att de byar där romerna gett sig iväg till Tyskland, Italien eller Sverige, för att försörja sig på egen hand, klarat sig mycket bättre än de samhällen som är i händerna på hjälporganisationer”, skriver EU-parlamentariker Soraya Post (Fi) efter sitt senaste besök i romska områden och boplatser i Östeuropa, denna gång tillsammans med representanter från Svenska kyrkan och Göteborgs stift.

Vi stannar till vid en värmeledning i Ferentari, ett av Europas mest ökända urbana områden: Bukarestförorten med en av de största romska populationerna på kontinenten. Här under varmvattenröret brukar Ferentaris fattigaste familjer slå läger under vinterhalvåret. I fjol fattade ett av plåtskjulen eld och en familj med tre små barn omkom i lågorna. Lite längre bort bor en massa människor i plåtskjul intill ett stort bostadshus.

Jag har varit i Rumänien många gånger nu under de senaste tio åren. När jag återvände häromveckan, tillsammans med företrädare för Svenska kyrkan och Göteborgs stift, kunde jag konstatera att inte mycket har förändrats för landets romska minoritet.

Bukarest city sjuder av urbant utvecklingsraseri och håller en svindlande förändringstakt. Nya skyskrapor för banker, köpcentrum och kontor skjuter upp ur marken. Men de fattiga romerna bor fortfarande ute på landsbygden, i utkanten av byarna, där den asfalterade vägen tar slut.

Eller här i Ferentari. Där nästan alla tjuvkopplar sin el, där nästan ingen har rinnande vatten i lägenheten. Där EU har finansierat en upprustning av några hus. Fasaderna är nya och fina. Men bakom ansiktslyftet är trapphusen lika nedgångna som resten. Det stinker urin och i svalen ligger gamla, använda heroinsprutor. Där leker barnen, när de inte hoppar jämfota i de stora sopbergen mellan husen. Sopor betyder hoppborg på fattigdomens språk. Sopor kan också betyda mat, arbetstillfällen och sjukdomshärdar.

Vi besöker ett gäng franciskanermunkar i ett kloster i Neamț, i norra Rumänien, där 900 romer bor i en gammal ladugård. Munkarna gör sitt bästa för att tillhandahålla medicinsk service och ett mål mat om dagen. De når fler fattiga romer än alla svenska biståndsorganisationer som verkar i Rumänien gör tillsammans. Men det finns många som inte nås av några hjälpinsatser över huvud taget. De allra flesta, faktiskt.

Märkligt nog märker vi alla i den svenska delegationen att de byar där romerna gett sig iväg till Tyskland, Italien eller Sverige, för att försörja sig på egen hand, klarat sig mycket bättre än de samhällen som är i händerna på hjälporganisationer.

I migrantbyarna är husen nya och stabila. Barnen har skor på fötterna. De verkar gå i skolan. I andra byar, där romerna har stannat hemma i väntan på att någon annan ska hjälpa dem, har de fastnat i misären.

Varför?

För att de saknar tillgång till något de allra flesta européer tar för givet: mänskliga rättigheter.

Varför?

För att vår europeiska kontinent än i dag härjas av antiziganism.

Jag kan knappt med att se den här fattigdomen längre. Eländet tär på mig. Men det gör ännu mer ont när jag tänker på att den här misären är uttryck för rasism mot romer. Mitt folk nekas rätten till skola, till jobb, till drägliga bostäder. Och resultatet ser vi under broar, i skogar och under värmeledningar över hela kontinenten.

Ibland åker jag ändå ut till dessa boplatser. För att påminna mig om var mitt folk kommer ifrån och om varför jag måste fortsätta kämpa.

Under det kommande halvåret har ett möjligheternas fönster slagits upp i romafrågan inom EU. Slovakien håller nämligen i ministerrådets ordförandeklubba fram till årsskiftet och de har lovat att prioritera romsk inkludering.

Jag och Feministiskt initiativs team på plats i Bryssel ska göra allt för att se till att slovakerna håller vad de lovat. Och vi ska driva kravet på en sannings- och försoningskommission samt en vitbok om Europas historiska skuld till romerna.

Det kommer inte omedelbart att ge romerna i Ferentaris plåtskjul ett tätare tak över huvudet, ett jobb att gå till eller mat i magen. De utmaningarna måste vi jobba vidare med. Men en nödvändig början är att Europas majoritetssamhällen erkänner och en gång för alla gör upp med den antiziganism som ännu gör romernas inträde fullt ut i samhället omöjligt.

Om vi inte är ärliga om fattigdomens orsaker kommer vi inte heller att kunna råda bot på den.