I pjäsen Flytta på er - Jag ska bli fri gör Aleksa Lundberg en mural av av sitt livsöde.

Bild: Pressbild

FLYTTA PÅ ER, ALEKSA ÄR HÄR

2016-09-02 | Yolanda Aurora Bohm Ramirez padlock

KULTUR

Under hösten turnerar föreställningen runt i Sverige, men redan under pridefestivalen i Stockholm hade Aleksa Lundbergs Flytta på er – Jag ska bli fri smygpremiär. Yolanda Bohm har varit och sett en kompromisslös pjäs som skärskådar det förflutna och samtidigt pekar framåt med hela handen.

Aleksa Lundberg är skådespelare, regissör och transaktivist samt journalist och värd för Femperspodden. Pjäsen Flytta på dig – Jag ska bli fri är en monolog på 1,5 timme där Lundberg står ensam på scen hela tiden, men med digitalt sällskap av en förinspelad Yvonne Lombard och den animerade figuren Mums-Mums. Föreställningen hade smygpremiär på Stockholm Pride men turnerar under hösten runt i landet. För spelschema se här.

Aleksa Lundberg gör en mural av sitt livsöde och bjuder in oss att betrakta. Hon rör sig obehindrat mellan trauman och triumfer, mellan silly slap stick och really sad shit, mellan att vara där för publikens skull och att tvinga oss att vara där för hennes skull. Hon visar upp ting och skeenden som för åskådaren verkar meningslösa, men som när vi ser det genom henne fylls av betydelser.

Vidgar scenrummet

Lundberg tar ett grepp om publiken och släpper inte taget. Flytta på er keeps you guessing och en har som publik ingen aning varthän det barkar, varken formmässigt eller innehållsmässigt. En åskådare sa ”Är det stand up? Är det teater? Är det typ Jonas Gardell?” Men det är lugnt, kära syskon, ty Lundberg leder oss fram i armkrok och det är i alla dessa gränsland som hon är som bäst.

Scenkonst som denna är av sällan skådat slag: en kombo av projiceringar och publikhögläsning; fikapaus och flickrum, krämpor och katharsis. Slumpmässiga utdelanden av både bananer och mänskliga rättigheter trängs med musikvideos och förinspelade samtal. När scenkaraktären Aleksas farmor och det lilla tecknade barnet Mums-Mums finns med på projektor och till och med ljudteknikern får delta med sitt privata namn och som bollkalle så känns allt möjligt, det sceniska tidsrummet blir oändligt vidgat.

Allt känns avslappnat, allt känns tryggt, och allt känns ”Aleksa”.

I just detta rum är hon vår härskarinna. Oavsett hur världen ser ut utanför lokalens väggar är detta en fristad och här är Aleksa fullkomligt omnipotent. Ibland blir det nästan svårt att veta om vi kollar på Aleksa, eller om regissören Lundberg kollar på oss genom sin maktfantasi, och det är när vi i publiken inte vet som föreställningen lever som mest. När något litet går snett eller avviker från manus, i det direkta mötet mellan Aleksa och publiken, i the blurred lines mellan skådis och privatperson, när publiken vågar lägga sig i Aleksas retoriska frågor och hon får visa vilken fantastisk improvisatös hon är; då känns närvaron total och platsen tidlöst.

Föreläsning för vem

Men när föreställningen slår över till föreläsning tappar hon mig dock. Visst är det ett intressant grepp och framförallt viktigt att bruka sin plattform in the name of största möjliga godhet, men jag frågar mig om detta verkligen är riktat till mig. Som när hon ska förklara det politiska läget och låter publiken läsa upp Sveriges juridiska transhistoria; här känns det som att hon snarare vänder sig till en cispublik, och inte till mig. Föreställningen försöker vara, kanske till och med måste vara, ett smörgåsbord för olika erfarenheter, önskningar och behov, och just här blir inte mina behov tillgodosedda.

Folk i gemen är oense om hur samhällsomvälvande konst ska vara, vissa säger att den ska tilltala ett fåtal och andra att den ska tilltala alla, att den vara subversiv utan att märkas, och det är kanske dit som Flytta på er strävar. Infiltrationer och långsamma ruckningar av ordningar, det är kanske det som titeln egentligen menar.

Transliv som tidsresor

På scenen så skriver hon om sitt liv, utför historierevisionism, anpassar gamla vedertagna sanningar efter nya vetenskapliga fynd. Det narrativa ramverket är ålder. Vi ser farmodern, som både representerar den utomståendes syn på den unga Aleksa, men också den ålderdom som inte finns avbildad för transfolk: vi lever så sällan till pensionsålder. Vi ser den tecknade karaktären Mums-Mums, som både kan stå för vilken liten transtjej som helst som inte nått insikt, men desto mer står för hur dagens Aleksa förhåller sig till sig själv och sitt tidigare okunniga jag. Det är i detta möte som det mest magiska uppstår, som alla tidsresor får liv, som stor konst skapas. Mums-Mums kan göras allmängiltig och stå för allt som vi inte visste, allt som vi önskar att vi visste tidigare, allt som vi vill glömma att vi varit, sagt, gjort.

Jag tror att transpersoner har ett särskilt sätt att förhålla sig till tiden som inte cispersoner har. Vi lever ofta i simuleringar av verklighet, då vi måste förhålla oss till de parallella verkligheter som folk ser i oss när nya bekantskaper läser oss fel eller när gamla bekantskaper sitter fast i sina gamla invanda tankemönster. Vi reser ofta i tiden och jag tror att vårt konstanta tidsresande, tillsammans med omvärldens påtryckningar och förväntningar kring våra identiteter och kroppar, infantiliserar oss. Vi får inte tillträde till en vuxen kropp enligt cisnormen, vi tvingas in i barndom av både främlingars och psykologers blickar. Mums-Mums möte med Aleksa förkroppsligar allt detta.

När blir trans-konst allmängiltig?

Personligen är jag trött på konst som primärt ska handla om trans, shit jag är trött på mig själv och min egen konst. Klart jag vill se fler transpersoner i kulturen, men jag vill att vi ska göra konst om andra saker. Detta sker redan i rum där konstnärers transskap varken hamnar i fokus för dem själva eller publik eller kollegor, rum där konsten inte behöver kompromissa med sin form och sitt innehåll för att ”folk ska fatta”. Snart så kanske den sipprar ut till allmänheten, snart så kanske vår konst blir allmängiltig.

Men alla dessa tvivel skjuter Lundberg ner redan i föreställningens öppningsanförande, helt enkelt: ”Det här är min föreställning. Passar det inte kan du dra.”