Rafaela Silva, judokan som tog guld i 57-kilosklassen. Hennes resa, som svart, lesbisk och kvinna och uppvuxen i favelan Guds stad, via OS i London 2012 då hon diskvalificerades och fick utstå rasistiska och sexistiska hatkampanjer över nätet, till segern på hemmaplan i Rio har berört människor världen över. I presskonferensen efter segern tog hon bland annat upp det rasistiska hat hon mötte då och hur det påverkade henne efter 2012:

– Jag insisterade att judo är mitt liv. Folk sade till mig: ”Din plats är som en apa i en bur” men min plats är inom idrotten, inom judon.

– Den här medaljen är ett svar till alla de som sade att jag skulle vara i en bur, sade hon och fortsatte:

– Det här är också ett bra exempel för barn från fattiga områden.

En annan person som inte uppmärksammats lika stort men som ändå har inspirerat många är Egyptens tyngdlyftare Sara Ahmed Samir som tog brons i tyngdlyftning – och därmed blev den första egyptiska kvinnan att ta medalj i OS.

– Jag hoppas att det kommer uppmuntra andra flickor att börja med sporten. En ny generation tyngdlyftare kan födas, en ny start, sade hon efteråt och förklarade att hon hoppas kunna bidra till att Egypten – som i och med hennes bronsmedalj tog sin första medalj inom tyngdlyftning sedan 1948 – kan bli en tyngdlyftarnation på nytt.

Mot islamofobi och stereotyper

En kvinna som väckt stor uppmärksamhet lång innan hon kom till Rio är afroamerikanska fäktaren Ibtihaj Muhammad som tog en bronsmedalj tillsammans med sina lagkamrater. Hon är den första idrottaren från USA att tävla i hijab i OS och hennes deltagande har inte bara inspirerat många utan har också inneburit en viktig markering i ett alltmer rasistiskt klimat. Hon har kritiserat den islamofobi som presidentkandidaten Donald Trump och andra givit uttryck för under året, att om Trump får sin vilja igenom kommer USA att förlora sin mångfald och bli helvitt, och hon har också porträtterats av Time Magazine som en av de hundra mest inflytelserika pionjärerna:

– Jag hoppas att jag genom min erfarenhet här under OS – genom att vinna en medalj – bekämpar stereotyper om muslimer och afroamerikaner och även om kvinnor, sade hon efter lagtävlingen.

Betydligt mindre uppmärksamhet har en annan afroamerikansk muslimsk kvinna som tagit medalj för USA fått. Delilah Muhammad blev första kvinnan att ta guld i 400 meter häck för USA. Hennes föräldrar som var på plats i Rio när hon tävlade har sagt att dotterns muslimska tro har varit viktig i hennes framgångar. Sobia Ali-Faisal problematiserar i en artikel i Huffington Post vad hon kallar ”kläd-skamning” (clothes shaming) och menar att hon inte uppmärksammats eller hyllats bland muslimer i USA tillnärmelsevis så mycket som Ibtihaj Muhammad och att det sannolikt beror på att hon tävlar i korta shorts och linne och inte bär hijab. Hon skriver: ”I våra grupper anses kvinnor som inte täcker sig, eller klär sig på ett konservativt sätt (igen, med eller utan hijab) inte tillräckligt muslimska för att bli tagna på allvar, inte muslimska nog för att bli inbjudna till konferenspaneler, inte muslimska nog för att representera muslimer, inte muslimska nog för gud”, och menar att det är nödvändigt att adressera det problemet samtidigt som man angriper den utbredda islamofobin.

”Demonterar rasism”

Simone Biles. Fyra guld och ett brons i gymnastik och med sitt enastående program i fristående hade ingen annan gymnast någon chans. Hon hälsades välkommen hem till Houston Texas i veckan av borgmästare Sylvester Turner som utsåg onsdagen till ”Simone Biles Day”. Tillsammans med Laurie Hernandez och afroamerikanska Gabby Douglas har Biles bidragit till större mångfald inom gymnastiken som länge varit en sport som dominerats av vita personer. Den amerikanska journalisten Angelica Jade Bastien skriver om Biles och simmaren Simone Manuel i Rolling Stone och menar att bortse från det faktum att de är unga svarta kvinnor vore ”att ignorera sporternas djupgående rasistiska historia som deras närvaro där demonterar”.

Och Simone Manuel, som Feministiskt perspektiv tidigare skrivit om, vann guld i Rio på en delad förstaplats med kanadensiska Penny Oleksiak, före bronsmedaljören Sarah Sjöström från Sverige. Efter hennes seger spreds två bilder bredvid varandra av Tamikka Johnson. Bilderna föreställde Simone Manuel och bilden jämte henne en svartvit bild som fångar när hotellägaren James Brock häller syra i en bassäng riktad mot svarta aktivister som gör en aktion mot rassegregation.

– Den här medaljen är inte bara för mig, den är för de afroamerikaner som kom före mig och som har inspirerat mig. Jag hoppas att jag kan inspirera andra, sade hon efter segern.

Annan bild av Afghanistan

Inte lika uppmärksammad men ändå någon som berört är också Kimia Yousufi, Afghanistans enda kvinna i OS-truppen. Hon har länge levt som flykting i Iran och fick inte representera landet, men för tre år sedan upptäcktes hon av afghanska myndigheter och fick efter tre års träning möjlighet att tävla för sitt hemland och hon kvalificerade sig nyligen genom att springa 200 meter på 20,3 sekunder och hon har tidigare representerat Afghanistan i Fajr Cup i Iran och South Asian Games i Indien. Friidrottaren sprang hundra meter i Rio. Även om hon var lång ifrån en medalj nådde hon målet om att visa sin bild av hemlandet. I en intervju med henne inför OSsäger hon:

– Även om mitt land har många frågor kvar så ska jag visa världen att vi kämpar.

En annan judoka, Kayla Harrison, har också en historia som berört. Hon vann OS-guld i London och upprepade den bedriften nu i Rio. Men det som kanske har berört djupast är hennes kamp att komma över flera år av sexuella övergrepp som utfördes av hennes tränare. Hon utsattes för regelbundna sexuella övergrepp från att hon var 13 år gammal till dess att hon fyllde 16. Tränaren, Daniel Doyle, var också en vän till familjen och han dömdes senare till tio års fängelse för övergreppen. Hennes historia kastar ljus på att sexuella övergrepp är vanligt förekommande inom idrotten.

– Sexuella övergrepp är en sådan svår fråga för det gör saker med ditt sinne och med utveckligen av en ung person som du inte kan se. Det finns inga ärr på mig, det finns ingen skada, du kan inte fysiskt se att jag är skadad. Men när du är tio eller tolv år och du går igenom något sådant så förändrar det dig. Det förändrar dig som person. Det lämnar ärr över hela ditt hjärta, sade hon till ABC.

Första kvinnan att ta medalj i Iran

En annan kvinna som berört och på olika sätt skrivit historia är Kimia Alizadeh Zenoorin som vann brons i taekwondo. Hon är den första iranska kvinnan att ta OS-medalj någonsin och hennes framgång är än större om man beaktar det faktum att kvinnors idrottande i Iran ofta har motarbetats:

– Jag tackar gud för att jag skrev historia med mitt brons för att göra det lättare för andra iranska kvinnor. Jag är väldigt glad och vill tacka mina föräldrar och min tränare. De står alltid bakom mig, sade hon efteråt.

Simmaren Daniah Hagul från Libyen var den enda kvinnan som representerade landet, och hon var tvungen att själv samla in pengar för att finansiera sin resa till Rio, eftersom det libyska simförbundet inte hade råd. På mindre än en månad lyckades hon samla in 7 700 dollar som täckte hennes utgifter. Hagul växte upp på Malta efter att hennes föräldrar flyttat dit på 1990-talet och började simma som tre-fyraåring och hon har påpekat att det inte är så vanligt att flickor kan eller får lära sig simma i hennes hemland Libyen:

– En betydande del pojkar, men knappt några flickor simmar, så jag hoppas att de tittar på mig och blir inspirerade att göra detsamma, sade 17-åriga Hagul inför OS.

Bröt tabu kring mens

Den kinesiska simmaren Fu Yuanhui tog brons i 100 meter rygg, men det var när hon efter en fjärdeplats i 4x100 meter stafett som hon blev känd världen över. Skälet: Hon berättade att hon mådde sämre på grund av mens och hyllades av många eftersom hon därmed bröt ett starkt tabu om att inte prata om mens.

– Jag fick min mens igår kväll så jag känner mig ganska svag och väldigt trött. Men det är ingen ursäkt. Till syvende och sist så simmade jag helt enkelt inte så bra, sade hon till Shanghai Expats Youtube-kanal efteråt.

Det pratas lite om mens i idrottsvärlden, och är också ett stort tabu i Kina – enligt en undersökning av 500 kinesiska kvinnor som utfördes av FN:s Water Supply and Sanitation Collaborative Council 2014 uppgav 76 procent av kvinnorna att de kände ett obehag i att delta i sociala aktiviteter ”som att äta middag med vänner eller familj” när de har mens. Fu Yuanhuis självklara sätt att nämna sin mens under OS har framhållits som ett genombrott:

– Det säger oss mycket om vad som sker i Kina i dag, säger Susan Greenhalgh, professor som är inriktad på Kina vid Harvards universitet och menar att det är en avspegling av att unga människor börjar ta mer plats och att de fokuserar mer på genusfrågor.

– Det är spännande, säger hon till NPR.

OS flyktinglag och Yusra Mardini

Sydafrikanska Caster Semenya togs emot som en hjälte av en jublande folkmassa på Johannesburgs flygplats i början av veckan. Väl på marken gav hon sin guldmedalj som hon tog i 800 meter till sin fru Violet Raseboya som hon gifte sig med i december förra året. Semenya Caster har tidigare ifrågasatts och bara timmar innan VM-finalen 2009 gick Internationella friidrottsförbundet ut med att hon skulle genomgå könsutredning. Trots det lyckades hon vinna. Hon har konstaterats ha hyperandrogenism, ett tillstånd där kroppen skapar mycket testosteron. Under en period tvingades hon ta medicin för att reglera testosteronhalten i kroppen men reglerna ändrades av friidrottsförbundet förra året.

– Det är fantastiskt att vara här och få ett sådant välkomnande. Jag kommer alltid att göra mitt bästa. Jag hoppas att om fyra kommer det vara ännu mer människor här för att fylla flygplatsen, sade hon när hon kom hem.

Och så var det Yusra Mardini. Den unga kvinnan från Syrien som tävlade för OS särskilda flyktinglag. Hon tog alla med storm. ”I vattnet är det ingen skillnad om du är flykting eller syrier eller tysk”, skrev hon på Twitter efter sin insats i OS. Mardini bor numera i Tyskland. För ett år sedan flydde hon över Egeiska havet för att ta sig till Grekland när deras lilla farkost fick motorstopp och riskerade att välta. Då hoppade hon och hennes syster Sarah Mardini, också hon simmare, i vattnet för att knuffa på och bogsera in båten mot land. I tre timmar kämpade de i det kalla havet. De räddade därmed livet inte bara på sig själva utan på ytterligare 18 människor på flykt.

– Jag tänkte att det skulle vara hemskt att drunkna i havet eftersom jag är en simmare, sade hon på en presskonferens i våras.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.