Basia Frydman fick aldrig spela Tjechov – som hon älskade

2016-08-26 | Yael Feiler padlock

KULTUR/IN MEMORIAM

Skådespelerskan Basia Frydman avled i söndags, den 21 augusti. Hon var en del av Dramatens fasta ensemble och älskad av sin publik. Teaterforskaren Yael Feiler minns henne som människa och skådespelare, men minns också den rasism som kultursverige utsatte henne för.

Basia Frydman, föddes 17 juni 1946 i Świebodzin, Polen och dog den 21 augusti 2016. Hon arbetade med en rad olika föreställningar och projekt. Mellan åren 1982 och 2013 var hon engagerad vid Dramaten. Tillsammans med Tomas Laustiola och Pierre Fränckel bildade hon också judiska teatern i Stockholm.

Hon var judinna men såg ut som en ”zi***are”. En Carmen kanske. Basia. Ett utseende som tar plats. Som gör intryck. Rak och härlig. Och så levande. Som skådespelare betydde det här utseendet mycket. Men inte alltid till hennes fördel. Jag träffade henne för några år sedan på kafé Ritorno i Vasastan för en intervju om just detta. Hur hennes ursprung och icke normativa utseende hade påverkat hennes yrkesbana.

”De tyckte att du var fantastisk men du passar inte in i svensk teater”. Det är vad hon fått höra – off the record – efter intagningsproven till teaterhögskolan av en som ingick i antagningsjuryn. Det var tidigt 1970-tal i Sverige. Och det säger kanske inte så mycket om Basia men en hel del om Sverige i allmänhet och om teatersverige i synnerhet. Hon kom in till slut ändå och fick sen länge och väl spela ”franska flickor, galna tattarflickor, alla udda grejer” – men aldrig Shakespeare och aldrig Tjechov som hon älskade och menade var en del av hennes ryskjudiska kultur. Och hon fick ständigt höra att hon var så speciell: ”Du är väldigt bra men det är faaan att du ser ut som du gör”.

Den kvällen på Ritorno berättade Basia för mig att hon inte fattat att det var en tillgång att vara speciell och tyckte snarare att det var fel på henne. Men samtidigt – och som tur var – gjorde hon tvärtom och istället för att anpassa sig, smälta in i mängden, betonade hon det hon kallade sitt ”orientaliska utseende”. Konsekvensen enligt henne var att trots att hon var ”jätteblyg och jätterädd” och tacksam över att ha fått vara med utstrålade hon något annat och uppfattades därför som mycket kaxigare än vad hon egentligen var. I intervjuer och reportage beskrevs hon ofta som ”färgstark” och det refererades till henne som ”en främmande fågel”. Detta välmenande men ack så exotiserande sätt att förhålla sig till henne fortsatte livet ut.

Men Basia klagade inte. När jag träffar henne efter drygt fyra decennier av yrkeskarriär försöker hon förstå och till och med förlåta: ”Jag var den första och vad skulle de göra med mig som såg ut som jag gjorde då. Fast jag var bra. Vad skulle de ta sig till med mig... jag var ju först...” Basia var väl medveten om den trånga normen som fortfarande tycks prägla teatersverige, och hon tyckte att det var ”fruktansvärt att det ska vara negativt att vara speciell inom en konstart”. Men hennes motståndsstrategi var att hon ”…accepterade det bara”. Det är bara att göra det bästa av det. ”Jag ses ju fortfarande som speciell men jag använder mig av det. Jag är som jag är. Jag bryr mig inte.”