Aldrig mer

2016-08-25 | Agneta Haugaard Farkhak padlock

FEMINISM/ESSÄ

”Att vara åskådare är inte samma sak som att vara neutral. Med sin tystnad skickar åskådaren signaler till både offer och förövare. Åskådaren kan genom sin blotta närvaro öka offrets känsla av utsatthet. Både förövare och offer kan tolka åskådarens passivitet som ett tyst medgivande.” Agneta Haugaard Farkhak om implikationerna av bilden, där franska poliser tvingar en muslimsk kvinna att klä av sig, för oss som betraktar den.

OM FOTOGRAFIET

Fotografiet visar nazister i uniform och åskådare som ser på när en grupp judar tvingas skrubba gatan i Wien 1938.

Den här typen av offentlig förnedring var ett led i nazisternas successiva normförskjutning i samhället.

Genom att stegvis förstärka synen på judar som mindre värda lyckades nazisterna få stöd eller passivt samtycke till ett ”judefritt” tyskt rike.

Den senaste tiden har vi sett flera franska städer förbjuda kvinnor att bära en så kallad burkini, en heltäckande baddräkt som en del muslimska kvinnor använder när de är på stranden.

År 2011 antogs det franska förbudet mot heltäckande slöja, eller mer precist mot plagg som helt täcker en persons ansikte, av den dåvarande konservativa presidenten Nicolas Sarkozy. Då hävdade Sarkozys regering att de muslimska, heltäckande klädesplaggen niqab och burka begränsade kvinnors frihet och dessutom gick emot den omhuldade franska sekularismen.

Europadomstolen fastslog för några år sedan att detta inte bröt mot religionsfriheten och 47 länder i Europa är alltså fria att införa liknade lagar om att inte få täcka ansiktet.

Övergrepp

Det förbud som i dag riktas mot burkini på stranden i ett flertal sydfranska städer har ingenting att göra med det äldre maskeringsförbudet från 2011, eftersom burkinin inte täcker ansiktet. Men borgmästare i städerna motiverar förbudet med att plagget har en anknytning till islam i en tid då Frankrike är ett mål för islamistiska terrorattacker. För precis en vecka sedan framförde vice borgmästare Christian Estrodi i Nice att burkinin inte är förenlig med franska ideal.

Och så händer det. På en strand i Nice blir vi alla åskådare till något som de flesta skulle beteckna som ett övergrepp.

Bilderna av händelsen som kablas ut i världen visar en kvinna omringad av fyra poliser. Hon ser ut att bli tvingad till att klä av sig. På bilderna får vi alltså följa sekvenser av män med auktoritära uniformer stå runt en kvinna som sitter på marken och tar av sig sin långärmade skjorta. Bakom händelsernas förlopp ligger män och kvinnor på stranden och bevittnar förnedringen. Ingen som ställer sig upp till hennes försvar, ingen som protesterar, i alla fall är det det vi ser. Dessutom delas bilderna i medier världen över. Förnedringen är inte begränsad till de solande människorna på stranden.

Kvinnan har blivit hotad med pepparspray och böter, och ett vittne hävdar att poliserna betedde sig rasistiskt och ville förnedra henne.

Åskådaren

Att vara åskådare är inte samma sak som att vara neutral. Med sin tystnad skickar åskådaren signaler till både offer och förövare. Åskådaren kan genom sin blotta närvaro öka offrets känsla av utsatthet. Både förövare och offer kan tolka åskådarens passivitet som ett tyst medgivande.

Vi intar alla åskådarrollen i något sammanhang. Överallt finns situationer som kan göra oss till åskådare, mot vår vilja. Som åskådare ser vi alltför ofta på utan att ingripa mot våld och orättvisor, i vardagssituationer och i krig.

Ända sedan de första bilderna från förintelselägret Auschwitz/Birkenau nådde ut 1945 har människor frågat: Hur var det möjligt? Vilka var alla de som stod bredvid och lät det ske? Om de hade agerat annorlunda, vad hade hänt då? Ett tydligt exempel på hur normer påverkar både förövare och åskådare finner vi i 1930-talets Nazityskland. Nazistregimen förändrade samhällets normer stegvis och skapade ett tydligt ”vi och dem”. En rad institutioner – skola, rättsväsende och den privata sektorn – samverkade för att förändra normerna och därmed vad som uppfattades som normalt i samhället.

Nazisternas propaganda spred bilden av judar och även romer som ”ohyra”. Judar utmålades också som en mäktig grupp som bar skulden för allt från krig till ekonomiskt förfall. Propagandans budskap fick starkt fäste bland den tyska befolkningen som vande sig vid att dessa och andra grupper behandlades fruktansvärt illa. Säkert blev många åskådare illa berörda när de såg sina arbetskamrater, vänner och grannar förföljas och trakasseras bara för att de var judar. Men istället för att reagera på känslan av empati för de utsatta valde de allra flesta att stå vid sidan om.

Men har verkligen 30-talets händelseförlopp bäring på situationen på stranden i Nice? I dag ser vi ett Europa som återigen polariseras med en ökande fientlighet mot muslimer. Rädslan för att drabbas av ytterligare terrorattacker är stor och förståelig, men när hårtäckande baddräkter börjar förbjudas så går rädslan över i ett skuldbeläggande där alla muslimer kollektivt få klä skott för illdåd som görs i fundamentalismens namn.

Normförskjutning

I spåren av IS/Daeshs framfart kommer allt fler larmrapporter om ökad islamofobi runt om i Europa, moskéer som beskjuts, våld, trakasserier och en känsla av utsatthet. De växande högerextrema krafterna har systematiskt fokuserat på islamofobiska idéer som allt mer smyger sig in i allmänhetens uppfattning och stegvis ändrar normer och värderingar och lagar. Vi har kommit till en punkt som tidigare borde ha uppfattats som helt otänkbar av ett demokratiskt land som Frankrike.

Det otänkbara blir det tänkbara. Att på en strand tvinga en kvinna att klä av sig framför en publik som inte reagerar eller väljer att tyst se på vittnar om en pågående normförskjutning i samhället, som äger rum med åskådarens tillåtelse.

Som regel har vi vissa förväntningar på medmänsklighet och ett moraliskt försvarligt beteende från andra och oss själva. Vi förväntar oss att när en annan människa, eller folkgrupp, befinner sig i nöd bör vi själva eller någon annan i närheten komma till deras hjälp. Eller, som ett moraliskt minimum, åtminstone inte förvärra deras situation genom att uppvisa kall likgiltighet inför deras utsatthet. När vi läser eller hör talas om människors likgiltighet förstärks insikten att åskådarna spelade en stor roll i att göra Förintelsen möjlig, genom att just anta rollen som åskådare.

För åskådaren fanns det alltid ett ögonblick som rymde en möjlighet att välja, ett litet utrymme för handlingsfrihet, även under totalitära förhållanden och diktatorisk terror. Särskilt skrämmande är de ögonblick då medborgare och politiker i fria stater väljer att göra något som vi uppfattar som moraliskt förkastligt. Att fyra poliser tvingar en kvinna att ta av sig sina kläder i offentligheten borde vara en sådan sak som vi som människor inte bara förblir åskådare inför.

Att reagera mot vår egen roll som åskådare är också viktigt. Utifrån vår välkända europeiska historia som inbegriper folkmord och rasism, har vi inte råd att blunda inför de orättvisor som sker på olika gruppers eller enskilda individers bekostnad.

Logisk slutpunkt

Tyvärr är det omöjligt att laboratoriemässigt isolera den avgörande komponenten bakom folkmordet, den tillräckliga betingelsen, och eliminera den så att det mest fasansfulla inte sker igen. Däremot kan den komparativa tankeoperationen skärpa vår medvetenhet om de strukturella omständigheter som ligger bakom folkmordet, vad som befrämjar och underlättar dem, vilka som är de mer eller mindre nödvändiga betingelserna.

En sak som forskare har kommit fram till är att en nödvändig ingrediens för att ett folkmord utvecklas är skaran av åskådare i olika bemärkelser, deras tystnad och likgiltighet, likvärdighetstanken som är satt ur spel och normförskjutningen som gör det otänkbara till det tänkbara.

Det etiska imperativ som formulerades i kölvattnet av Förintelsen var, ”aldrig mer”. Det betyder att vi inte kan vänta med att agera och markera tills vi står inför fullbordat faktum. Detta ”aldrig mer” måste försvaras tidigt, innan normförskjutning och gradvis dehumanisering har fått löpa linan ut till sin logiska slutpunkt.