Konsten att överleva din arbetsplats

2016-08-19 | Wendy Francis padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

”Jag förstår er utmattning varje gång ni går till jobbet och det känns som om ni vore på väg till flygplatsen och ska förbereda er för en säkerhetskontroll.” I Feministiskt perspektivs sista sommarkrönika för i år skriver Wendy Francis om smärtan i att försöka passa in på rasistiska arbetsplatser och att trots de vita rummens otrygghet försöka komma ihåg att man inte är ensam

Så var vi där igen. Skolstarten ligger precis runt hörnet och det börjar bli dags för oss alla att memorera busstabellen så att vi inte kommer försent till möten och barnhämtningar. Sommaren har som vanligt varit alldeles för kort och hösten har redan börjat göra sig påmind utanför fönstret. På tv rullar reklamfilmer på repeat om den senaste coola skolväskan med onödiga funktioner, medan föräldrar förgäves försöker avvänja sina barn lördagsgodiset som i princip ätits varje dag under sommarlovet. Nu är det back to life, back to reality som gäller. Det är nu vi återvänder till jobbet för en klassisk ”jobbstart” för att visa upp solbrännan och skryta om hur mycket roligt vi hunnit med under ledigheten.

För några år sen skulle jag uppleva min första ”jobbstart”. Jag hade fått ett uppdrag på sex månader för en större reklambyrå med gott rykte och många år som ledande i branschen. Jag kände mig både glad och stolt att jag som nyexaminerad fått ett sådant prestigefullt uppdrag och jag såg det hela som en enda stor möjlighet att utvecklas och knyta kontakter med viktiga branschfolk.

På det nya kontoret fick jag ett långt, vackert vitt skrivbord invid kontorets stora panoramafönster och serverades nypressad fruktjuice 08:30 varje morgon. Kontoret var ljust, luftigt och det fanns alltid rum att sträcka på benen. Men mitt i denna idyll av kontorshimmel, fluffiga soffor och ljusa väggar fanns mina kollegor. Dessa kostymnissar och SATS-tränande projektledare som fått bostadsrätter i julklapp. Ja, på den här arbetsplatsen var det mimosadrinkar och att lyssna på hiphoplåtar som ingen kunde sångtexterna till, precis det som gällde. Nästan alla var övre medelklass med en doft av Nytorget på Södermalm, låtsaslån och glutenfria veganmackor.

Efter några veckor på min nya arbetsplats började jag se återkommande mönster hos mina medarbetare, främst vilka samtalsämnen som togs upp och hur samtalen fördes. Jag minns att jag stod i köket på jobbet en dag och möttes av en ström av falska vita leenden och dåliga skämt om kvinnors kroppar. Detta skedde såklart inledningsvis med stor försiktighet, eftersom ingen riktigt visste vilket ”lag” jag spelade för; Sveriges samlade rasister vs vi som fått en uppfostran och blivit empatiska människor. Jag var såklart medlem i det sistnämnda. Jag började känna mig mer och mer utmattad för var dag som gick och min kropp började så småningom stängas ner.

Badrummen blev min frizon. Bland toalettrullar och illaluktande toalettsitsar ägnade jag mycket arbetstid åt att planera mina många försök till att vara mig själv. Det var där jag hade mina ångestattacker och tog nya tag för att återgå till att låtsas att nyhetsrubrikerna inte betydde något. Att pappan som skjutits framför sin dotter, flickan som våldtagits under en konsert och pojken som haft en hoodie på sig och vars kropp lämnades död på marken, inte betydde någonting. På kontoret betydde inget av det som skedde utanför de ljusa väggarna någonting. Det närmaste vi kom ett samtal om verkligheten var när artisten Zara Larsson twittrat något tafatt om att tjejer är bäst.

Jag brukade ligga och dra mig extra länge i sängen efter att väckarklockan ringt, för att jag visste att jag skulle vara tvungen att sätta på mig den alldeles för trånga ”jag mår bra”-masken. Den var helt klart nödvändigt för att jag ens skulle kunna ta mig igenom arbetsdagen och undvika att råka påpeka den gigantiska elefanten som stod mitt på kontorsgolvet. Och jag tänkte på det ganska ofta, hur skönt och befriande det måste vara att inte behöva bry sig om någonting. Känslan av att du är helt okej som du är och att världen inte tycker något annat. Denna bekymmerslösa, kompromisslösa frihet där du kan välja att inte läsa nyheterna eller inte behöva bry dig så fort en protest äger rum, för det handlar ändå inte om din existens.

Du passar in i varje rum och kan röra dig fritt i världen eftersom inga trösklar är för höga för dig att ta dig över. Jag måste erkänna att jag några gånger upplevde en lätt avundsjuka gentemot mina arbetskollegor, eller snarare deras ignorans. Jag räknade ut att allt jag egentligen behövde göra för att passa in var att bete mig lite mindre intelligent och att inte prata så mycket om saker jag visste om. Med den strategin skulle mitt liv som enda svart kvinna på min arbetsplats bli mycket enklare. Tvärtom, jag insåg ganska snabbt att just ord som ”svart” och ”kvinna” inte passade ihop med ord som ”enklare”. Det är svårt, punkt och slut.

Min upplevelse av min förra arbetsplats är såklart inte unik, vi är många som lider i tystnad. Alldeles för många låser in sig i badrum och försöker få arbetstimmarna att gå snabbare, för ingen vill verka besvärlig eller klaga när den åtminstone har ett jobb att gå till. Så inför ”jobbstarten” vill jag åtminstone försäkra er om att ni inte är ensamma. Jag förstår er utmattning varje gång ni går till jobbet och det känns som om ni vore på väg till flygplatsen och ska förbereda er för en säkerhetskontroll. ”Placera all elektronik, smycken och din svarthet på rullbandet framför dig och bete dig normalt”. För oss piper det alltid så fort vi öppnar munnen ändå. Med den här texten vill jag uppmana er att ta er självbevarelsedrift på allvar – det ni upplever är på riktigt.

Den här texten är till dig som alltid är den enda på din arbetsplats, bland normkroppar och fondsparare. Du som försöker överleva med att skratta åt dåliga vitsar som egentligen handlar om dig eller levt upp till deras förväntningar av den ”mångfald” kontoret efterfrågat. Jag förstår dig, du som är siffran som får din arbetsplats att verka lite mindre rasistiskt eller funkofobisk. Lås inte in dig i badrum och undvik inte fikabordet. Ta en stund att inse att din utmattning och smärta är verklig, så var besvärlig och påminn dem varje gång du kommer in på kontoret och säger god morgon. Påminn dem om att du finns.