Parlamentarisk halvlek kräver feministisk vitamininjektion

2016-08-18 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”I Almedalen 2014 tävlade partierna i feminism. I år tävlade de i nationalism”, skriver Gudrun Schyman, som halvvägs till nästa val tycker det är hög tid att återupprätta den parlamentariska politiken som verktyg i arbetet för demokrati, och konstaterar att de grundläggande samhälleliga maktförändringar som krävs existerar bortom flödesscheman hämtade från industrin.

Det finns ett tydligt glapp mellan det feministiskt önskvärda och det lokalpolitiskt möjliga, skriver Maud Eduards i boken Feminism som partipolitik (Leopard förlag). Det handlar om kommunfullmäktige i Simrishamn, där Feministiskt initiativ valet 2010 blev tredje största parti. Men problemen, och möjligheterna, handlar om mycket mer än Simrishamn. Det handlar om feminismens villkor i en tid med starka medier, fokusering på individen och det individuella ansvaret, tillsammans med allt starkare marknadsorienterade och apolitiska strömningar, med minskat utrymme för politik och kollektiva lösningar. Samtidigt med ett återtåg till patriarkala idéer med olika nyanser av nationalistisk politik. I Almedalen 2014 tävlade partierna i feminism. I år tävlade de i nationalism.

Problemet med jämställdhetspolitiken är att den bedrivs i former som i sig är ojämställda och under förespegling av att alla är överens. Medvetenheten kring genusrelaterade frågor är ofta svag ute i kommunerna. Visst finns det lysande undantag men generellt, bland kommuner utanför storstäderna, är inställning att det inte riktigt ”hör hit”.

– Jämställdhet är bra och det ska vi ha och förresten så har vi väl det. I alla fall är vi överens så det är väl egentligen inte en fråga för politiken.

Så kan det låta. Faktiskt också på den nationella nivån. Avsaknaden av konflikt är också något som Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom tar upp i sin bok Feminism som byråkrati (Leopard förlag). Jämställdhet är i verkligheten en fråga som det slår gnistor om men i politiken görs den om till något självklart och i och med det hanterbart. Sättet att hantera det på är att stoppa in det i den numera helt överskuggande idén om marknadens logik, genom att det som kallas New Public Management, ska prägla också den offentliga politiken.

Det handlar om målformulering, granskning, utvärdering och konkurrens som verktyg för styrning och att allt går att mäta genom kvalitetssäkring och effektivitetsmått. Konsekvensen blir att uppdelningen mellan politik (värderingar, rättvisa och solidaritet) och ekonomi (vinst, produktivitet, effektivitet) blir utsuddad och att marknadens logik tar över politiken. Målstyrning blir det maskineri där politik och ekonomi smälts samman. Politiken sätter mål och förvaltningsanställda ska se till att målen uppnås. Problemen benämns aldrig. Konflikten finns inte. Ett förnekande som omöjliggör diskussion, vilket i sig innebär en maktutövning.

Målstyrning som form kanske passar inom varuproduktion men fungerar synnerligen illa inom verksamheter som utbildning, kultur, vård, omsorg, service, med mer. Målstyrning kräver en beskrivning av vart man ska, ett idealtillstånd, som dessutom ska kunna brytas ner i mätbara indikatorer. I Simrishamn blev till exempel indikatorn för jämställdhet ”Jämställdhetsplan”. När den var gjord rubricerades kommunen som Jämställd i den årliga rapporten! Grön pil uppåt alltså. Trots att kommunen uppvisar alla vanliga brister i form av lönegap, deltider, sjukskrivningar, ingen kvinnojour, med mera. Avståndet till de nationella jämställdhetsmålen är gigantiska. Representationsfrågan är ett lysande exempel. Alla ordinarie i kommunstyrelsens arbetsutskott, där den mesta makten ligger, är män!!!

En reflexion i halvtid – det gäller att varken försvinna i glappet mellan feministisk vision och feministisk verklighet eller att gå ner sig i konsensusträsket. De nationella jämställdhetspolitiska målet ska vi fortsätta att använda som utgångspunkt (skapar legitimitet) men samtidigt måste vi fortsätta ställa frågan om varför de inte uppnåtts. Vi behöver spetsa till problemformuleringarna genom att synliggöra att komplexa orättvisor inte låter sig fångas i förenklade flödesscheman hämtade från industrin och att de grundläggande samhälleliga maktförändringar som krävs knappast kan avläsas av indikatorer.

Vi vet att flera maktordningar måste hanteras samtidigt. Sexism, rasism, afrofobi, homo- och transfobi, funkofobi – allt finns i en samtidighet i ett samhälle där dessutom de ekonomiska klyftorna växer. Därför behöver vi tala om både individuella och generella mänskliga rättigheter samtidigt som vi formulerar förslag som kraftigt omfördelar både makt och resurser. Ju tydligare vi (feminister) blir, desto tydligare blir det också att de problem vi har att göra med kräver politiska lösningar. Vi återupprättar alltså den parlamentariska politiken som verktyg i arbetet för demokrati. En välbehövlig vitalisering inför nästa halvlek!