Carina Ohlsson, ordförande för S-kvinnor och riksdagsledamot för Skaraborg sedan år 1998.

Bild: Pressbild

Skolan är skyldig att erbjuda trygga rum för alla elever

2016-08-11 | Carina Ohlsson padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Skolan är inte ett val, det är en lagstadgad skyldighet för barn och ungdomar i Sverige att spendera en stor del av sina liv här. Tyvärr är det inte den trygga zon det borde vara för alla elever”, skriver Carina Ohlsson och menar att den livsviktiga genuspedagogiken bromsas när debatten förs på låg nivå.

Carina Ohlsson är ordförande i S-kvinnor och krönikör i Feministiskt perspektiv.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-12-06 | Feminism vandrar in i klassrummen

2015-02-27 | Elevers krav på rättvisa sällan välkomna i klassrummen

2014-06-27 | Hbtq i skolan: ”Det handlar om den egna överlevnaden”

2014-01-31 | Stora bröst i sexualundervisningen

2013-10-25 | Astrid Johansson skulle byta alla priser mot skolans stöd

Läs även artikelserien #tryggskola som har publicerats under sommaren 2016.

Under sommaren har debatten om övergrepp och trakasserier varit intensiv. Sommaren är en period då övergrepp troligtvis ökar, främst de som sker utomhus i de offentliga rummen, till följd av att vi är fler som rör oss ute i de offentliga rummen.

Nu är vi inne i augusti. Det betyder att tusentals tjejer och killar nu förbereder sig för skolstart. Det betyder på intet sätt att den här strukturen kommer att förändras. Det betyder bara att vi flyttar in i andra rum.

Skolan är inte ett val, det är en lagstadgad skyldighet för barn och ungdomar i Sverige att spendera en stor del av sina liv här. Tyvärr är det inte den trygga zon det borde vara för alla elever. Strukturerna och övergreppen finns även här, de är omfattande och de tar inte slut.

Skollagen omfattar alla som arbetar inom skolan. De ska främja jämställdhet mellan könen och de är skyldiga enligt lag att vidta åtgärder och förebygga alla former av kränkningar, mobbning, trakasserier och diskriminering. Det ska dokumenteras i en årlig plan för skolan. Varje skola ska också ha en konkret likabehandlingsplan som tas fram tillsammans med eleverna.

Trots att mycket redan görs för en jämlik jämställd skola, och trots att alla politiker verkar så rörande överens om vikten av en bra skola för alla barn, så blir det allt större skillnader mellan skolorna. Elever får i dag inte alls samma möjligheter.

Vi S-kvinnor är glada att Sverige äntligen fått en regering som förstår den akuta utmaning som skolan står inför och inlett satsningar för att bryta detta. Men det är så mycket som behöver göras och det tar tid. Skolan måste bli en attraktiv arbetsplats igen, där lärarna får återgå till att bli lärande. Det måste vara trygga rum och kreativa miljöer där alla elever, inte bara vissa, kan lyckas. Och den måste främja jämställdhet.

Ändå möter det, som feminismen ofta gör, så ur proportion stort motstånd varje gång vi talar om genuspedagogik. Debatten hamnar ofta på en så låg nivå att det ibland känns tröstlöst att komma vidare.

Genuspedagogik beskrivs som en kraft som försöker begränsa barns liv. Högerpolitiker har uttryckt att vi måste sluta ”experimentera med barnen”. Genusmedvetna förskolor lyfts fram som näst intill skräckexempel, som försöker forma barnen att bli fullständigt könlösa varelser utan egen identitet. Nu vet jag att de flesta som läser denna krönika förstår att det inte är så, tvärtom.

Vi kan glädja oss åt att även i skolvärlden finns förståelse för det. Att likabehandling inte handlar om att göra alla barn likadana, utan om att låta dem vara precis hur olika de vill! Fritt från fördomar och begränsningar.

S-kvinnor har arbetat länge med frågan om genuspedagogik. Därför att vi anser att det är livsviktigt. Men ja, det är tröttsamt när diskussionen så ofta fastnar i huruvida genuspedagogik är skadligt eller inte för barnen. Varför skulle vi vilja begränsa?

I ett samhälle som säger sig så högt värdera allas lika värde, där alla partier talar sig varma om en bra skola och att i Sverige, där respekterar vi jämställdhet! Vad är då problemet? Om vi sätter dessa värderingar så högt, varför skrämmer det någon att vi vill stärka detta i skolan?

Möjligen behöver vi feminister, hur självklart vi än ser detta som, reflektera över hur vi kommunicerar och hur våra budskap mottas. Bevisligen blir vi ofta feltolkade. Hur ska vi säga detta, så att det uppfattas rätt? Det är en viktig utmaning.

För genuspedagogik handlar inte om att flickor inte får vara prinsessor längre. Det handlar inte om att pojkar inte får brottas längre. Det handlar om att låta barnen välja själva, inget annat. Jag tror det är viktigt att flytta fokus från vad pedagogerna inte bör säga, till hur de kan säga och erbjuda så mycket mer!

Vi måste nå fram med att vi vill berika, inte begränsa. Flickor får visst vara söta! Pojkar får också vara söta! Alla barn får vara söta, eller starka, eller både och! Eller något helt annat. Att barn testar roller är en del av att växa upp, vår uppgift är att tillåta dem att testa FLER roller, alla de vill på sitt eget sätt. Det är genuspedagogik.

Det gäller även framtida yrkesval. Att vi gett barnen möjligheter att utvecklas och prova fler roller kommer att vara en viktig grund för att kunna bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden, där varje individ får fler val, fler öppna dörrar.

För oss S-kvinnor är det självklart att i en skola med uppdrag att behandla alla barn likvärdigt och respektfullt, ska alla barn ges samma frihet att bygga sin identitet. Det kräver verktyg – en genuspedagogik integrerad i hela verksamheten. Hela kvinnorörelsen bör verka för det och vi måste hitta vägar att nå fram med det budskapet.