Det är våldets tid i Syrien, Frankrike, Irak, Afghanistan, USA och Japan.
Japan. Över 40 personer med normbrytande funktionalitet knivhuggs i sömnen på den institution där de bor. De flesta skadas svårt och 19 av dem dör. Gärningsmannen, som tidigare arbetat på institutionen, har vid gripandet med sig ett brev där han förklarar att han ensam skulle kunna mörda minst 470 personer med normbrytande funktionalitet. Han vill inte att vi ska leva, utan önskar att vi kunde erbjudas dödshjälp av staten som våra anhöriga skulle kunna godkänna.
1930-talets Tyskland. De som staten uppfattar som odugliga och parasiter, personer med normbrytande funktionalitet, mördas systematiskt i ett testprogram inför den kommande förintelsen. Programmet har kommit att kallas T-4 efter den plats, Tiergartenstrasse 4, där morden utfördes. De dödas anhöriga får i flera fall ett brev hem som förklarar att offren har det bättre som just det, döda.
2016, USA. En amerikansk tonårstjej har bestämt sig för att dö. Hon har en normbrytande funktionalitet och upplever inte längre att hon orkar eller vill leva. Många människor gör det varje år. Men skillnaden mellan hur det beskrivs om den som gör det har normföljande eller normbrytande funktionalitet öppnar sig som en ravin.
Stora bild- och video-reportage i media där den unga tjejens val beskrivs som modigt och insiktsfullt. Ja, till och med inspirerade. Som att hon har förstått, att det är för mycket begärt att få leva och inte bara överleva. Jag tänker att hon skulle kunna få så mycket mer stöd, assistans, fungerande smärtlindring. Jag tänker att om hon ändå skulle vilja avsluta sitt liv skulle media i alla fall ha vett att sörja henne som den tonåring hon är.
Jag tänker att det är fruktansvärt men på samma gång helt naturligt. Att hon faktisk har förstått något som samhället har försökt lära henne, mig och alla andra med normbrytande funktionalitet i århundranden. Jag tänker på alla dessa kulturella exempel, de som inte är mord eller hyllande av självmord men som ändå berättar detsamma. Det värsta som finns är att vara funkis.
”Om jag hamnade i rullstol skulle jag ta livet av mig!”
Hellre död än lam.
2010-talets England. Länge har den brittiska ekonomin handlat om att spara pengar. Värst drabbade är de som uppfattas ligga samhället till last. De onödiga ätarna. Den brittiska sparivern är hård. Camerons regering upplöser ILF. Idependent Living- fonden som möjliggjort personlig assistans för tusentals britter. Tiotusentals personer kastas ut ur välfärdsstatens trygghetssystem, precis som i Sverige.
Staten drar in din möjlighet till att komma upp ur sängen och ut ur hemmet. Staten drar in din inkomst. Du förväntas ställa dig till arbetsmarknadens förfogande för att få några pengar alls, men du är för sjuk för att komma till mötet. Eftersom du missar mötet får du heller inga pengar. Du missar möte på möte, till slut får du inga pengar alls. Du kan inte längre köpa mat. Till slut dör du.
Jag tänker att det är grymt, oförståeligt, att mörda någon som ligger och sover. Men minst lika grymt, om inte grymmare, att skapa och upprätthålla ett samhälle som inte ger sådana som mig stöd och vård så att vi orkar och vill leva. Ett samhälle som sedan hyllar oss när vi väljer att dö. I alla kulturer kommer det att finnas personer som väljer att agera radikalt på kulturella budskap och övertygelser. Vare sig de är homofober, rasister, eller funkofoba mördare. Men vem frågar om homofoben, transfoben eller rasisten tyckte synd om sina offer? Om han inte egentligen hade ett behjärtansvärt motiv?
Mördaren i Japan agerade inte i ett vakuum. Han agerade i en funkofob kultur. En kultur där det är radikalt att vilja leva, men inspirerande att vilja dö. Jag tänker på slagorden från engelska och amerikanska funkisaktivister. Give us lives worth living! Ge oss liv värda att leva! Vi vill ha allt och ingenting samtidigt.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Åh, så befriande det känns att läsa detta! Jag visste inte att jag hade saknat en sån här debatt, men nu inser jag att det är ju dödstyst (ursäkta ordvitsen) från det här perspektivet. Det sätter ju allting på sin spets som pågår i vårt samhälle just nu. Hur våldet normaliseras. Hur den starkes rätt stärks för varje dag som går. Hur människor med svag position på olika områden förväntas solidarisera sig med de med stark position - inte tvärtom! Det var väntat att personlig assistans skulle monteras ner, det var ju den sista orörda delen av välfärden länge. Nu är det väl bara barnbidraget kvar tror jag.