Ikväll spelar Beyonce i Stockholm som en del av hennes Formation world tour.

För människor utan hem finns dansgolv

2016-07-26 | Felicia Mulinari padlock

KRÖNIKA/KULTUR

I dag spelar Beyoncé i Stockholm. Men de flesta av oss kommer att få nöja sig med att höra hennes på dansgolvet. Felicia Mulinari diskuterar i en kulturkrönika dansgolvet som plats i staden. Är det en slump att det var ett dansgolv som attackerades i Orlando? Är det en slump att det är ett dansgolv vi högtidlighåller på Pride?

Beyoncé eller Beyoncé Giselle Knowles-Carter är en amerikansk artist verksam inom musik, dans, film och mode. Ikväll spelar hon på Friends Arena i Stockholm under hennes turne The Formation World Tour. Det senaste året har hon blivit diskuterad allt mer som en politisk aktör, inte minst sedan framträdandet på Superbowl då hennes dansare var klädda i något som liknande det antirasistiska och socialistiska partiet Svarta Pantrarnas uniform. Men också för låten Formation där hon kritiserar amerikansk polisbrutalitet och uppvärderar svart kultur.

Destinys Child var ett amerikansk R&B band som bland annat Beyoncé var med i. Gruppen spelade under slutet av nittiotalet och början av tvåtusentalet och var en del av girlpower eran. I låten Indenpendent Woman sjunger de till exempel om kvinnors självständighet från män, men självständigheten är delvis betingad av att man har pengar att köpa saker själv.

Emma Goldman 1869-1940 var judisk rysk anarkist och feminist och har haft stor inverkar på anarkismen teori i hela världen. I boken Anarkistiska minnen berättar hon om sitt liv i kampen. Hon tog tidigt avstånd från Sovjetunionen och stalinismen och arbetade för fri kärlek och reproduktiva rättigheter för kvinnor. Citatet Om jag inte kan dansa är det inte min revolution, kommer egentligen från ett längre stycke i boken Living my Life (1931) där hon skriver om vikten av njutning i den revolutionära rörelsen.

Ikväll spelar Beyoncé i Stockholm, som en del av The Formation World Tour. Hennes videos har radikaliserats samtidigt som Black Lives Matters-rörelsen har blivit starkare i USA. Hon har använt sitt kändisskap till att kritisera polisbrutalitet och för att synliggöra svart kultur, genom både hennes musikvideor och sånger. De senaste åren har hon kommit att bli en välförtjänt musikalisk symbol för svartas politiska kamp. Men redan när jag var fjortis var hon den som genom Destiny's Child och räddade alla efterfester. Precis som Beyoncé var Destiny's Child låtar riktade mot en heterosexualitet, men det var en heterosexualitet som på grund av missnöjet med manligheten alltid valde klubben framför hemmakvällen. Nu är hennes låtar allvarligare, men fortfarande finns samma divighet kvar som övertygar en om att vara singel fastän hon sjunger om brustna hjärtan. För människor utan hem finns dansgolv. Queen B har alltid fått mig att känna mig lite mindre ensam.

För människor utan hem finns dansgolv. Det är ingen slump att det är ett dansgolv som är queerrörelsens främsta martyr. Som minne: hur de modiga, ofta feminiserade och ickevita queersen på Stonewallklubben trotsade polisens repression. Som skrämmande påminnelse om nuets realitet: hatbrottet mot Pulse nu i sommar, då 49 människor mördades på klubben som hade latinotema. I den heteronormativa kapitalismen blir dansgolvet motpolen till det ansvarsfulla produktiva och reproduktiva arbetet i nationens tjänst. Det blir en plats för det tillfälliga, det ansvarslösa, det överflödiga.

Här kan tillfälliga kollektiv skapas, när man skrålar med i samma låt, hånglar för en sekund, redan har glömt bort varandra. Här kan sexualiteter som utmanar kapitalets fantasi om det nyttiga få rum att existera. Här vänder vi på dygnet och trotsar arbetslinjens moraliska kompasser. Och här kan man, på samma sätt som på medeltidens karnevaler härma och repetera maktspråket till den grad att man avmaskerar det, utöva femininitet så aktivt att den blir allt annat än naturlig och normativ, utan i stället synlig som en faktiskt handling.

Feminismen har använt och återanvänt ett citat från anarkisten Emma Goldman ”Får jag inte dansa så är det inte min revolution”. Frågan är om det är någon av oss som egentligen vet vad den meningen betyder längre. Handlar det om att man måste få ha kul i kampen? Det är få revolutioner som vill förbjuda dansen, även om den vid ett avgörande och våldsamt ögonblick inte alltid upplevs som mest prioriterad. Dessutom har dansen, trots sin nattlighet och frihet, eller kanske just på grund av den, en viktig funktion i kapitalismen. Uppdelningen mellan hemmet och det offentliga förstärker bara kapitalets och heterosexismens ideologi. Om hemmet är bilden för den ansvarsfulla tillväxten blir klubben metaforen för ansvarslöshet, konsumtion och utbytbarhet, och därmed lyckas systemet ha plats för sin egen motsägelsefullhet (spara – slösa, älska en person för evigt – alla människor är utbytbara). Klubbarna är också fyllda med sina egna hierarkier. Redan innan man har kommit in är man utsatt för vakternas rasism i kön, och skulle man lyckas betala inträde till något kommersiellt företag väntar fler former att underordna sig.

I dag spelar Beyoncé i Stockholm. Det är en magisk känsla när dj:n spelar hennes nya låtar på klubben. Plötsligt känns det som att att snubbar och vita tar ett steg tillbaka och dansgolvet blir liksom vårt. Kanske är det inte så, kanske är det bara så i mitt huvud, men känslan av att allt är möjligt återkommer till mig när jag tänker på hur det är att dansa till Beyoncé idag. Trots det så är jag inte naiv. På samma gång som hon är en radikal och betydelsefull antirasistisk och feministisk symbol är hon en del av systemets kommersialism. Kan hon ses som radikal fastän hon sjunger att hon har den legitimitet hon har just för att hon tjänar så mycket pengar?

Visst är jag avundsjuk på alla som skall se henne live, visst hade jag inte bangat. Men det känns okej att jag missar. Jag kommer dansa till hennes låtar på ett svettigt dansgolv. Jag kommer att vara kåt, skrikig och fnittrig när jag sjunger med. De sekunder mina läppar uttalar hennes ord kommer hon att låna mig sin stjärnstatus, sin hybris, sitt självförtroende. Dansen är inte den radikala plats som queers och feminister ibland har romantiserat den till att vara. Precis som alla andra delar av det här samhället är den fylld med våld, pengar och orättvisa. Men dansgolvet visar på ett behov vi har som inte tillmötesgås i det här samhället. Att uppgå i större gemenskaper bortom tvåsamhetens enhet. Att vägra kapitalets klockor.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: