Ali Esbati var på sommarlägret på Utöya för att hålla en föreläsning den 22 juli 2011 då Anders Behring Breivik attackerade lägret och mördade 69 personer.

Fem år av sorg, minne och kamp

2016-07-22 | Felicia Mulinari padlock

INRIKES

”Det krävs slitsamt, dagligt, antirasistiskt och antifascistiskt arbete.” I dag är det fem år sedan det fascistiska terrorattentatet mot Utøya, då 69 människor mördades. Den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati var på ön under attacken. Feministiskt perspektiv har pratat med honom, om vikten av att minnas och att organisera sig för att bemöta det rasistiska våldet i dag.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-07-22 | Återblick: Breivik vältrade sig i islamofobi och antifeminism

2016-07-22 | Fem år av sorg, minne och kamp

2016-07-22 | Årsdagar är öppna sår

2012-07-22 | Var är den nya självbilden?

2012-01-13 | #antifeminism: Breiviks kvinnohat politiskt motiverat

2011-12-09 | Breiviks sublima godhet

2011-08-05 | Globala röster om Breiviks antifeminism

2011-07-29 | ”Kulturmarxisten” är en kvinna

Det är i dag fem år sedan det fascistiska terrorattentatet mot Arbeiderpartiets ungdomsförbund (AUF) på sommarlägret på Utøya, Norge. Först hade en bilbomb detonerats av Anders Behring Breivik i Oslo vilken dödade åtta människor. Cirka två timmar senare inleddes skottlossning på Utøya, ön där de flesta var barn eller ungdomar som kommit dit för att diskutera politik, lyssna på föreläsningar, bada, skratta och lära sig av varandra. Ali Esbati, riksdagsledamot för Vänsterpartiet var på ön under attacken då 69 människor mördades.


Hur minns du Utøya idag?

– Händelseförloppet är fortfarande tydligt i minnet, även om det inte är något som ständigt poppar upp i vardagen. Men det är klart att mycket som händer i vår samtid ofta ger skäl att tänka på det som hände då och det som hände eller inte hände efteråt.


Makten över minnet

Det kom nyss en rapport där Kerstin von Brömssen, forskare vid Högskolan Väst, har intervjuat studenter i Sverige och Norge och frågat dem om deras minnen från terrorattentaten. Hon kommer fram till att de minns händelsen som en kris med mycket sorg men inte som en politisk fråga och att skolorna inte upplyser särskilt mycket om vad som hände. Ali Esbati har varit aktiv med att berätta om sina minnen av terrorattentatet, men också skrivit om vikten att minnas det just som ett terrorattentat.


Vad fyller det för funktion att vi minns och fortsätter prata om vad som hände?

– Det förvånar mig inte att det är så bilden ser ut. Det har från första ögonblicket krävts en kamp för att beskriva detta politiska terrordåd i politiska termer. Det har funnits en stark motvilja mot det. Dels aktivt förstås, från dem som har mycket att förlora på att konfronteras med ett politiskt ansvar. Men också mer brett och omedvetet – när idén om politisk terrorism under så lång tid har varit sammanvävd med något yttre, då blir det svårt att hantera att ”en av oss” skulle göra något sådant. Det är bekvämare att tänka bort de politiska drivkrafterna. Men det är viktigt att minnas dådet som ett politiskt attentat av flera skäl. Dels för att kunna minska risken att något liknande händer igen.

– Breiviks handling är en logisk förlängning av en världsbild. Idén att muslimer utgör ett hot genom sin existens, att det pågår en främmande ockupation av Väst och att antirasister, feminister, ”PK-eliten”, utgör femtekolonnare – det pekar fram mot att drastiska åtgärder måste vidtas. Det betyder inte att alla som köper det idépaketet kommer att mörda barn på sommarläger. Men det är ganska uppenbart att risken för att någon ska ta ett liknande steg ökar. Dels handlar det om mer än ”bara” risken för fysiska våldsbrott. Rasismen är ett hot mot människors trygghet, välfärd och livsmöjligheter också alla de dagar den inte leder till massmord. Ett extremt attentat som Utøya är en blixtbelysning av rasismen och islamofobin. Det är viktigt att kunna prata om de ideologiska rötterna till terrorn och vad de gör med våra samhällen. Att aktivt undvika det är också det ett politiskt val, säger Ali Esbati.


Hur har det politiska klimatet förändrats i Norge de senaste fem åren?

– Till att börja med har ju det parti som har haft rasistiska insinuationer som sitt huvudvapen, och som har varit det parti som främst har fört in strukturerat islamofobiskt tankegods i politikens finrum, alltså Fremskrittspartiet, blivit regeringsparti. Rasismen är mer normaliserad – och därmed osynliggjord och okontroversiell – i det offentliga samtalet. Högern i Norge har genomgått samma förvandling som vi ser över större delen av Europa: En tilltagande sammansmältning av liberala, konservativa och högerpopulistiska strömningar.

– Och den progressiva vänstern har delvis kapitulerat eller marginaliserats i frågor som rör invandring och ”integration”. Men det är förstås inte en entydig bild. Det finns också ett motstånd. Och det finns på många håll ändå en förståelse för att det finns andra vägar. Det är trots allt viktigt att norsk socialdemokrati klarar sig bra i opinionen och inte minst att fackliga organisationer står emot en del av högerregeringens politik gällande arbetsrätt och välfärd.


Rasistiskt våld i Sverige idag

Brinnande flyktingboenden. Nazistiska medborgargarden som patrullerar på gatorna. Och en växande organiserad rasism. En bister bild av Sverige 2016. Det är bara ett halvår sedan som ickevita barn attackerades på grundskolan Kronan i Trollhättan. Ytterligare tre döda. Frågan är vem det egentligen är som har lärt sig av Utøya.

1990-talet brukar komma upp när man talar både om det rasistiska våldet och den rasistiska flyktingpolitiken som kännetecknar Sverige i dag. Då som nu fanns ett rasistisk parti i riksdagen. Då som nu fanns det nazister på gatorna.


Vad tror du är skillnader och likheter mellan situationen då och nu?

– På ett samhälleligt plan är det en svårare och farligare situation i dag. Den rasistiska dagordningen har mycket starkare stöd i – och betydelse för – det politiska och ekonomiska etablissemanget i dag. Skinnskallar och nynazister utgjorde ett större fysiskt hot punktvis men det var också lättare att undvika. Och vi kan se hur Ny demokrati trots allt blev en kortvarig historia – något som faktiskt gjorde Sverige ganska speciellt i positiv mening, också i jämförelse med andra skandinaviska länder.

– Jag tror att den antirasistiska rörelsen hade en viktig roll i att försvåra normaliseringen av rasism och högerpopulism på 1990-talet. När 1990-talskrisens värsta kaos hade lagt sig och den politiska debatten kunde handla om annat än flyktingar och invandring, då minskade också utrymmet för de strömningar som Ny demokrati kapitaliserade på. Lärdomen från 1990-talet är egentligen lärdomen från hela Europa de senaste 25 åren. Det krävs mobilisering runt sociala och ekonomiska frågor – med en antirasistisk förståelse ständigt närvarande – för att kunna mota tillbaka högerpopulism och fascism.


Kontakt mellan Breivik och Mangs

När Malmö under hösten 2010 fasade för den rasistiske seriemördaren som senare skulle visa sig vara Peter Mangs, kallades han för den nya lasermannen, efter 1990-talets rasistiska seriemördare som under mer än ett års tid sköt mot ickevita i Stockholm. Mangs sköt mellan 2003 och 2010. Nästan hela tiden trodde polisen att morden var gängrelaterade. Religionshistorikern Mattias Gardell har i sin bok Raskrigaren lyft fram Mangs och Breiviks kontakt och relation; båda såg sig som en del av ett korståg. Båda kommer från en världsbild fylld av hat mot vänstern, muslimer och inte minst feminister som skall ha feminiserat nationen. Det är en världsbild som delas av olika rasistiska och högerextremistiska organisationer.


Kan man förstå olika rasistiska våldsdåd som en del av samma rörelse?

– Det är en rörelse i samtiden, ja. Det betyder naturligtvis inte att allt är organiserat eller koordinerat. Men det är just så det fungerar, som jag också var inne på tidigare. Om människor ständigt får höra hets mot flyktingar, romer, invandrarkids, ja då kommer det att påverka mångas sätt se på sina medmänniskor och därmed också handlingar. Sedan kan det för någon betyda en extra fnysning på bussen, för någon annan kan det betyda spark mot en tiggare på stan, eller för den som sedan tidigare befinner sig i en våldsam rasistisk miljö, kanske en upplevelse att det är mer ”nödvändigt” eller accepterat att angripa en flyktingförläggning.

Det har gått fem år sedan Ali Esbati var med om det fruktansvärda attentatet på Utøya. I fem år har han också kämpat för att man skall minnas vad som hände som ett medvetet politiskt attentat. Samtidigt har den organiserade rasismen avancerat, i både Sverige och Norge. Men Esbati låter inte uppgiven, utan enträgen.


Vad hade det behövts för insatser för att stoppa det rasistiska våldet?

– Eftersom rasistiskt våld är så mångfacetterat så finns inte heller någon simpel lösning. Det är oerhört viktigt att polisen och Säpo jobbar mer aktivt med det här hotet. Att man ser mönster och följer upp hot. Men det är också så att man inte kan förhindra en samhällsutveckling med polis, oavsett om viljan och resurserna skulle finnas. Det krävs politisk kamp för det. Det krävs slitsamt, dagligt, antirasistiskt och antifascistiskt arbete, säger han.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: