Nioosha Shams.

#kärlek: Jag hade valt att fortsätta älska dig

2016-07-19 | Nioosha Shams padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Om mindre än en vecka börjar Pride i Stockholm och Feministiskt Perspektiv fortsätter att gräva ner sig i temat kärlek - makt eller motstånd. I en krönika om älskandets olika villkor frågar sig Nioosha Shams om hon, ifall hon hade haft möjlighet att välja, hade valt att vara hetero i stället.

För ett tag sen satt jag på ett kebabställe med någon som är som jag, blatte och queer. Det var vackert väder, jag hade bett om extra sås på min kebab och vi hade precis blivit påtvingade ett rasistiskt brandtal av en gubbe i matkön. Så småningom kom vi in på ett samtal om sexualitet och jag frågade henne om hon hade valt bort att älska tjejer om hon hade fått möjligheten. Vi båda kom fram till att det skulle underlätta våra liv, där vi redan blir misstänkliggjorda, ifrågasatta och särbehandlade eftersom vi blir rasifierade. Där vi redan är underprivilegierade som kvinnor. Att slippa passa in i en tredje förtryckt grupp hade onekligen varit så jävla skönt. Frågan är om det skulle vara värt det att ge upp kärleken för tjejer, för att slippa allt det där som oundvikligen följer med.

Ofta kan jag känna ett sting av avundsjuka när jag ser ett heteropar i offentligheten. En kille och en tjej som går hand i hand, kysser varandra på fiket eller omfamnar varandra på perrongen. Jag tänker att de där två, de kommer aldrig behöva oroa sig för blickar eller kommentarer. Ingen kommer gå fram till dem och fråga rakt ut om de vill ha en tredje person i sängen inatt. Ingen kommer få dem att känna att det är fel att de visar sin kärlek öppet. Min kärlek kommer aldrig vara på samma villkor som deras, det bara är så.

Och det kommer fortsätta vara så, så länge alla filmaffischer på stan visar par precis som dem, böckerna i bokhyllorna uppmuntrar deras kärlek, reklamen på tunnelbanan säger att alla borde följa deras väg. Han och hon. De gör precis det som förväntas av dem, och ingen vänder sig om efter dem för de är ju precis som man ska vara. De är rätt. Allt han där borta behöver tänka på just nu är mjukheten i hennes läppar. När jag är kär i någon så vill jag också tänka på mjukheten i dennes läppar. Omfamna känslan när de trycks mot mina, när de nuddar min kind där vi står i rulltrappan. Jag ett trappsteg över henne med handen på hennes nacke, hon med ett knappt synligt leende på läpparna.

Jag vill inte tänka på den där killen som åker i motsatt fil och som stirrar, helt skamlöst, utan att väja med blicken när jag stirrar tillbaka. Undrar om det är för att han är rasist eller homofob? Hatar han oss för att vi älskar varandra, eller hatar han oss för att vi är parasiter i hans samhälle? Hade det ens spelat någon roll om vi hade mött honom i en mörk gränd? I sådana ögonblick hade jag definitivt tackat ja om någon erbjöd mig en dos gratis heterosexualitet. Om någon sa, din kärlek kan vara på precis samma villkor som alla andras. Jag hade tackat och tagit emot erbjudandet utan att tänka två gånger.

Men så kommer det en sådan där stund som får mig att tänka om. Vi ligger där på en studsmatta, hon och jag. Arm mot arm, sneglar mot varandra då och då men säger ingenting. Nätet runt studsmattan är som en skyddande mur runt oss, inget kan tränga igenom den. Det är en stund i vår oas, där allt det som finns utanför är tillfälligt bortglömt. Jag känner hennes lugna andhämtning och blundar. Här inne finns det ingen som kan villkora vår kärlek. Här inne finns bara hon och jag, hennes lena hud och jag, hennes smittsamma skratt och jag. Och jag vet. Jag vet att jag aldrig någonsin skulle välja bort kärleken för tjejer, för den är det finaste jag har.