#almedalen16: ”Tillgänglighet en demokratifråga”

2016-07-11 | Maria Johansson padlock

OPINION

Tillgänglighet är en demokratifråga, alla måste få möjlighet att delta i det politiska samtalet. Under Almedalsveckan har det har som vanligt varit några steg framåt och några steg bakåt när det gäller tillgängligheten. Men kanske ser vi ändå ett slags trendbrott – mot en mer positiv utveckling. Det skriver Maria Johansson från Lika Unika - Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och FQ - Forum kvinnor och funktionshinder.

Maria Johansson var på plats i Almedalen för Lika Unika - Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, respektive FQ - Forum kvinnor och funktionshinder.

Tillgänglighet och användbarhet är inte något valfritt, det är inte grädde på moset, det är ingen guldkant. Det är grunden. Det är en demokratifråga, en förutsättning för delaktighet och handlar om att bland annat ge alla möjlighet att delta i det politiska samtalet. Därför är det extra viktigt med tillgänglighet just i Almedalen.

Att Visby är en medeltida stad är ingen ursäkt för att utestänga! Visst innebär stadens ålder, stenbelagda gator och många och branta backar andra hinder för tillgänglighet, och i större omfattning, än vad vi vanligtvis upplever i modernare miljöer. Och visst finns det mycket som borde ha gjorts och måste göras av Region Gotland för att ta Visby in i nutid vad gäller delaktighet året om samtidigt som man bevarar historien och det fantastiskt vackra och unika. Det går!

Om jag räknat rätt är jag här för trettonde gången. Mycket har ändrats sedan min första Almedalssommar 2003. Då var jag på plats för att för DHR:s räkning presentera en undersökning om tillgängligheten till de politiska partikanslierna runt om i landet, en av mina första arbetsuppgifter som nytillträdd ombudsman. Jag minns att den partiledare som intervjuades av TV4 för att kommentera rapporten, Fredrik Reinfeldt (M), uttryckte att det inte var i partilokalerna det politiska arbetet bedrevs. Underförstått, där skulle ingen med de behoven arbeta eller komma på möten och det fanns andra miljöer och platser där det var viktigare med tillgänglighet.

Det finns alltid andra platser som är viktigare, andra verksamheter och evenemang som borde vara mer självklara, andra aktörer som borde visa vägen och gå före. Men det är ingen ursäkt. Som i allt annat, så också med tillgänglighet och användbarhet: var och en måste börja hos sig själv. Vad kan jag göra för att skapa förändring? Hur kan jag göra för att leva som jag lär? Det handlar om vilka man vill välkomna. Om svaret på den frågan är alla, ja - då gäller det att ta allas möjlighet att delta, medverka och interagera på allvar. Det går! Var den förändring du vill se.

I Almedalen denna strålande sommarvecka då antalet evenemang som vanligt slagit rekord (3 824 programpunkter) har det å ena sidan varit ungefär som det brukar: En blandning av välkomnande och utestängande. Några steg framåt och några steg bakåt.

Men kanske ser vi samtidigt ett trendbrott? Jag hoppas det! Jag pratade på morgonen med en nära vän med hörselnedsättning som berättar att det i år funnits hörselslingor på fler evenemang än tidigare och att de fungerat bättre. Av en annan vän hörde jag häromdagen att bokningen av teckenspråkstolkar ökat explosionsartat. Jag har själv uppmärksammat stora utställare som jag äntligen, efter flera års påpekande om deras platsbyggda monters fullkomligt oanvändbara ramp, kunnat berömma för att de nu har ordnat en lösning som fungerar.

Inför min egen medverkan har jag, som jag brukar, ställt krav på att jag ska kunna komma in samma väg som övriga och klargjort att för att jag ska vara uppe på eventuell scen eller podium ska ramplutningen inte överstiga lagens maxlutning - är den brantare stannar jag nedanför. Det har blivit riktigt bra lösningar. Det går!

Samtidigt har jag förstått att de i rörelsen som försökt bevaka seminarier om bostadsbyggande och/eller hållbar utveckling mötts av trappor och utestängande miljöer. Alltså evenemang av arrangörer som jobbar med byggande och/eller som borde bedriva sitt arbete utifrån det självklara konstaterandet att tillgänglighet är en förutsättning för hållbarhet.

Jag har också hört om en rad kulturevenemang som inte varit syntolkade, trots att man tänkt på tillgänglighet och användbarhet av annat slag. I torsdags när vi från FQ - Forum kvinnor och funktionshinder anordnade seminarium tillsammans med Handikappförbunden och en synskadad kvinna fick vårt material på punktskrift berättade hon att det var enda tillfället hittills under veckan hon kunnat läsa något av allt det material som så generöst sprids i överflöd. Det finns utan tvekan oerhört mycket kvar att göra.

En aspekt är naturligtvis att Almedalen är ett experiment i demokrati. För många arrangörer som är här för första gången kan Almedalen vara första tillfället man på riktigt konfronteras med tillgänglighet och användbarhet. Å andra sidan har många av de stora arrangörerna med stor sannolikhet både hållbarhets- och mångfaldspolicy, i vilka tillgänglighet och allas rätt till delaktighet självklart ska ingå. Samtidigt har Region Gotland ett stort ansvar i att ställa krav och att bistå med riktlinjer. Precis som det är varje beställares ansvar att efterfråga tillgängliga lokaler och inte nöja sig med mindre.

Ett första självklart steg måste vara att sluta med den medvetna utestängning det är att bygga upp nya tillfälliga miljöer för denna vecka och ändå inte, när man har alla chanser att göra rätt från början eftersom man gör det från grunden, se till att göra rätt. När man bygger upp tält, montrar och scener på gator, torg och i trädgårdar och parker finns ingen ursäkt för nivåskillnader och trappsteg utan korrekt utformade ramper. Att inte göra rätt då handlar enbart om nonchalans och ignorans, denna otillgänglighet har inget att göra med att Visby är en medeltida stad. Att inte ha hörselutrustning, inte ha koll på innehåll i maten man serverar eller strunta i att boka tolkar eller ta fram grundinformation på punktskrift kan inte heller ursäktas med Visbys speciella förutsättningar och karaktär.

Jag läser Olle Wästbergs krönika från den 7 juli På demokratins bakgård där han kommenterar remissyttranden över 2014 års demokratiutredning som han själv lett. Det är sedan tidigare konstaterat att kvinnor och män med funktionsnedsättning är underrepresenterade i det politiska livet och Olle Wästberg frågar sig om de förslag till försämringar av LSS som nu förbereds skulle varit möjliga om personer med funktionsnedsättning haft en rimlig representation i politiken? Jag tror inte det. På samma sätt som jag tror vi skulle haft ett samhälle, och ett Almedalen, i högre grad utformat efter den mänskliga mångfalden och med Design för alla som utgångspunkt, om fler kvinnor och män med behov av tillgänglighet av olika slag varit politiskt aktiva.

Förhoppningsvis går vi dock en förändring till mötes. Förhoppningsvis är de förbättringar vi sett detta år ett trendbrott. Ingen annanstans i svenska offentliga sammanhang är så många med funktionsnedsättning och behov av tillgänglighet samlade och synliga i gatulivet på en och samma gång som i Almedalsvimlet. Det tar jag som en bekräftelse på ett stort engagemang, med en förhoppning om att droppen urholkar stenen.