Bild: Linda Andersson

#rivlagen: ”Vi fortsätter kämpa”

2016-07-05 | Felicia Mulinari padlock

INRIKES

Två veckor har gått sedan den kritiserade asyllagen gick igenom. Men aktivisterna vilar inte. Den 10 juli avgår Asylstafetten från Malmö, för en human flyktingpolitik. Felicia Mulinari har pratat med Masoud Zaher, som håller på att förbereda sig för stafetten, och med Linda Eriksson som har varit aktiv i Folkkampanjen för asylrätt Malmö och som egentligen heter något annat.

Asylstafetten avgår från Malmö den tionde juli och kommer att gå enda till Göteborg. På vägen kommer aktivisterna att stanna vid förvar och städer för att göra aktioner, dela flygblad och organisera fler människor i kampen för en human flyktingpolitik.

Det är exakt två veckor sen riksdagen röstade igenom lagen som bland annat stoppar familjeåterföreningar och permanenta uppehållstillstånd. Trots en debatt där forskare och aktivister pekat på att Sverige i princip avskaffar asylrätten, bryter mot FN-konventioner och trotsar barns rättigheter gick röstningen snabbt och enkelt till och få valde att trotsa sina partilinjer. Redan denna vecka står Migrationsverket på Almedalen under skyltar med texten Ny lag – Ny verklighet. Så förändras människors verklighet, till synes obemärkt, medan institutioner implementerar lagar. Vi som har pass har lärt oss att visa upp dem när vi åker över Öresundsbron, hur mycket vissa av oss än protesterade mot gränskontrollerna. Jag pratar med Linda Eriksson, som varit aktiv i Folkkampanjen för asylrätt, och kämpat för att lagen inte skall gå igenom.

Hur känns det att den gick igenom ändå?

– Det var väl inte en total överraskning att den gick igenom, men in i det sista hoppades jag ändå att det skulle gå vägen. Jag tänker på alla de som kommer dö till följd av beslutet. Hopplöshet och maktlöshet att inte kunna göra något för alla de här människorna.

Hur kom det sig att du gick med i just folkkampanjen för asylrätt?

– Under hösten 2015 jobbade jag precis som så många andra ideellt med flyktingmottagning. I november när politikerna började prata om systemkollaps och stängda gränser insåg jag vart hän det var påväg. Alla de människor som tvingas fly försvinner ju inte bara för att politikerna bestämt sig för att vi inte längre kan hjälpa. När regeringen presenterade sitt lagförslag var det som att luften gick ur en, men det infann sig också en känsla av att nej, det här måste vi aktivt kämpa mot. Folkkampanjen kändes som ett vettigt sätt att engagera sig med många samlade krafter.

När Linda Eriksson nämner hösten 2015 påminner hon mig om den inspelning som Rädda barnen gjort, där barn vars familjer har flykterfarenheter läser upp Stefan Löfvenss ord från talet han höll på Medborgarplatsen, det tal där han under Refugees Welcome-banderoller utlovade ett Europa som tar emot människor som flyr.

Hur ser din tilltro för politikerna ut just nu?

– Min respekt för de som tagit det här beslutet försvann för länge sen. Men ändå står jag här förvånad att de kunde sjunka till den här nivån. Mitt hopp står till alla de människor som fortsätter kämpa. Styrkan hittar jag bland alla hjältar som kämpar för en bättre värld. Och vad hände med alla de andra som var på demonstrationer och centralstationer under hösten? Jag är övertygad om att vi är många som fortfarande står för en human asylpolitik. Men helt klart så försvann nyhetsvärdet och det rapporteras inte lika flitigt om det längre. Inte minst tycker jag att alla de 67.382 enskilda namnunderskrifter och 160 organisationer som står bakom kampanjen visar att de inte försvunnit. Samt alla initiativ som tagits genom aktioner, demos och manifestationer.

Kommer asylaktivismen förändras efter att lagen gått igenom?

– Det tror jag inte. som sagt, de här människorna försvinner ju inte bara för att regeringen bestämt att vi inte klarar av att ta hand om dem. Vi måste fortsätta kämpa för en bättre värld och för en humanare asylpolitik. Vi fortsätter organisera oss i kampen för humanare asylpolitik. Kan vi inte riva lagen så måste vi ha som mål att påminna om att det här lagarna sägs vara tillfälliga (3år) så det inte bara faller i glömska och förvandlas till permanent. Vi måste åter samla våra krafter och kämpa för de som behöver oss.

Masoud Zaher, aktiv i Asylstafetten för en human flyktingpolitik håller med Linda Eriksson. Helgen innan har det varit fest, för att trösta varandra, dansa och samla in pengar, för asylstafetten som avgår redan nu på söndag, den tionde juli. Poeter, musiker och dj:s har stått på scen. Och snart är det dags, att vandra från Malmö igen.

Under asylfesten den 1 juli på Sofielunds Folkets hus, Malmö, samlades människor för att lyssna på musik, dikter och dansa och samtidigt samla in pengar för asylstafetten. Foto: Ali Ahmadi/asylstafetten

Hur känns det att gå i stafetten, efter det stora nederlaget med lagen?

– Det känns bra på något sätt, många människor är med, många grupper också. Kontrapunkt, Ensamkommande förbund, Svenska kyrkan, Ensamkommande barns förening, jättemånga som engagerar sig och hjälps åt. Vi skall gå från förvar till förvar. Malmö, Kullared Göteborg, på typ 18 dagar. Prata med folk, ha manifestationer i olika städer, dela flygblad, ha lite workshops på vägen. Det är så viktigt i år, att köra lite hårdare mot lagförslaget, i Almedalen, här från Malmö, vid förvaren, kämpa mer.

Du har gått i asylstafetten innan eller hur?

– Ja, 2013 var jag med och då blev jag utvisad under stafetten, men kom tillbaka 2015 och då var jag med, och i år också.

Vad tänker du är Asylstafettens främsta mål? Vad är det viktigaste att få igenom?

– Rättigheter och jämlikhet till alla. Att vi alla är människor. Att vi alla har rätt att leva ett vanligt liv. Speciellt barnen som kommer. De flyr för att ha ett vanligt liv men regeringen, nu med det nya lagförslaget, som begränsar dem: bygger nya fängelser till flyktingar, de vill få flyktingar att verka som kriminella, men flyktingar flyr på grund av att deras liv är i fara. Och nu vad som pågår, hårdare regler, gränskontroller, familjer och barn som hotas. Vi är mot det här, allt som är på gång, vi är för rättigheter och jämlikhet.

Är det många som gör motstånd mot regeringens politik?

– Ja, kanske. En del, men inte alla. En del bry sig inte... Men asylstafetten, vi kämpar i alla fall, så att de som säger vi kan inte, ska vända sig till asylstafetten och hänga med. Många aktivister tror inte att det går att göra något längre, men vi tror inte så, vi kämpar. För länge sen har det varit ännu sämre, men eftersom många aktivister har kämpat så blev det mycket bättre. Vi måste kämpa tillsammans. Inte bara sitta på Facebook och på nätet eller så, det räcker inte. Vi måste vara på plats. Att visa att vi är här, att vi är tillsammans, att vi kämpar.

Varför är det inte fler som organiserar sig?

– Jag vet inte. Jag hoppas att de vill göra något. Jag hoppas att de kommer den tionde juli. Men jag tror att de är trötta, kanske. Men inte vi i alla fall. Vi fortsätter kämpa.