Maria Jacobson är återkommande kulturkrönikör i Feministiskt perspektiv.

Kaxigt om hat och poetiskt om motstånd

2016-07-01 | Maria Jacobson padlock

KRÖNIKA/KULTUR

I sin mediekrönika recenserar Maria Jacobsson två tidskrifter, Kvinnotryck med tema manshat och Astra tema antirasistiska strategier. Samtidigt gör hon en tillbakablick, både över de äldre numrera av tidskrifterna och över de senaste årens drev mot feminismen. Dessutom diskuterar hon på vilket sätt estetik och form hänger samman med politik och innehåll.

Manshat. Det är temat för tidskriften Kvinnotryck nr 2 2016. Temavalet är en kraftig blinkning till dokumentären Könskriget som sändes i SVT 2006. Dåvarande ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) Ireen von Wachenfeldt, attackerades efter yttrandet att män är djur. Allt arbete, mest ideellt, med kvinnojourer och tjejjourer degraderades och misstänkliggjordes för just manshat. Vi var ett fåtal som fortsatte skriva om det inneboende kvinnohatet, men det sågs som fåfängt. En bild var satt. Ireen von Wachenfeldt intervjuas i nr 2 om debaclet så här tio år senare. I dag kan hon tycka att det är lite småroligt, säger hon.

Den omgjorda Kvinnotryck visar att Roks återhämtat sig väl. Under den nya chefredaktören Unni Drougges ledning, en välkänd profil i medievärlden, har tidskriften fått upp ett kaxigt tempo i texterna. Jag hoppas att redaktionen inte kommer att tumma på allvaret. Kvinnotryck har varit kunnig och informativ även för den som inte är involverad i kvinnojoursarbete.

Det senaste numret kan ses som ett lite glättigare sommarnummer, med exempelvis en sida där Kvinnotryck lär ut de bästa knepen för att bli manshatare. Nytt med nya chefredaktören är också formen som ger känslan av ett glassigt magasin, särskilt i detta nummer då Zara Larsson pryder omslaget. Jag är lite kluven där. Å ena sidan är det tilltalande. Å andra sidan är det mainstream. Zara Larsson intervjuas bland annat om sexismen i musikbranschen. Överlag känns innehållet välmixat med intervjuer, krönikor, arbetsplatsreportage och kortare nyhetsnotiser. Budskapet är att manshat är ett mindre problem i förhållande till den stora kärlek män faktiskt ges.

En annan tidskrift är Astra. Nr 2 2016 har den antirasistiska strategier som tema. Under den tid jag läst tidskriften, vilket är ett par, tre år, har den varit lite av experimentverkstad, både innehållsligt och formmässigt. På senare tid tycker jag mig se att den funnit ett nästan poetiskt uttryck i färger, former, bilder och i innehåll. Chefredaktören Nina Grönlund formulerar sig klokt i ledaren om en formens politik; spaltbredder, typografi och bilder säger något innan läsaren når texten. Därför har Astra medvetet arbetat för en demokratisk produktion och noggrant tänkt igenom exempelvis representation och bildval. Texterna är välskrivna, några med litterära kvaliteter. Första raden i första texten lyder: ”Finland är ett mycket rasistiskt land.” Den anger tonen och i tidskriften finns både texter om självupplevd rasism varvad med analyser om nationalism, kulturartiklar, filosofiska inlägg och intervjuer med bland annat idehistorikern Edda Manga.

En av artiklarna utgår från en sårbarhetspolitisk position och erbjuder tänkvärdheter om hur den nuvarande kampen mot rasism gestaltar sig, hur den är reaktiv mot makten och därför tenderar att stampa på samma ställe och vara självbekämpande. Författaren Isha Lucas menar att omsorg, kärlek, sårbarhet och genuin förståelse för förtryck bör ta större plats.

I Astra finns en välbehövd eftertänksamhet som jag uppskattar. Särskilt när det kommer till ett så laddat ämne som rasism. Polariseringen i samhället – inte minst på sociala medier – är så aggressiv att jag ofta får ångest av den. Astras lägre tonläge – men inte brist på skärpa – är skön i bruset. Kvinnotryck och Astra är helt olika varandra men grundas i en bred feminism. De visar mångfalden i feministiska medier. Mycket glädjande!