Åsa Regnér vill förbättra jämställdhetspolitiken och använda resurserna mer effektivt.
Jämställdhetsmyndighet i sikte
2016-07-01 | Jenny Rönngren
1
INRIKES
Snart är det halvtid för världens första uttalat feministiska regering. När barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér blickar bakåt är hon mest nöjd med välfärdssatsningar, och framåt vill hon effektivisera jämställdhetspolitiken på flera områden – med hjälp av en jämställdhetsmyndighet.
Budgetchefer från hela världen har samlats på Tekniska museet i Stockholm för att lära sig om jämställdhetsbudgetering. En representant för OECD har just gått igenom hur andelen kvinnor bland ministrar i regeringar globalt sett minskat de senaste åren, och konstaterat att de få som finns ofta ”bara” är socialministrar och liknande.
Sveriges barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér protesterar mot att en social portfölj skulle vara något lättviktigt. ”Bara?” säger hon undrande. Påpekandet väcker munterhet, och OECD-representanten gratulerar skämtsamt Regnér till att inte ha samma problem som andra länder.
– Ja, jag håller ju med om att det spelar roll till exempel att man har en kvinna som finansminister eller utrikesminister, för det är mindre vanligt. Däremot tycker jag att man därför inte ska undervärdera sådant som kvinnor ofta har drivit.
Förpliktigande feminism
I sitt anförande inför budgetcheferna betonar hon att det förpliktigar när en regering kallar sig feministisk. Att nationella budgetar är ett kraftfullt verktyg för att skapa ett jämställt samhälle. Detta säger hon inför ett fåtal kvinnor och en faktiskt rätt uppfriskande stor skara män. För oavsett var i världen jämställdhetsfrågor diskuteras brukar rummet domineras av kvinnor.
– Jag är mest nöjd med att vi har tagit beslut som gynnar sektorer på arbetsmarknaden där många kvinnor förvärvsarbetar, säger hon.
Till de besluten hör två miljarder till äldreomsorgen, en miljard till den sociala barn- och ungdomsvården, samt 10 miljarder årligen till kommuner och landsting i en förstärkning av välfärdssektorn. Därtill återinförandet av årliga lönekartläggningar, liksom nya krav på att också befattningar och könsfördelning i beslutsfattande grupper ska kartläggas och obalanser förklaras.
– Det är några exempel. Sedan höjt underhållsstöd, det gynnar ensamstående föräldrar vilket väldigt ofta är ensamstående kvinnor, vars ekonomi inte har förbättrats särskilt mycket under de senaste tio åren.
Bra investering
När dåvarande delegationen för jämställdhet i arbetslivet 2013 gick ut med uppgiften att över hälften av kvinnorna som går i pension i Sverige i dag får garantipension och lever under EU:s definition för fattigdom undrade Ekots reporter om det verkligen kunde stämma och i så fall varför folk inte protesterar mer. Huvudsekreteraren Maria Hemström-Hemmingsson svarade att förändringarna som krävs för att komma åt det ojämställda arbetet är så djupgående att många hellre blundar. Men Åsa Regnér är övertygad om förändring är möjlig. Till budgetcheferna säger hon att investeringar i sektorer där kvinnor är överrepresenterade är bra för de kvinnor som berörs, och ett lyft för hela samhället.
– När pensionärer, som är en övervägande del kvinnor, inte har inkomster för att betala hyror så kompenserar man med bostadsbidrag, vilket jag förstås tycker är bra, men det är ändå en kompensation för inkomster man inte fick i arbetslivet. Därför behöver man se helheten för att kunna styra.
De nordiska länderna ligger bra till vad gäller de flesta jämställdhetskriterier som EU mäter, men när det gäller mäns våld mot kvinnor är det precis tvärtom – vilket förbryllat jämställdhetsinstitutet Eige. Åsa Regnér menar att det är ett svårt område att mäta, men tar på allvar att våldsnivåerna i Sverige inte sjunkit mätbart, trots insatser och påtaglig debatt.
– Det är väldigt viktigt att hjälpa de utsatta. Men man kan göra det hur mycket som helst om man inte har metoder för att se till att slaget inte utdelas eller att våldtäkten inte sker. Det är viktigt för mig att fokusera på, och vi har börjat att ta ett antal beslut som ska bilda ett nationellt program för att förebygga våld mot kvinnor.
Återkommer med förslag
Till grund för de besluten ligger flera utredningar som fått kritik, bland annat för att sakna förslag för att komma åt våld i samkönade relationer.
– Den här frågan dyker ständigt upp med rätta. Som jag ser det måste det vara en fråga för justitieministerns arbete med att förebygga brottslighet, och hans brottsofferarbete, som han kommer att lägga fram en plan om, i vårt arbete när det gäller att förebygga våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
Åsa Regnér påpekar att RFSL:s brottsofferjour redan får pengar från jämställdhetspolitikens område, men att hon kommer återkomma till frågan i en kommande skrivelse om hur jämställdhetspolitiken ska styras och hur resurser kan användas mer effektivt.
– För mig är det en stor framgång att man säger mäns våld mot kvinnor eftersom det så oerhört ofta är det som det handlar om. Talar man om våld i hemmet, och så, det har man länge gjort och lyckats dölja att det handlar om maktstrukturer som bygger på kön. Men självklart måste våld mellan personer av samma kön som lever tillsammans också uppmärksammas och man måste ha resurser till det, säger hon.
I alla diskriminerade grupper finns också kvinnor, och kön är inte alltid det största hindret. Har du några tankar kring hur nya jämställdhetsstrategier och mål kan utvecklas så att de blir inkluderande och kan omfatta hela feminist-Sverige?
– Det är förstås min ambition. Jämställdhetspolitiken har som utgångspunkt orättvisor som de facto har att göra med kön, men kön är inte den enda faktorn. Vi vet till exempel att kvinnor och flickor med funktionshinder oftare blir utsatta för våld än andra kvinnor och det måste man hela tiden ha med sig. Jag tror att hbt-frågor eller frågor om etnicitet, de måste finnas i alla politikområden. Även jämställdhetspolitiken.
Tuffa avvägningar
Inskränkningarna i asylrätten som klubbades den 21 juni gav regeringens feministiska trovärdighet en törn. Åsa Regnér hänvisar som andra ministrar till en ohållbar situation under hösten, och att Sverige per capita tagit emot så många fler människor på flykt än andra EU-länder.
– Som regering måste man se att helheten fungerar. I mitt fall, eftersom jag är ansvarig för socialtjänsten och såg hur många ensamkommande flyktingbarn som sökte sig till Sverige, och också såg hur väldigt svårhanterligt det blev för en hårt arbetande men överbelastad socialtjänst, till exempel. Så en regering måste se till helheten och ta beslut som ibland är tuffa avvägningar.
Vad Åsa Regnér ser nu är att kommunerna försöker få steget in i svenskt liv att fungera. Barn utreds i enlighet med socialtjänstlagen, vilket inte alltid hanns med under hösten. Och enligt Regnér är det många steg kvar till ett gott liv i det svenska samhället, där behoven är fortsatt stora.
– Det är verkligen vårt ansvar och vår möjlighet och skyldighet att göra deras liv så bra som möjligt för det kommer att gynna Sverige att vi har en stor befolkning så småningom, som arbetar, som genererar skatter, som mår bra här.
– I alla de här stegen finns det väldigt mycket tror jag som man kan vara del av som frivilligorganisation. Dessutom kommer det fortfarande personer till Sverige även om det är betydligt färre än tidigare, men jag tycker att frivilligorganisationernas insatser är ovärderliga.
Vill förbättra
På jämställdhetens område finns inga beslut som Åsa Regnér är missnöjd med, men mycket återstår att göra och ministern är otålig. Under de kommande två åren ska jämställdhetspolitiken bli mer effektiv.
– Vi har gott om utredningar som visar att vi har satt igång bra saker i Sverige, men faktiskt har använt medlen för ineffektivt och utan att veta exakt orsak och verkan, och det vill jag förbättra.
Något annat alternativ än en jämställdhetsmyndighet, som kvinnorörelsen länge efterfrågat, ser hon inte.
– Jag är ganska övertygad om att vi behöver en. Beredningen pågår, och det är en fråga vi behöver återkomma till. Rent formellt är det fråga om ett regeringsbeslut. Jämställdhetsutredningen var väldigt tydlig med att det här behövs och hade det till och med i sin titel. Jag brukar tänka att det kan finnas förslag om andra mekanismer som gör att vi har bättre koll på att vi använder medlen på det sätt som det var tänkt. Men jag har inte, och ingen annan heller, kommit på något som skulle vara lika bra. Så kan jag väl säga.
Beslutet fattas i höst.
En fråga som intervjutiden inte räckte till att besvara återkommer jämställdhetsministern till via mejl i efterhand:
Ser Åsa Regnér några skäl, och i så fall vilka, att vara självkritisk till sin retorik/politik när det gäller utsatta EU-migranter med anledning av kritik som riktats mot samordnarens utgångspunkter (att alla kommer tillfälligt och med avsikt att tigga) och rekommendationer som bland annat går stick i stäv med Skolverkets riktlinjer när det gäller skolgång?
– Jag tror inte på en ordning där fattiga, utsatta människor ska vara beroende av enskilda människors goda vilja och allmosor. Jag tror på den svenska modellen. Därför har vi arbetat hårt från dag ett med att få till samarbete och avtal med Rumänien och Bulgarien som handlar om fattigdomsbekämpning med fokus på barns och kvinnors rättigheter liksom expertutbyte i sociala frågor.
– Jag har jobbat hela mitt vuxna liv med flickors och kvinnors rättigheter för utbildning, egen försörjning och makt över sina egna liv. Jag accepterar inte att vissa ska stå på knä och nöja sig med att be om pengar. Därför anser jag att långsiktiga investeringar i skolor, bostäder och jobb genom organisationer eller EU-medel är att föredra framför pengar i en mugg, för denna grupp som för alla andra.
– Jag vill arbeta hårt och systematiskt för bättre liv även för dessa kvinnor. Därför är jämställdhet en central del i till exempel samarbetsavtalen. För mig är inte det här bara en fattigdomsfråga utan även en feministisk fråga. När det gäller barns skolgång så är det utbildningsministerns fråga, det går bra att vända sig till honom.
Fotnot: Feministiskt perspektiv har tidigare sökt justitieminister Morgan Johansson och demokratiminister Alice Bah Kuhnke för besked i frågor som rör utsatta EU-medborgares rättigheter på deras politikområden. Ministrarna har då hänvisat till Åsa Regnér. Vi kommer att kontakta utbildningsministern för besked angående barnens rätt till skolgång.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Om vi vänder lite på kakan och tittar på barnen... Att barn som växer upp segregerat från varandra också blir rädda för varandras olikheter är inget nytt. Känner vi inte till varandras kommunikationsförmågor hur ska vi då mötas? Så mitt enkla förslag är att vi ''blandar'' om i grytan i skolorna. Vi lär oss att leva tillsammans oavsett funktion - alltså att särskolan bör ses som en segregerande och exkluderande undervisningsform. Samhällets syn är fortfarande att det är okej att segregera och exkludera många barn. En hel del föräldrar och forskare står frågande kring detta motstånd som finns i skolor till att möta och undervisa elever som vanligvis skrivits in i särskola. Forskare och föräldrar försöker sprida kunskap kring inkluderande undervisning i Sverige men det går trögt. När hela skolsystemet inbjuder till segregering och exkludering ja vad är det för märkvärdigt att personer i vuxna livet både utanför och innanför institutionernas väggar blir behandlade illa? Det krävs självfallet pengar för att i skolans värld få tid att diskutera normer. När det sker börjar vi att förstå varandra och respektera varandra. Nu finns det skolor som jobbar med inkluderande undervisning men många famlar efter kunskap. Att kommuner styr elever med funktionsnedsättningar in i särskolan är alltså olagligt men det förekommer idag. Att då avkräva av föräldrar att sköta sina jobb samtidigt som föräldrar för en kamp mot ett gammalt synsätt kring funktionsnedsättningar bottnar i en okunskap och ett synsätt som att ''inte väcka den björn som sover'' eller ''stoppa huvudet i sanden''. Med andra ord rädsla. Våld uppstår oftast av anledningar. Olika anledningar. Men det går att jobba med det genom att våga se de som verkligen är jobbigt och tabubelagt. Om jag säger Downs syndrom så reagerar många människor fysiskt. En del vill osynliggöra min dotter, vill inte möta henne, undervisa henne och kan inte. Hur kan det vara okej i Sverige att uttala detta i en svensk kommunal skola? Jag förstår inte. Skolinspektionen ger särskolan godkänt i Sverige, hur kan det vara möjligt? Våld sker ofta när vi som individer inte har så stark röst, när vi inte kan försvara oss, när samhället tillåter att lägga ned polisutredningar, skolinspektionen som inte har mandat att kritisera särskolan som skolform eftersom det är politiskt och känsligt. Om vi kan börja i en ände som heter skola och inte titta så mycket kring vad som händer efter skoltiden. Då kan vi fråga oss vad är skolan till för? För vem? Vem styr skolan idag? Varför ser sig en del människor som förmer än andra? Beror det på religion? På kön? På funktion? Vi startar det mentala våldet redan i skolan med ett samhälle som stödjer detta men med många, många enskilda individer som vill något annat. Varför går det så trögt? Vad tycker du/ni?