Faran med att knyta värderingar till nationer

2016-07-01 | Bilan Osman padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”När svenska värderingar lyfts fram som ’det goda’, som synonymt för demokrati, jämställdhet och tolerans – konstrueras genast ’det onda’. I en västeuropeisk kontext blir det flyktingarna, de icke-vita: de vars bakåtsträvande och kvinnohatande ideal är ett hot mot vår civilisation.” Bilan Osman om signalpolitik som sällan utmynnar i reell förändring för förtryckta minoritetsgrupper.

Nationaldagsfirande. På Mosebacke i Stockholm håller Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra sitt årliga sommartal. I år var hennes fokus så kallade ”svenska värderingar”:

– I Sverige har vi skilt kyrkan och staten åt, men det betyder inte att vi saknar värderingar. Här har alla rätt att tro på vad de vill, och tillbe vilken Gud de vill. Och här värnar vi också demokrati, jämställdhet och respekt, deklarerar hon.

Hennes tal är symptomatisk för en tid där föreställningen om att vi står inför ett värderingarnas krig vinner mark. Det är en föreställning utan ideologiska konfliktlinjer. Här förenas delar av högern och vänstern, i sin upplevelse av att svenskheten innefattar goda värderingar som nu hotas av De Andra.

Mitt under den heta debatten om miljöpartisten Yasri Khans val att inte skaka en kvinnlig reporter i hand, stiger gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) fram i Aftonbladet och säger att Khans beteende är helt oacceptabel. ”Vi måste verkligen slå fast att vi i det här landet behandlar män och kvinnor lika” säger hon. Hon får sällskap av statsministern som från riksdagens talarstol hävdar att man i Sverige ”hälsar på varandra” och att ”man tar både kvinnor och män i handen”.

Föreställningen om att svenskheten dels omfattas av särskilda goda värderingar, och att den hotas av ett ibland odefinierat ”dem”, är en farlig föreställning. Den är farlig då den upprätthåller värdet i ett slags omvänd spegelbild – en projektionsyta för allehanda känslor, fördomar och uppfattningar. När svenska värderingar lyfts fram som ”det goda”, som synonymt för demokrati, jämställdhet och tolerans – konstrueras genast ”det onda”. I en västeuropeisk kontext blir det flyktingarna, de icke-vita: de vars bakåtsträvande och kvinnohatande ideal är ett hot mot Vår civilisation.

Författaren Edward Said beskrev i sin bok Orientalism (1978) hur mytspridningen och nidbilderna av öst och ”Araben” skapades i syfte att ge liv till ett slags omvänd spegelbild. När människor ifrån Asien, Nordafrika och Mellanöstern porträtterades genom fiktiva barbariska, misogyna och tjuvaktiga karaktärer – i litteraturen, konst, filmer – ledde det inte enbart till att stora områden betraktades genom en rasistisk lins, men det kom givetvis även att innebära ett upplevt moraliskt upphöjande för västvärlden. De där borta skulle vara allt det ”vi” inte är.

Hans studier är ett sätt att förstå den besatthet av den upplevda värderingsduellen, som genom åren har ompaketerats till alla möjliga olika former. Och präglat västvärldens syn på sig själv, i förhållande till andra. I en samtid där nationalismen på olika sätt påverkar opinionen, blir föreställningen om Värderingskriget tacksam. Den blir ett sätt att gå nationalismen till mötes genom att använda sig av en allmän, och mer gångbar, känsla av att ”vi” är lite mer framåtsträvande, jämställda och civiliserade.

Känslan av att Mellanöstern är vår totala, moraliska motpol, har funnits i århundraden. Attityderna som präglar samtalet om den regionen lever inte i ett vakuum. Därför kan Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna, på Agendas partiledardebatt för någon månad sedan, säga att ”vi har en värderingskris i Sverige” och koppla jämställdhetsutmaningar till flyktingar.

Det föreställda Värderingarnas krig har, medvetet eller omedvetet blivit till ett politiskt projekt. Ett slags större söndra och härska. Den gör sig populär i den konservativa nationalismen, såväl som den socialdemokratiska folkhemsnationalismen. Men vad händer i ett samhälle när sådana föreställningar får makten att påverka? Vad händer med de människor som blir en måltavla för den? Flyktingar som tillskrivs nyårsnatten i Köln och våldtäkter i mörka gränder? Och vad innebär det för feminismernas kamp?

Jag är övertygad om att för en feminism med intersektionalitet som verktyg och inkludering som mål, är det direkt förödande när jämställdhet, hbtq+-rättigheter blir de enda måttstockarna för hur långt vi kommit i civilisationen (och Europa av en slump, alltid hamnar i framkant). I synnerhet när detta falska vurmande inte är något mer än ett spel för gallerierna, och sällan utmynnar i reell förändring för förtryckta minoritetsgrupper.

Något som kan tyckas oskyldigt – löjliga tal om svenska värderingar – blir i detta sammanhang käppar i hjulet. En falsk signalpolitik som i slutändan kan splittra rörelser som har sammanhållning som sitt existensberättigande.