Kristina Tóth ville skapa en berättare som varken är man eller kvinna eller något annat men på de flesta språk måste översättaren välja.

Bild: Pressbild

Plötslig glimt av större bild

2016-06-24 | Rebecka Raff Bülow padlock

KULTUR/LITTERATUR

På Ungerns stora litteraturvecka i början av juni lanserade författaren Krisztina Tóth sin senaste bok Pixel. Feministiskt perspektiv har varit i Budapest och pratat med henne om novellsamlingen Pixel och om författarens roll i ett samhälle med en antidemokratisk utveckling.

Pixel

Av Kristina Tóth

Översättning: Daniel Gustafsson

Tranan förlag (2016)

Hotell Astorias café i Budapest är en lugn plats med vita dukar och putsade bestick.

– Det finns ingen musik här så det går att koncentrera sig, säger Krisztina Tóth när vi slår oss ned vid ett avskilt bord.

Hon debuterade som poet år 1989, knappt 22 år gammal. Sedan dess har hon blivit ett namn på den ungerska och europeiska litteraturscenen och skriver både poesi och prosa. Just som vi satt oss ned reser hon sig igen. Hon har fått syn på två andra författare, Anna T Szabó och Mónika Mesterházi, som vi går fram och hälsar på. Fler verkar tycka att Astoria är en bra plats för litterära samtal.

En pixlad kropp

Krisztina Tóths novellsamling Pixel publicerades i vintras i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech på Tranan förlag. Berättelserna i Pixel rör sig på ett vardagligt plan, som i lägenheter, butiker och på gator, och karaktärerna gör vardagliga saker som att baka bröd och ha sex. I denna vardaglighet ryms stora frågor och konflikter. Men novellerna har ingen traditionell dramatisk kurva. Istället utgår de från varsin kroppsdel, som de också får sin titel ifrån, till exempel ”Historien om låret”. Kroppsdelen blir en bild som fungerar som röd tråd.

Vad fick dig att vilja bygga upp novellsamlingen på det här sättet?

– Ett ytligt begrepp som brukar användas för att beskriva ett stycke sammanhållen text är ”literary body”, textkropp. Jag ville skapa en textkropp, men bokstavligt, säger Krisztina Tóth som under hela intervjun pratar med låg, koncentrerad röst.

Samma karaktärer och platser dyker upp i flera av novellerna. Författaren utvecklar sina tankar bakom detta:

– Jag ville skapa en bok som fungerar som en Rubiks kub. Vet du vad det är för något? En ungersk uppfinning. Jag vill att läsaren ska få vända och vrida, behöva se saker från olika håll, för att plötsligt få en glimt av den större bilden.

Hur kom historierna till dig?

– Den första berättelse jag hittade var ”Historien om ögat”. På tunnelbanan såg jag en kvinna med en sådan käpp som synskadade använder för att ta sig fram. Jag började fantisera om hennes liv. När hon lämnade tunnelbanan upptäckte jag att hon inte alls höll i en käpp, eller var synskadad, utan att hon hade varit och köpt en gardinstång.

På detta vis fungerar prosan i Pixel – den berättas av en röst som hela tiden behöver ändra sig och som motsäger sig själv. Den bygger upp ett förtroende hos läsaren för att i nästa stycke osäkra texten genom att visa att allt lika gärna kan vara tvärtom. Här är ett citat från just novellen om ögat:

Kvinnan hade en gång i tiden vackra blå ögon, men så förlorade hon synen i en olycka. En bilolycka. Nej. I en tropisk ögonsjukdom. (...) Kvinnan hade en gång underbara bärnstensfärgade ögon, och det var dem som mannen på den tiden förälskade sig i.

Var kommer berättarrösten ifrån?

– Jag ville skapa en berättare som varken är man eller kvinna eller något annat. I ungerskan finns inte han och hon. På de flesta andra språk måste översättaren välja. Oftast så väljer översättaren att berättaren ska vara en kvinna, bara för att jag, författaren, är det. Men för mig är inte berättaren man eller kvinna eller något kön.

Vill bara kallas författare

Textkroppen i Pixel är en kropp med vagina och bröst, två kroppsdelar som alltså båda har varsin novell.

– Det var självklart för mig att skriva så, kommenterar Krisztina Tóth.

Hon förklarar att det inte är ett statement. Men det går inte okommenterat förbi eftersom mannens kropp anses vara neutrum. Mannens kropp tillåts oftare vara bara en kropp, medan andra kroppar är till exempel kvinnliga kroppar. Hon återkommer flera gånger i intervjun till att hon är trött på att kallas kvinnlig författare, att hon sällan får vara bara författare.

Är du feminist?

– Jag kallar mig inte feministisk författare, jag är författare, och människa. Men för att skriva och verka som jag gör så måste jag vara feminist, säger Krisztina Tóth och berättar att hon efter alla dessa år i litteraturvärlden fortfarande får höra sexistiska kommentarer:

– I ett litterärt rum med män kan jag till exempel få höra att det är skönt att någon förhöjer den estetiska nivån, alltså underförstått inte den intellektuella nivån, som ett slags skämt.

Är det riskabelt att kalla sig feminist för en författare i Ungern?

– Ja, ibland. Framförallt finns det många män som tycker att det bara är en kvinnofråga, säger Krisztina Tóth.

– Kritiker använder andra adjektiv när de beskriver verk av författare som är kvinnor. Till exempel så anses jag alltid vara ”känslig” när jag skriver bra.

Letar efter de rätta historierna

Berättelserna i Pixel kretsar runt Budapest men sträcker också ut sig geografiskt, till bland annat Transsylvanien, Grekland, London och Italien. Till exempel handlar en novell om några grekiska migranter som åker på ett lastbilsflak till Ungern. Det är sent 1940-tal och i en ungersk småstad får de lite hallonsaft och pasta. De känner sig kränkta när en kvinna strör jord i deras mat, men de är så hungriga att de äter den ändå. Läsaren får senare veta att jorden är malda vallmofrön.

– Ett barnbarn till en av grekerna som flydde berättade den här historien för mig, säger Krisztina Tóth.

Ser du dig själv som en väldigt europeisk författare?

– Ja, verkligen. Jag reser mycket och jag är översatt till många europeiska språk.

Ungern ligger i Europas centrum. Hur påverkas du av vad som händer i Europa just nu, där nationalistiska och rasistiska krafter får allt fler fästen i politiken och gränserna stängs mot flyktingar och migranter?

– Självklart så influeras jag av vad som händer nu i Europa. Men jag är inte en journalist och skriver inte nyheter, säger författaren och invänder sedan mot min beskrivning av vad som händer i Europa just nu.

– Eller det är så, men det beskrivs inte på det sättet här i Ungern. Här blir det alltmer strängt och konservativt. Personligen tycker jag självklart att detta och rasismen här är något hemskt.

I höstas var Ungern i fokus på litteraturmässan i Göteborg. Samtidigt rapporterade media om övergrepp mot flyktingar på ungersk mark, och att Ungern byggde ett taggtrådsstängsel längs gränsen mot Serbien. Krisztina Tóth var på bokmässan för att bland annat delta i ett samtal med rubriken ”Hur är det att vara kvinnlig författare i Ungern i dag?”. Hon berättar att det var ett turbulent besök i Göteborg eftersom många protesterade mot att mässan organiserade Ungern-temat tillsammans med ungerska myndigheter.

– Men jag är inte en företrädare för Ungerns regering. Jag är författare. Det finns alltid en moralisk aspekt i skrivandet, men jag vill ändå understryka att författaren inte är en journalist. Jag skapar berättelser som säger något om det ungerska livet på ett större plan.

Organiserar sig intellektuella i Ungern mot den odemokratiska utvecklingen?

– Absolut. Det handlar mycket om informationsspridning via bland annat sociala medier. Men det är en rätt omöjlig kamp mot de nuvarande politikerna, de är ju halvt diktatoriska.

Finns det censur här?

– Ingen officiell censur, men självcensuren är stark. Jag är en oberoende författare och lever på mitt skrivande så jag behöver inte bry mig om det. Men det är annorlunda för de som undervisar på universitetet. Till exempel min man, som är professor i filosofi vid universitetet, han måste vara vaksam med vad han säger.

Finns det intellektuella som organiserar sig i regeringens sak?

– Det finns en statligt finansierad akademi. Poeterna och författarna som ingår där får lön från staten. De går inte emot regeringen, så klart.

Gör författarna motstånd genom själva litteraturen?

– Ja. Det är det enda riktiga sättet för en författare att protestera. Att skriva de rätta berättelserna, de rätta meningarna, att skriva ned allt, att se till att det som händer gör avtryck och inte låta något gå omärkt förbi. Gábor Schein och György Spiró är exempel på två författare som verkligen tar upp dessa frågor. Genom sin litteratur så försöker de peka ut skandaler och vad regeringen håller på med.

Berättarrösten i Pixel går aldrig in och dömer någon, den har ingen moral.

– Nej, det är inte berättarens roll att döma. Den är ett öga som ser och berättar.

Och författaren, vad har hon för roll?

– Författarens roll är att observera och hitta rätt berättelser att berätta. Att säga något om sitt land, om levnadsförhållandena där, säger Krisztina Tóth.

Hon är tyst i ett par andetag innan hon läger till:

– Så det är väldigt viktigt att hitta rätt berättelser.