Tusen krossade speglar

2016-06-21 | Felicia Mulinari padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”En feministisk kulturjournalistik väjer inte för passionen, för marginalanteckningarnas utropstecken och smileys, då det är just passion som kulturen producerar. Feministisk kulturjournalistik drar ner kulturen och jaget från sin piedestal, genom att ta kulturen på allvar och därmed ställa krav på den.” skriver Felicia Mulinari i sin krönika och berättar en magisk spegel som visar oss våra allra innersta förgörande drömmar.

Under fotbollsfesterna slår det mig som en märklig fantasi: undra hur samhället hade varit om alla de som kände till Argentinska fotbollsspelare också visste vem Argentinas kulturhjälte Maria Elena Walsh var? Den folkkära sångerskan som föddes 1930 var medlem i det kommunistiska partiet och lesbisk. I de glada barnsångernas toner skrev hon fram radikala budskap, bland annat en av mina favoritlåtar, som handlar om smärtan hos en sköldpadda som är tvungen att åka till Europa för att göras vacker och älskvärd.

När Harry Potter-febern slog igenom kunde man se vuxna som gömde romanerna i andra, viktigare omslag. Att läsa och skriva för barn ses fortfarande som ett hopplöst, skamligt kvinnoarbete. Den riktiga kulturen, den som är manligt kodad, evig, allmängiltig, skrivs med stor bokstav och är en avmätt och allvarlig upplevelse. Kulturvetenskapen och kulturkritiken har (med många modiga undantag) fortsatt att använda sig av den manliga distansen och objektiviteten för att skriva om kultur, där bedömningar och åsikter regleras genom det rationella jagets förmåga att avgöra vad som är bra eller dålig kultur. Kulturen är känslornas medier, och ändå är känslorna ofta hopplöst frånvarande när kulturen omskrivs i tidningarna. En feministisk kulturjournalistik väjer inte för passionen, för marginalanteckningarnas utropstecken och smileys, då det är just passion som kulturen producerar. Feministisk kulturjournalistik drar ner kulturen och jaget från sin piedestal, genom att ta kulturen på allvar och därmed ställa krav på den.

Vad som är kultur bestäms utifrån pengar och makt. Och i sin tur: kulturen är repetitionens lärdom, kunskapen att känna igen vad som är vackert, sorgligt, komiskt, för att inte tala om normativt. Därför är kulturen också extremt viktigt för fascisterna. Fascismen har genom att använda progressiva, inte sällan feministiska formspråk, som gatu- och performancekonst, satir och provokation lyckats finna en arena för att driva sitt våldsamma budskap. Fascismen säger sig vända sig mot den helighet och auktoritet som kulturen besitter. Fascismen använder sig av skrattet – det våldsamma begäret att skratta åt ”avvikande” kroppar, och genom att göra detta säger de sig göra kulturen folklig. Men fascismens kulturpolitik är bara en annan, farligare piedestal, där tragedin är utbytt till komedin och status till kommers, men där kulturens allmängiltighet, vad som kallas för dess frihet, fortfarande gör den omöjlig att anklaga. I de direkta känslorna kan rasismen och patriarkatet verka ifrågasatt (”det var ju bara ett skämt” tillsammans med ”det var ju bara ett konstverk” har blivit de vanligaste försvaren när människor kritiserar fenomen för att vara rasistiska).

En feministisk kulturjournalistik vet att luften inte är fri, men att vi ändå behöver andas den. En feministisk kulturjournalistik förleds inte att tro att det finns några säkra feministiska formspråk, utan granskar och begär all estetik: från Ann Jäderlunds poesi – som bryter mot det vi är vana vid och därmed har potential att vara både uteslutande och revolutionär – till Beyonces videos – som är kommersiell men i kommersens syfte ändå erbjuder mängder av andra en möjlighet att känna sig vackra och starka. Vad som är kultur bestämt utifrån pengar och makt. Feminismen har inga pengar, men den har kämpande kollektiv som i historien har omskapat vad som är vackert och viktigt. Det är de sociala rörelsernas kamp och vetande som har förvandlat personliga dagböcker till estetiska manifest, lärt oss att graffiti är konst, kämpat för att till synes neutrala ord som händelser och dramatik också skall få tillhöra arbetarklassens berättelser. De sociala rörelserna agerar likt en magiker när de tar fotbollssupporterns rytmer och gör om dem till feministiska slagord, och på så sätt håller den både fotbollen, sångerna och politiken vid liv. Därför måste en feministisk kulturjournalistik också vara nära de sociala rörelserna, inte bara av politiska skäl, utan eftersom det är de som faktiskt kan förändra kulturens formspråk och inte bara repetera det.

Det hade nog inte förändrat särskilt mycket, om folk kände till Maria Elena Walsh alltså, i stället för Lionel Messi. Det är varken fotboll eller kultur som förändrar världen. Däremot erbjuder kulturen njutning och tröst till alla oss som försöker förändra den. För mig handlar feministiskt kulturjournalistisk inte om kvinnor utan om tillvägagångssätt. I romanen Harry Potter och de Vises Sten finns det en magisk spegel som visar oss våra allra innersta förgörande drömmar. Jag tänker feministisk kulturjournalistik som en sådan spegel, förgörande och förförande, där vi får finnas, inte bara som representation, utan som vad vi faktiskt hade kunnat vara. Kanske är det omöjligt i det här samhället. Men tillsammans försöker vi. Vi vet att det inte finns en spegel, som i Harry Potter, utan tusen, och åter tusen krossade speglar, som tillsammans synliggör alla oss som drabbas av patriarkatets våld, synliggör våra skratt, våra kroppar, våran kunskap.