Janine Alm Ericson är jämställdhetspolitisk talesperson och riksdagsledamot för Miljöpartiet.

Bild: Nääs Fotofabriken

Mäns våld mot kvinnor är en dödlig sjukdom

2016-06-16 | Janine Alm Ericson padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Två av förslagen som utredare Carin Götblad föreslog till regeringen är väl värda att gå vidare med. Ett är att fokusera på att sätta våldsutsattas behov i centrum med särskilda operativa arbetsgrupper i varje kommun. Ett annat förslag är att ha större fokus på våldsutövaren. Vi måste rikta mycket mer fokus på den som har problemet, alltså den som utövar våld, att sluta slå.” Det skriver Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson i veckans inrikeskrönika.

Janine Alm Ericson är jämställdhetspolitisk talesperson i Miljöpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Förra året gjordes 28 967 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år, en ökning med 12 procent sedan 2008. Dessutom är mörkertalet stort. I tre av fyra anmälda fall var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan och i nästan hälften av fallen skedde misshandeln inomhus av en person kvinnan hade en nära relation med. Vid 17 tillfällen, årligen, är misshandeln så grov att den leder till döden. Siffrorna är minst sagt skrämmande. Det är en oacceptabel kränkning för alla de kvinnor som utsätts men också för oss som samhälle.

I fredags hölls en manifestation på Sergelstorg i Stockholm för en av dessa 17 kvinnor. En manifestation mot mäns våld mot kvinnor och för att hedra ett av dessa kvinnoliv. Min mejl svämmar också över av människor som upprört kräver en förändring nu. Att så många, så tydligt visar att detta måste få ett slut ger kraft till förändring. De kvinnor vi förlorat får vi inte igen, men vi kan med mer och bättre politik rädda fler som annars skulle falla offer.

Carin Götblad, som varit nationell samordnare mot våld i nära relationer, vill beskriva kvinnomisshandel som ett stort och dolt folkhälsoproblem. Med 17 döda kvinnor per år är det mer än bara ohälsa. Det är en dödlig sjukdom och vi måste fokusera resurserna bättre och samordna åtgärderna för mer effektivt arbete med att förhindra våld och död.

Regeringen prioriterar att motverka mäns våld mot kvinnor bland annat genom satsningar på kvinno- och tjejjourer. Deras arbete med stöd och skydd för kvinnor och tjejer som utsätts för våld är avgörande för mångas möjligheter att undkomma en destruktiv relation och misshandel. Under mandatperioden har regeringen aviserat att avsätta ytterligare 100 miljoner kronor per år för att stärka det arbetet.

Trots stora landvinningar på jämställdhetsområdet är kvinnor ofta fortfarande ekonomiskt beroende av män. Brottsförebyggande rådet har gjort en kartläggning som visar att nästan hälften av de som blivit utsatta för återkommande fysiskt våld saknar möjligheten att skaffa fram tillräckligt med egna pengar. Reellt innebär detta att många utsatta kvinnor har ingen möjlighet att lämna. Regeringen höjde underhållsstödet med 300 kronor per barn och månad i förra vårens budget, ett stöd som inte höjts sedan 2006. Det är ett steg på vägen men Miljöpartiet driver också frågan om skatteavdrag för ensamstående föräldrar – vilket skulle kunna innebära att en kvinna lättare skulle kunna ta steget att lämna om hon vet att hon fortfarande att råd att försörja barnen.

Utredare Götblad föreslog många åtgärder till regeringen där flertalet är väl värda att gå vidare med. Två ser jag som extra intressanta. Ett är att fokusera på att sätta våldsutsattas behov i centrum med särskilda operativa arbetsgrupper i varje kommun som leds av socialtjänsten där alla instanser samordnar sina insatser – både akut och långsiktigt – i individuella handlingsplaner för dem som riskerar att utsättas för allvarligt våld. Ett annat förslag är att ha större fokus på våldsutövaren. I dag går det mesta av arbetet för att skydda kvinnor ut på att flytta runt dem, istället för att förhindra våldsutövarens framfart. Vi måste rikta mycket mer fokus på den som har problemet, alltså den som utövar våld, att sluta slå. Och helst aldrig slå det första slaget.

Det förebyggande och proaktiva arbetet måste bli bättre. För att tidigare kunna agera måste rädslan tas på allvar men också skammen. Det är inte kvinnorna som inte kan eller vågar lämna som ska bära både våldet och skammen. Det är männen som slår som ska skämmas, och hindras. Och det är viktigt att vi börjar våga prata om det här – lyfta samhällsproblemet för att driva på en normförändring. Innan första slaget kommer.

Politiskt är det upp till oss att jobba på. Att vrida och vända på varje sten för stärka upp kvinnojourerna, skärpa våldtäktslagstiftningen och på alla plan arbeta mot ett jämställt samhälle. Som medmänniskor är det upp till oss alla att våga se, våga fråga och våga agera. När våldet sker bakom stängda dörrar måste vi bli bättre på att se in genom fönstren och tillsammans stoppa den farsot som våldet mot kvinnor utgör.