Filmen Jag är Nojoom, 10 år och skild riskerar att förstärka stereotypa uppfattningar av jemenitiska kvinnor.

Bild: Pressbild

Ett försök att nå bortom stereotyperna

2016-06-09 | Hana Al-Khamri padlock

KULTUR/FILM

”Jag förnekar inte kvinnors svåra situation i min del av världen men jag strävar efter att dekonstruera den förenklade bilden där kvinnor porträtteras som antingen offer eller rebell. Jag gör anspråk på min berättelse, för fram mitt narrativ av kampen.” Det skriver Hana Al-Khamri med utgångspunkt i filmen Jag är Nojoom, 10 år och skild som hon menar riskerar att förstärka en stereotyp bild av jemenitiska kvinnor.

Hana Al-Khamri är skribent med fokus på Jemen och Saudiarabien och grundare av plattformen The Yemeni Salon organisation in Sweden. Översättning: Tanja Holm

Film: Jag är Nojoom, 10 år och skild

Regi: Khadija Al Salami

När jag flyttade till Sverige trodde jag att jag lämnat min politiska och sociala kamp bakom mig, bara för att upptäcka att en ny strid väntade: en fight mot vanföreställningar om arabiska kvinnor. I svensk och västerländsk media är jag, arabisk kvinna med jemenitiskt medborgarskap och saudisk uppväxt, ofta porträtterad som offer för islamisk lag, misogyni och förtryck, som en maktlös kvinna. Dessa stereotypa bilder tvingar mig, både i formella och informella sammanhang, att gång på gång förklara hur kvinnors förutsättningar påverkas av juridiska, politiska och ekonomiska faktorer som formar kvinnors status.

Jag förnekar inte kvinnors svåra situation i min del av världen men jag strävar efter att dekonstruera den förenklade bilden där kvinnor porträtteras som antingen offer eller rebell. Jag gör anspråk på min berättelse, för fram mitt narrativ av kampen.

Nu tvingas jag återigen försvara mig mot negativa föreställingar om kvinnor i Jemen till följd av en stereotyp rapportering kring den jemenitiska filmen Jag är Nojoom, 10 år och skild som visas i Sverige. Filmen är regisserad av den prisbelönta jemenitiska filmskaparen Khadija Al Salami och porträtterar den unga heroiska flicka som tio år gammal går till domstol för att begära skilsmässa från sin 28-åriga make. Jag är Nojoom är baserad på den sanna berättelsen om en flicka vid namn Nojood, som giftes bort i mycket ung ålder. Berättelsen skildrar en cykel av fysiskt och sexuellt våld som den unga flickan tvingas utstå, och tar oss in i domstolens dramatiska scener.

Internationellt uppmärksammad

Nojoods beslutsamhet att skiljas år 2008 gjorde att frågan om barnäktenskap i Jemen uppmärksammades internationellt. Åtta år har gått sedan Nojoods berättelse slog igenom globalt men situationen för unga flickor i Jemen har försämrats och de generella levnadsvillkoren för den jemenitiska befolkningen har förvärrats av det förödande krig som pågår sedan förra året. Före kriget levde nästan hälften av alla jemeniter under fattigdomsgränsen på två dollar om dagen. För närvarande befinner sig 80 procent av den jemenitiska befolkningen på randen till svält, enligt FN-rapporter. Landet är i desperat behov av mat, rent vatten och medicinsk utrustning men framför allt fred.

Svensk mediebevakning av det komplexa fenomenet barnäktenskap har i samband med filmen tyvärr spridit samma gamla begränsande föreställningar av Jemen och jemenitiska kvinnor som tidigare. Jag har studerat många artiklar och nyheter om filmen och dess tema som publicerats i svensk press. De centrala uttryck som dominerar i artiklarna är: ”förtryckt”, ”ett patriarkalt klansamhälle”, ”kvinnor är varor”, ”lydnad”, ”kvinnlig frigörelse”, ”sexslav och tjänare” ”stenålders sedvänjor” och ”könssegregerat samhälle”. Problemet med denna typ av påståenden är att de bara bekräftar författarens förutbestämda uppfattning om flickor och kvinnor i det jemenitiska samhället. Därtill ser de på det sociala fenomenet med tidiga äktenskap i Jemen utifrån en västerländsk standard utan att beakta dess lokala sammanhang eller orsaker. Alltså misslyckas de med att påvisa komplexiteten i frågan. Denna varierande komplexitet presenteras i Salamis film, men artikelförfattarna har valt att förbise dem.

Fattigdom bakom barnäktenskap

I studien Early Marriage in Yemen (2005) av Gender Development Research Center vid Sanaas universitet dras slutsatsen att det är fattigdom som orsakar det utbredda fenomenet med barnäktenskap i Jemen. Begränsade tillgångar spelar ofta en kritisk roll när familjer gifter bort sina döttrar för att lätta sin ekonomiska börda. Hemgiften, som består av pengar eller materiella gåvor, ges av tradition till bruden av brudgummen före äktenskapet och ses ibland av hennes familj som en möjlighet att lindra ekonomiska svårigheter. Vissa föräldrar väljer helt enkelt att gifta bort döttrar på grund av hunger och i hopp om att döttrarna kan äta sig mätta i sina nya familjer.

Vidare är analfabetismen utbredd i Jemen vilket beror på att många flickor är utestängda från skolan på grund av att deras fattiga föräldrar inte kan bekosta utbildning. Analfabetism föder okunskap. Därför reflekterar inte outbildade män som gifter sig med unga flickor över äktenskapets negativa konsekvenser för flickorna.

Den jemenitiska staten har alltid varit svag och misslyckats med att leverera service åt sitt folk. Därför utvecklar många sina egna överlevnadsstrategier, ett exempel är tyvärr att gifta bort sina döttrar.

Ökat antal singelkvinnor

Slutligen har grannlandet Saudiarabien exporterat sin puritanska version av islam, som rättfärdigar barnäktenskap, till det jemenitiska samhället. Paradoxalt nog har Saudiarabien – som är känt för sina regler som hindrar kvinnor att röra sig fritt och köra bil – relativt få barnäktenskap. Istället rapporterar inhemska medier i Saudiarabien om ett ökat antal singelkvinnor i samhället. Denna minskning av barnäktenskap tillskrivs det oljebaserade ekonomiska systemet, som ger kvinnor tillträde till gratis utbildning och vissa jobbmöjligheter. Utvecklingen i Saudiarabien bekräftar att en stark statsekonomi, bland andra orsaker, spelar en avgörande roll när det gäller att minska antalet barnäktenskap.

I Jemen är det skamligt för en familjeförsörjare att erkänna sig ha misslyckats med att mätta sina barn. Att gifta bort sina döttrar rättfärdigas genom att fäderna hänvisar till tradition, klanseder och beskyddandet av flickans moraliska dygd. Men sanningen är alltså att det ofta är fattigdom som är orsaken till att unga flickor gifts bort.

Före Berlinmurens fall var Jemen indelat i Arabrepubliken Jemen (Nordjemen) och Demokratiska Folkrepubliken Jemen (Sydjemen). I den senare åtnjöt kvinnorna en för tiden unik familjelag från 1974, vilken satte upp villkor till fördel för kvinnor. Där fanns krav på brudens samtycke till giftermål, en åldersgräns för att ingå äktenskap (18 år för män, 16 för kvinnor), kvinnans rätt att ansöka om äktenskapsskillnad, kvinnans rätt till vårdnad om sina barn. Om forna Sydjemen hade möjlighet att anamma och upprätthålla familjelagen som är unik för sin tid och sitt sammanhang, då finns utrymme för förändring. Vad som behövs är politisk vilja och förbättrade ekonomiska förhållanden.

Jag är medveten om att krig och fattigdom är något bisarrt och svårbegripligt för svenskar som åtnjuter ett fredligt land och ekonomiskt välstånd. Därför är det lätt att tittaren drar kopplingar till förtryckta kvinnor i patriarkala misogyna samhällen när hen tittar på Jag är Nojoom. För att förstå filmen och fenomenet med barnäktenskap i Jemen är det viktigt att beakta de komplexa orsaker som gör att en del fäder gifter bort sina unga döttrar. Att underbygga missuppfattningar om flickor och kvinnor i Jemen leder endast till bevarandet av stereotyper. Med det sagt vill jag uppmana alla att se denna välgjorda film. Men glöm inte de kritiska glasögonen hemma.