Dramatisk valduell i Peru

2016-06-07 | Carmen Blanco Valer padlock

UTRIKES/KOMMENTAR

I helgen röstade det peruanska folket i presidentvalets andra omgång. Valet stod mellan två högerkandidater, båda med tvivelaktig bakgrund. Efter att 95 procent av rösterna är räknade leder den förre detta Wall Street-mannen Pedro Pablo Kuczynski med liten marginal över Keiko Fujimori, dotter till den korrupta och auktoritära före detta presidenten Alberto Fujimori. Carmen Blanco Valer förklarar komplexiteten bakom Perus dramatiska presidentval.

I söndags gick cirka 23 miljoner röstberättigade peruaner till presidentval för andra gången under detta år. Inget av partiernas kandidater hade fått tillräckligt med röster vid första valomgången. Därmed gick de två kandidaterna med flest röster vardera – Pedro Pablo Kuczynski kandidat för PPK, Peruanos Por el Kambio – namn som även syftar på kandidatens namn, och representanten för Fuerza Popular, Keiko Fujimori – vidare till en andra omgång.

Trots att båda kandidaterna hör till högern har valet omgärdats av oerhörd dramatik. Detta då en vinst för Keiko Fujimori skulle betraktas som en legitimering den korrupta diktaturen som hennes far var regent för mellan åren 1990-2000. Spänningen blir knappast mindre av det faktum att endast är ett minimalt antal röster som skiljer mellan de två kandidaterna, enligt de senaste uppgifterna.

Fujimoris bakgrund

Keiko Fujimori symboliserar en diktatorisk, korrupt och nyliberal populistisk höger som inte räds för att systematiskt kränka de mänskliga rättigheterna genom massakrer, mord, tortyr, försvinnanden, tvångssterilisering, fängslanden och så vidare. Pedro Pablo Kuczynski symboliserar den teknokratiska, marknadsnyliberala höger vars politik vilar på exploatering av naturresurser och exportjordbruk. Därför har detta val mer än någonsin präglats av talesättet ”rösta på det minst onda”.

Många är de som undrar hur ett folk överhuvudtaget kan rösta på en kandidat som är så nära kopplad till en korrupt diktator. Förklaringen finns bland annat i det inbördeskrig som pågick under åren 1980-2000 i Peru mellan gerillagrupper och statens väpnade styrkor. Detta kostade landet 70 000 liv, huvuddelen urfolk på landsbygden, och minst 15 000 försvunna. Därför var Keiko Fujimoris starkaste kort att ta åt sig äran av att det var hennes fars regering som besegrat terrorismen och satt stopp för gerillan. Däremot undvek hon att nämna statsterrorismen, som enligt sannings- och försoningskommissionens rapport från 2003, stod för större delen av offren. Ingen tvivlade däremot på att hon var politisk arvinge till honom. Men förutom brotten mot mänskliga rättigheterna och en auktoritär ledarstil – eftersom han upplöste parlamentet 1992 – karakteriserades Alberto Fujimoris regering även av stöld från statskassan. När han år 2000 flydde landet till Japan saknades 6 000 miljoner dollar.

Keiko Fujimori, som agerade ”första dam” vid sidan av sin far, tycks ha ärvt även detta. Ledande personer i hennes parti, inklusive hennes bror, har varit inblandade i diverse korruptions- och knarkskandaler under de senaste tio åren och även nu under valkampanjen. Men trots detta ökade hennes popularitet konstant, inte minst på grund av valkampanjens paternalistiska prägeln med utdelning av välgörenhetsgåvor i form av matlådor, filtar, madrasser med mera i fattiga kvarter.

Kuczynskis bakgrund

Kuczynski är född i Peru av en fransk-schweizisk mor och tysk far. Han är 78 år och hade fram till förra året även medborgarskap i USA. Han var anställd i Perus nationalbank fram till 1969 då den dåvarande regeringen uppdagade att han varit inblandad i en härva som gick ut på att gynna det nordamerikanska företaget International Petroleum Company. Han flydde till USA och arbetade i många år som bankir där i olika banker. Sedan kom han tillbaka och har varit både ekonomiminister och premiärminister åt olika högerregeringar. Inför valet 2011 ställde han upp som presidentkandidat, men kom på tredje plats. Därefter uppmanade han sina sympatisörer att vid andra valomgången rösta för Keiko Fujimori, som ställde upp även då som kandidat men förlorade.

Därför kan söndagens val ses snarare som ett val mellan en öppet våldsam och korrupt, nyliberal höger och en ”vanlig” nyliberal höger. Förhoppningar om att staten skulle kunna återfå de utsålda statliga tillgångarna är minimala. Den extrema överexploatering av naturen som pågår i Peru genom olje-, gas- och gruvutvinning kommer inte att bromsas och än mindre nationaliseras, då det var Kuczynski själv som under sin tid som ekonomiminister reade ut gasfyndigheterna. Staten kommer inte heller att kunna få tillbaka pengarna som Fujimori stal.

Den enda förhoppningen med en Kuczynskiregering är att rättvisa kan skipas för de som överlevde och drabbades av den väpnade konflikten och andra övergrepp som begicks under denna tid. Till exempel tvångssteriliseringarna av cirka 300 000 personer av vilka 2 074 kvinnor har rest skadeståndskrav. Något som inte kommer att ske automatiskt utan som resultat av påtryckningar från MR-aktivister, folkrörelser samt internationella aktörer. Även om PPK kommer att fortsätta kriminalisera de sociala konflikterna och förfölja dess ledare finns också en förhoppning att oppositionella och folkrörelseaktivister med Kucsynski som president ska slippa den massiva förföljelse som befaras ifall Keiko vinner.

Men detta till trots är det troligaste att de folkliga protesterna och organiserad samordning av olika typer av kamp kommer att fortsätta växa. Ett tecken på en vändning, om än på lång sikt i den peruanska dystra moderna historia, är att vänstern tycks ha börjat repa sig efter att nästan ha försvunnit som en konsekvens av terroråren. Vänsteralternativen så gott som försvann, både genom fysisk utplåning av ledare och aktivister samt på grund av stigmatisering genom att de kopplades till terrorism. Tecken på denna återhämtning är att vänsterns ”Frente Amplio”, Breda Front, kom på tredje plats med lite över 15 procent av rösterna under valet i april.

Vänsters valstrategi

Inför den andra valomgången uppmanade Breda fronten sina sympatisörer att rösta emot Fujimori. Däremot undvek dess representanter att uppmana till att rösta för Kucsynskis lika högerinriktade och nyliberala alternativ. Andra mindre vänstersektorer uppmanade till blankröstning. Och sex dagar innan valet uppmanade fronten folk att rösta på den nyliberala kandidaten, detta som en markering mot Fujimori och förbehållet att de ska fortsätta vara en aktiv opposition och en nagel i ögat på Kucsynski, redan från dag ett.

Ett än starkare tecken på de progressiva krafternas återhämtning och artikulering är de senaste månadernas massiva mobiliseringar i kampanjen ”Nej till Keiko!”. Därför bör segern ifall Kuczynski vinner valet, ses inte främst som en bedrift av hans parti, utan snarare som att denna massiva rörelse, enad bakom parollen ”Fujimori aldrig mer!”, lyckades få vågskålen att tippa över en aning åt Kucsynskis håll. En mångfacetterad rörelse bestående av främst ideella vänsteraktivister som definierar sig själva som feminister, socialister, hbtq-aktivister, miljöaktivister, urfolksorganisationer, fackliga organisationer, muralmålare, hip-hopare, anarkister som så småningom lyckades få med även socialdemokrater, kristdemokrater och liberala, trots avgrundsolikheter i övrigt, i sitt ställningstagande mot Fujimori och demonstrera tillsammans.

I skrivande stund är Kuczynskis valseger ännu inte säkrad. Den peruanska valmyndigheten hade klockan 15 lokal tid tillkännagett att han hade 50.32 procent av rösterna och Keiko Fujimori 49.68 procent. Ännu går det inte att vara helt säker på att valfusk vid avlägsna vallokaler på landsbygden inte kommer att ge henne övertaget. Men en sak är säker: stora delar av det peruanska folket kommer att fortsätta kämpa till demokratins försvar och för rättvisa och värdighet.