Bättre villkor för kvinnojourerna på andra sidan av Öresund
2016-05-31 | Catharina Sigala
2
EKONOMI
I Sverige kallar sig över hälften av befolkningen för feminister men det ekonomiska stödet till kvinnojourerna når inte fram. I Danmark talar få om feminism samtidigt som kvinnors kriscenter har en stabil och långsiktig ekonomi.
– Vi måste arbeta förebyggande för att nästa generation inte ska fortsätta slå, säger Birte Lundgreen på Danners kriscenter i Köpenhamn.
Den här berättelsen börjar i Ystad. Här finns en av Sveriges 140 kvinnojourer.
– Jag är så frustrerad. Dela ut pengar till jourerna, så svårt kan det väl inte vara?
Susanna Udvardi är verksamhetschef för Freezonen, sydöstra Skånes brottsoffer- och kvinnojour, en ideell organisation. Hon visar runt i lokalerna. Ett kök, ett kontor och ett rum där de som söker hjälp kan berätta sin historia ostört. På toaletten snurrar en tvättmaskin. Kläderna tillhör en kvinna som bor på jourens enda skyddade boende tillsammans med sitt barn.
Regeringen vill att stödet till landets kvinnojourer ska gå direkt till verksamheterna. Målet är att ge en långsiktig finansiering och därför har 100 miljoner kronor avsatts per år i budgeten fram till 2018. Men det är bara hälften av de öronmärkta pengarna som har betalats ut. Bidragen fastnar hos de myndigheter som ska underlätta arbetet för organisationerna som arbetar mot våld i nära relationer.
– Vår viktigaste uppgift är att arbeta långsiktigt. Bara så kan arbetet bli förebyggande men vi har inte tid till det, säger Susanna Udvardi.
På skrivbordet ligger en ansökan till Länstyrelsen som hon lämnade natten innan vårt möte. Fyra dagar senare är det deadline för Socialstyrelsens ansökan, den myndighet som hanterar den huvudsakliga delen av statsbidraget.
– Här är det tvära kast mellan att ta jourtelefonen, träffa kvinnorna i boendet och söka pengar.
I perioder går ungefär hälften av Susanna Udvardis arbetstid åt till att söka bidrag. För att lyckas måste hon till viss del anpassa verksamheten efter det som myndigheterna efterfrågar i sina ansökningar. Just nu är det problematiken kring hedersrelaterat våld som är aktuell.
Susanna Udvardi.
I och med årets budget har Susanna Udvardi tvingats säga upp sin enda medarbetare. Till sin hjälp har hon ett 20-tal volontärer.
Jourtelefonen ringer. Det är kvinnan på det skyddade boendet som behöver hjälp med att handla.
– För henne är vi en livlina. Men det är svårt att hinna med. Att köpa en fotboll till ett barn tar tid. Att lyssna och ge stöd till de som ringer tar tid. Att följa med till polisen och göra en anmälan tar tid.
I sydöstra Skåne arbetar jouren till störst del med att ge stöd. Anledningen är att det inte finns resurser till mer än ett boende. Budget är 1,3 miljoner kronor men den verkliga summan är 800 000 kronor.
– Den osäkra ekonomin och den kortsiktiga planeringen är en oerhörd stress som tar fokus från vårt jobb att arbeta förebyggande. Vi ska ta hand om dem som drabbats av våld, säger Susanna Udvardi.
Den största delen av kvinnojourernas budget kommer från kommunernas föreningsbidrag. Det är samma pott som fördelas till bland annat fotbollslag.
Susanna Udvardi kallar de kommunala bidragen för verksamhetens ryggrad. De fem skånska kommunerna: Ystad, Tomelilla, Sjöbo, Simrishamn och Skurup, står för ungefär 70 procent av budgeten.
– Jag kan inte planera längre fram i tiden än ett år. Vi står och faller med kommunens stöd.
Förebilden är Danmark.
Symbol för kvinnokamp
Jag och Susanna Udvardi åker till Danner i Köpenhamn, landets största kriscenter för kvinnor.
Feministisk perspektiv har tidigare skrivit om att Sverige listas som det mest jämställda landet i EU. Hälften av befolkningen kallar sig feminister samtidigt som svenska kvinnor hör till de mest våldsutsatta i hela regionen.
I Danmark är det 27 procent av befolkningen som kallar sig feminister och fyra procent tycker att sexism är ett stort problem i kvinnors vardag, jämfört med 22 procent av svenskarna enligt en undersökning som SVT och DR gjorde förra året.
Danner ligger mitt på Vesterbro. Ett fem våningar högt hus som är en symbol för Danmarks kvinnokamp. Här finns 18 lägenheter med plats för lika många kvinnor och deras barn. Volontärer tar emot samtal från våldsdrabbade kvinnor. En hel våning har vigts till gruppen som arbetar med olika projekt, både i Danmark och i resten av världen.
På gården finns ett pedagogiskt rum för barn som inte kan gå i sin vanliga skola. En våldsbenägen pappa kan dyka upp där för att kräva tillbaka sitt barn.
Kvinnor kom i lastbilar
Historien om Danner går tillbaka till 1873. Grevinnan Louise Rasmussen byggde huset för att fattiga kvinnor skulle få ett bättre liv. Hennes mor var tjänsteflicka och tog ensam hand om dottern. När Louise Rasmussens födde en son placerades han i fosterhem därför att barnets far var av högre stånd. En dag träffade hon Fredrik VII och trots högljudda protester gifte de sig. Hon fick namnet grevinna Danner.
– Den berättelsen hör till sagorna. Det är en riktigt fin historia som danskarna tycker om, säger Birte Lundgreen som leder Danners rådgivning och kriscenter.
Runt om i huset hänger porträtt på grevinnan i guldram. Birte Lundgreen häller upp kaffe i blåvitt porslin som bär det danska kungahusets signatur.
– Det som har skett i det här huset är en revolution i det danska samhället.
Hon syftar dels på grevinnans kamp men också på det som skulle hända hundra år senare. 1979 ville kommunen riva Dannerhuset och bygga ett parkeringshus.
– Det var en chock för danskarna. Det kom kvinnor i lastbilar från hela landet och ockuperade huset, säger Birte Lundgreen.
Kvinnorna krävde att huset skulle förbli en fristad för dem som var utsatta för våld. För att kunna köpa loss huset av kommunen bad de om hjälp. Danskarna skänkte 2,8 miljoner kronor och ockupanterna kunde gå till kommunen och köpa huset kontant.
De röda knutna nävarna som målades på fönstren under ockupationen är kvar. Det sägs att de är målade med nagellack.
En kvinna och hennes son är på väg upp för trappan till deras lägenhet. Kvinnan undviker att möta någons blick. Hennes son har fått en klubba som han håller hårt i handen.
Birte Lundgreen berättar att det långsiktiga arbetet är viktigt eftersom våldet inte försvinner när en drabbad kvinna söker hjälp på ett kriscenter. När en kvinna flyttar från Danner ska hon känna sig säker på att hon klarar av att bygga upp ett nytt liv.
– Psyket är nerbrutet och kvinnorna ser inte på sig själva som de starka människor de en gång var. Det tar tid att bygga upp.
Dessutom riskerar mönster att upprepa sig i de fall när barn också drabbas av våld i familjen.
– Barn som växer upp med våld har svårt att koncentrera sig i skolan. De hamnar efter och har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vi måste arbeta förebyggande för att nästa generation inte ska fortsätta att slå.
Verksamheten planeras fem år fram i tiden och Danner söker enbart ekonomiskt stöd till speciella projekt, som att vidareutbilda volontärerna.
När en kvinna kommer till något av landets kriscenter betalar hennes kommun en fast taxa till centret varje dygn. Staten betalar sedan tillbaka hälften av kommunens utgifter för kriscentret.
Birte Lundgreen.
– Jag behöver inte tänkta på hur jag ska skaffa pengar till de anställdas löner eller till den dagliga driften. Jag kan lägga min energi på kvinnorna som kommer hit och min personal, säger Birte Lundgreen.
Susanna Udvardi berättar att hon precis har tvingats placera om kvinnan och barnet som bodde i jourens boende. Efter tre veckor hade socialtjänsten fortfarande inte lagt upp en handlingsplan. Susanna Udvardi har inte den kompetens som behövs för att hjälpa barnet.
– Vi utför en samhällstjänst som kommunerna behöver. Men socialen lämnar kvinnorna och barnen till oss och hoppas på det bästa, säger Susanna Udvardi.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Utmärkt och viktigt reportage! Hoppas kan bli upplåst för delning så småningom.
Den är upplåst nu! /Linda Andersson Wallander